Anledningen till filosofiens vanrykte.

Vill du, att vi nu skola övergå till att tala om, varför den stora mängden av filosofer är så dålig, och söka att om möjligt visa, att det ej heller här är filosofien, som bär skulden.

Ja, gärna.

Låt oss således nu taga upp ett samtal om saken på det sätt, att vi i minnet återgå till vår utgångspunkt: hur bör en ädel och god man vara beskaffad. Det var sanningen, det minns du, som var hans vägledare. Sanningen hade han att följa i allo och på allt sätt; i annat fall vore han en skrävlare, som ej ägde del i den äkta filosofien.

Ja, så yttrades det.

Är ej redan denna enda sak i fullständig strid mot den uppfattningen, som folk nu har om honom?

Säkerligen.

Ha vi således ej rätt, när vi säga till hans försvar, att en verkligt kunskapsälskande man drives av sin egen inneboende natur hän emot det sant varande; att han ej vill bli stående kvar vid alla dessa många enskilda ting, som blott äro ett sken; att han går sin väg fram utan att förtröttas eller svika i sin kärlek: att han ej stannar, innan han fattat den verkliga naturen i det sant varande, fattat den som man bör göra det, nämligen med en viss därmed befryndad del i sitt eget inre? Med denna delen av sin själ närmar han sig till och förmäler sig med det sant varande, och när han därvid föder förnuft och sanning, vinner han kunskap, sant liv och sann näring; och då — men ej förr — blir han befriad från sina födslovåndor. Ha vi ej rätt att säga så?

I högsta grad rätt.

Svara mig nu: kan en sådan natur älska lögnen, eller hatar han den ej i stället?

Jo, han hatar den.

När sanningen är färdledare, kunna vi väl ej tänka oss, att en skara av det onda skall vara med i följet.

Säkerligen ej.

Utan i stället ett sant och rättrådigt sinnelag, och därtill besinning.

Riktigt.

Och det finns ju ingen anledning att nu låta hela den övriga truppen av en filosofs dygder marschera fram igen. Ty du minns nog, att mod, högsinthet, fattningsförmåga och minne voro hans naturliga gåvor. Du gjorde den invändningen, att alla människor visserligen voro tvungna att gå med på våra ord, men att när de sedan lämnade orden och tänkte på, huru det i verkligheten var — ja, då säga de om dessa filosofer, som det gäller, att några av dem ej äro till någon nytta, och det stora flertalet är genomfördärvade varelser. Vi undersökte då anledningen till denna beskyllning och äro just nu komna fram till den frågan: varför är det stora flertalet filosofer så dåliga varelser? Det är den frågan, som har nödgat oss att åter taga upp en prövning av den sanne filosofens natur.

Så är det.