Adeimantos kritiserar filosoferna.

Nu inföll Adeimantos: Sokrates, på denna punkt skulle väl ingen kunna ha lust att motsäga dig. Men när man får höra sådana här framställningar av dig, går det dina åhörare på följande sätt. De inbilla sig, att de på grund av sin ovana vid diskussioner låta vid varje fråga leda sig ett litet stycke på avvägar; när dessa små avvikningar så läggas samman, åstadkomma de, att vid slutet av undersökningen felet befinnes vara mycket stort, och att slutresultatet strider mot utgångspunkten. Det påminner nästan om, hur det går till i brädspel: de oskickliga bli innestängda av sina skickligare motspelare och veta till sist ej, vad de skola taga sig till. På samma sätt här. De oskickliga bli till sist innestängda och ha ingenting att säga mer i detta nya slags brädspel, där det dock ej gäller brickor utan ord. Och de ha icke desto mindre rätt. Jag tänker därvid på det föreliggande fallet. Ty här är säkerligen en eller annan hågad att säga, att han visserligen ej kan punkt för punkt gendriva dig, men att han däremot märker, hurusom de personer, som ej blott i ungdomen ägna sig åt filosofien för sin utbildnings skull utan även sedan under längre tid syssla därmed, till allra största delen bli högst besynnerliga för att ej säga genomfördärvade människor, under det att de, som tyckas vara de bästa bland dem, likväl endast ha den nyttan av denna av dig beprisade sysselsättning, att de bli onyttiga för staten.

Vid dessa hans ord yttrade jag: Nå, tror du att de ha rätt i att säga så?

Jag vet ej, svarade han, men jag skulle gärna vilja höra din mening.

Hör då! Jag tycker, att de ha rätt.

Men hur kan nu detta hänga ihop? Du säger, att staterna ej bli fria från sina olyckor, förrän filosoferna bli deras ledare — och så fastslå vi nu, att de äro onyttiga för staterna.

Du ger mig en fråga, där svaret endast kan ges i en liknelse.

Jaså, liknelser — ja, det är ju något, som du visst aldrig använder!