Adeimantos fullföljer bevisföringen.

Efter detta yttrande av Glavkon hade jag just tänkt att yttra några ord till svar. Då tog hans broder Adeimantos till orda: Sokrates, du menar väl ändå ej, att det ej är någonting mer att säga om detta?

Vad nu då? frågade jag.

Det viktigaste är ännu osagt.

Du känner ju ordspråket: “Bröder få hjälpas åt“. Du får hjälpa din broder, om det är något, som brister. Men nog tycker jag för min del, att han har sagt nog för att sträcka mig till marken och göra mig oförmögen att komma rättrådigheten till hjälp.

Prat! svarade Adeimantos. Hör bara på! För att det skall bli tydligare, vad Glavkon menar, måste vi genomgå de skäl, som anföras från motsatta sidan — deras, som prisa rättrådigheten och klandra orätten. Barnen få ju alltid höra av sina föräldrar eller av andra, som ha vård om dem, att de måste vara rättvisa. Men varför? Det är ej rättrådigheten själv, som de prisa, utan den berömmelse, som den har i följe; ty har man anseende för att vara rättrådig, så får man just därför både ämbeten och giftermål och allt det andra, som Glavkon just har uppräknat. Dessa gå vida längre i sitt framhållande av vilka fördelar som detta goda anseende har med sig. De åberopa även gudarnas bifall och anföra allt det oräknade goda, som de påstå att gudarna skänka de fromma. Därom vittna de ädle skalderna Hesiodos och Homeros. Den förre säger, att gudarna för de rättrådigas skull sörja för att

Eken i kronan av ollon är full, bin susa i mitten,
fåren till klippningen gå nedtyngda av rikliga ullen.

Och mycken annan välsignelse uppräknas därjämte. Och Homeros säger ungefär detsamma:

liksom en frejdad kungs, som håller i gudarnas fruktan
över ett folk, som är tappert och stort, sin mäktiga spira,
styrkande lagar och rätt, och på bördiga markerna frodas
vete och korn, och de lummiga träd under frukterna bugna,
ymnig är boskapens avel, och rikt är fisket vid stranden.

Ännu stoltare äro de gåvor, som enligt Musaios och hans son1 givas de rättrådiga av gudarna. Ty de låta dem komma till underjorden och där få de slå sig ner till bords, med kransar på huvudet. Sedan låta de dessa fromma döda hålla gästabud och tillbringa hela sin tid med att dricka, som om ett evigt rus vore dygdens skönaste lön. Enligt andra gå gudarnas belöningar ännu längre. Den fromme och ordhållige, säga de, skall leva i sina efterkommande, släkte efter släkte. I den stilen gå de på och prisa rättrådigheten. Men de ogudaktiga och orättrådiga sänka de ner i något träsk i underjorden och tvinga dem att bära vatten i såll. Och ännu medan de leva, bringa de dem i vanrykte, och alla de straff, som Glavkon uppräknade för dem, som äro rättrådiga men ansesorättrådiga, dem nedkalla de över de orättrådigas huvud — men några andra straff är det ej tal om! Sådant är deras sätt att prisa rätten och klandra orätten!

Hör nu vidare, Sokrates, ett annat slags tal, som föres om rättrådighet och orättrådighet båda av poeter och annat folk. Alla ropa med en mun, att måttfullhet och rättrådighet är något gott, om också besvärligt och mödosamt, men att tygellöshet och orättrådighet är något behagligt och lättvunnet, ehuru det av lagen och den allmänna meningen stämplas som något skamligt. De säga också, att orätten i allmänhet är nyttigare än det rätta; de äro genast färdiga att både offentligen och privat lyckönska och fira dödliga människor, som äro förmögna eller på annat sätt inflytelserika, under det att de ringakta och se ned på dem, som äro fattiga och utan inflytande, fast de medgiva, att dessa äro bättre än de förra. Men underligast av allt är det tal, som de föra angående gudarna och deras ställning till dygden. Enligt deras ord ha gudarna låtit sorger och olyckor drabba många goda människor, under det att de onda ha fått ett motsatt öde. Tiggarepräster och spåkarlar gå omkring till de rikas dörrar och vilja inbilla dem, att de själva genom offer och besvärjelser ha lyckats att av gudarna förvärva sig förmåga att med fester och förlustelser försona de synder, som en person eller hans förfäder kunna ha begått; och om någon vill skada en ovän — likgiltigt om det är en rättrådig man eller ej — lova de att för en ringa penning ställa om det, då de genom vissa besvärjelser och trollformler kunna vinna gudarna på sin sida. För allt dylikt anföra de gudarnas vittnesbörd. Att det onda är lättvunnet, det säga de, ty

Väl är det lätt för envar att förvärva sig hoptals med laster,
ty till det onda är vägen ej lång och besvärlig att vandra,
men till det goda den går genom kamp — så ha gudarna velat.
Och för att komma fram till dygden, får man gå en lång, brant och besvärlig väg. Och som bevis på att människorna kunna vinna gudarna på sin sida, anföra de Homeros’ ord:
Även gudarna själva förbarmas.
Dessa med heliga löften ändock och med rökelseoffer
eller med offerånga och vin av de dödliga blidkas
allt under böner, så ofta sig en har förbrutit och felat.

De åberopa sig vidare på en mängd böcker av Musaios och Orfevs — som de påstå vara barn av Månen och sånggudinnorna. Enligt dessa böckers föreskrift förrätta de sina offer. Och de övertyga därvid ej blott enskilda personer utan ock hela samhällen, att vissa offer och fester ha makt att försona och utplåna begångna brott, och detta både för levande och döda. De ge dessa benämningen mysterier: deltagande i dessa befriar oss från underjordens kval, men försummelse av dem straffas fruktansvärt.

När nu de unga höra allt detta, som så säges, min käre Sokrates, om dygd och om last och om det sätt, varpå dygd och last uppskattas av gudar och människor, vilket intryck tro vi att detta gör på deras ungdomliga sinnen, om de äro begåvade och ivriga att lyssna på allt, vad som säges, och att därav dra slutsatser, hurudan man bör vara och vilken väg man bör vandra för att leva sitt liv på möjligast lyckliga sätt! Antagligen skall en sådan yngling säga till sig själv med Pindaros’ ord: Skall jag på rättens väg eller på krokiga stigar klättra upp till det höga tornet, där jag skall leva mitt liv i trygghet? Ty vad som lovas mig, om jag lever i rättrådighet, det påstår man ju ej vara till någon nytta, om jag ej också synes vara rättrådig, utan då väntar mig tydligen endast straff och vedermöda. Men en orättrådig man, som skaffar sig rykte om rättrådighet, har löfte om ett liv i lycka. Då således skenet — för att citera vise män — betvingar sanningen och är lyckans herre, så gäller det att vända sig till detta. Jag måste omgiva mig på alla håll med en skuggbild av dygden alldeles som med en förgård, men släppa in genom en bakport den listiga och förslagna räv, som den högvisa Arkilokos2 rekommenderar. Här invänder kanske en eller annan: “Men det är ej så lätt att alltid dölja sin ondska“. Till detta svarar vi: Nej, intet stort är lätt; och ändå, om vi vilja bliva lyckliga, måste vi gå den väg, dit denna undersökning visar hän. För att undvika upptäckt få vi bilda klubbar och föreningar. Det finns lärare, som ge undervisning i konsten att på ett övertygande sätt tala inför folket och inför domstolarna. Och så skola vi dels i godo och dels med våld kunna vinna strafflöshet för våra övergrepp. — “Men gudarna se oss alltid, och mot dem kan man ej bruka våld“. Men existera de verkligen, eller bry de sig om, vad vi människor göra? I annat fall — vad behöva vi bekymra oss för dem eller ängslas för att bli sedda av dem? Men om de verkligen finnas till och om de bry sig om människornas angelägenheter, ha vi ju i varje fall ej någon annan kunskap om dem än den, som vi ha fått av traditionen och av skaldernas berättelser om deras ursprung. Och just dessa samma skalder säga, att man “med offer och ödmjuka böner“ och med tempelskänker kan blidka och beveka gudarna. Vi måste tro dessa skalder i allt eller i intet. Och tro vi dem, måste vi göra orätt för att offra av våra orättfärdiga vinster. Ty om vi leva rättfärdigt, undgå vi visserligen gudarnas straff men gå miste om orättrådighetens frukter. Leva vi däremot orättrådigt, få vi vår goda vinst, och för våra brott och synder kunna vi genom böner beveka gudarna, så att vi få slippa straff. — “Men i underjorden skola vi själva eller våra efterkommande en gång få lida för de synder, som vi här ha begått“. Ja, min käre vän, skall svaret bli, men det finns ju mysterier och sonande gudar, som ha stor makt. Detta intygas av mäktiga stater. Och skalder och siare, gudarnas söner, vittna, att det så förhåller sig.

Vilket skäl skulle då kunna förmå oss att föredraga rättrådigheten framför den största orättrådighet? Ty om vi tillägna oss denna senare under ett falskt sken av rättrådighet, skola vi både i livet och efter döden täckas både gudar och människor, enligt vanligt folks uppfattning lika väl som enligt de visas läror. Hur är det nu möjligt, min käre Sokrates, efter allt vad som förut har blivit sagt, att någon kan vilja prisa rättrådigheten, om han har något företräde till kropp eller själ, i rikedom eller i släktförhållanden? Måste han ej i stället le, när han får höra den berömmas? Och även om någon verkligen skulle vara i stånd att bevisa, att mina ord äro osanna, och ge goda skäl för att rättrådigheten är bäst, kan han åtminstone ej vara vred på de orättrådiga utan måste förlåta dem. Han vet, att — om man undantar dem, som möjligen av särskilda gudomliga naturanlag drivas att hata det orätta eller som på grund av en särskild avsikt undvika det — finns det ingen, som av fri vilja är rättrådig; nej, endast den klandrar det orätta, som på grund av feghet, ålderdom eller annan svaghet ej själv kan öva orätt. Att så är fallet, framgår tydligen därav, att bland sådana människor blir den, som först får tillfälle till det, också den förste att göra orätt, så långt han förmår.

Anledningen till allt detta är ingenting annat än det, som angavs i början av denna framställning, som vi — min broder och jag — riktade till dig, Sokrates. Vi ha sagt som så: Ärade vän, ända från de forntidens hjältar, vilkas ord ännu finnas i behåll, och fram till vår egen tids människor har ingen enda av er alla, som påstå er ära rättrådigheten, någonsin klandrat orättrådigheten eller berömt rättrådigheten utom med tanke på den heder och ära och lön, som härflyta därur. Men vad dessa egenskaper i och för sig betyda, där de gömma sig i själens inre, osynliga för gudar och människor, det har aldrig någonsin någon varken på vers eller prosa framställt; ingen har visat, att det ena är det största onda, det andra det största goda av allt, som finnes i själens djup. Ty om ni alla hade talat på det sättet ända från begynnelsen, och om ni hade sökt övertyga oss därom ända från vår barndom, skulle vi ej nu behöva stå på vakt mot varandras oförrätter, utan då skulle var och en vara sin egen bäste väktare av rädsla för att han genom att göra orätt skulle komma att inhysa i sitt eget inre den största olycka.

Sådant och mera till, Sokrates, skulle väl antagligen Trasymakos och andra hans likar vilja säga om rättrådigheten och orättrådigheten. Det är nu, tycker jag för min del, ett klumpigt sätt att vända upp och ner på bägge begreppen. Men som jag ärligen tillstår, så yttrar jag mig så här energiskt just av längtan att få höra dig komma med motskäl. Du måste således nu i din framställning visa oss, ej blott att rättrådigheten är överlägsen orättrådigheten, utan också vilken inverkan det ena som det andra har på vederbörande människa själv — en inverkan av det slag, att det kallas i det ena fallet ett gott och i det andra fallet ett ont. Men se alldeles bort från människors meningar och uppfattningar om personerna. Ty om du ej i bägge fallen tar bort den riktiga och lägger till den falska uppfattningen, kunna vi ej säga, att du prisar det som är rättrådigt utan det som synes vara det, ej heller klandrar det som är orättrådigt utan det som synes vara det. Vi måste då säga, att du uppmanar oss att i all hemlighet vara orättrådiga, och att du instämmer med Trasymakos däri, att det rätta är till en annan persons fördel, till gagn för den mäktigare, under det att orätten är till gagn och glädje för en själv men skadlig för den svagare. Då du emellertid har framhållit, att rättrådigheten hör till det största goda, och att den är värd att äga för sina följders skull men i ännu högre grad för sin egen skull — alldeles som syn, hörsel, förstånd, hälsa och annat gott, som ha sin kraft i sin egen natur och ej i folks mening därom — så får du lov att berömma rättrådigheten för den nytta, som den har i sig själv, och klandra orättrådigheten för den skada, som den har i sig själv. Men allt tal om vedergällning och anseende bör du lämna åt andra. Ty jag kan finna mig i, att andra personer berömma rättrådigheten och klandra orättrådigheten på det sättet, att de prisa eller smäda deras yttre resultat. Men av dig, som har helgat hela ditt liv åt att uteslutande undersöka detta ämne, begär jag något annat — om du ej själv bestämt vägrar. Visa oss därför, ej blott att rättrådigheten är bättre än orättrådigheten, utan ock vilken inverkan bägge ha på människan själv och som gör den ena till ett gott och den andra till ett ont, och detta vare sig gudar och människor märka dem eller ej.


1Musaios och hans son Evmolpos voro två mytiska sångare.

2Den berömde jambdiktaren.