Är det nyttigt att vara orättrådig, om man har anseende för att vara rättrådig?

Gott och väl, sade jag. — När vi nu emellertid ha kommit så långt i vår undersökning, böra vi nu återvända till det, som vi i allra första början yttrade, och som just gav oss anledning att gå in på detta ämne. Det var ju någon, som yttrade, att det var gagneligt att göra orätt, om man var riktigt orättrådig men hade anseende för att vara rättrådig. Eller var det ej så, som det sades?

Jo.

Låt oss nu tala med honom, när vi väl ha blivit ense om, vilken makt och betydelse som ligger i att göra rätt och att göra orätt.

Och vad skola vi säga?

Vi skola i tanken utforma en bild av själen, för att den, som fällde dessa ord, må veta, vad han sade.

Vad för slags bild menar du?

En bild av det slaget, som liknar de gamla skapelserna i våra myter, såsom till exempel Kimairan, Skylla, Kerberos och många andra dylika, där många olika gestalter ha sammanvuxit till en enda.

Ja, så berättas det.

Skapa således en bild av ett månggestaltat vidunder, som runt om på kroppen har en mängd huvuden, somliga vilda och andra fredliga, och som dessutom är i stånd att själv frambringa alla dessa huvuden och att ändra dem efter gottfinnande.

Därtill behöves en skicklig bildhuggare. Men eftersom det är lättare att skapa i ord och tanke än i lera och annat dylikt material, så — må bilden vara färdig!

Gör nu en ny bild, en bild av ett lejon, och ännu en av en människa. Men den första av dessa tre bilder må vara den avgjort största, och den andra bilden må komma därnäst.

Detta var lättare. Det är färdigt!

Foga nu tillsammans dem alla tre, så att de äro sammanväxta med varandra.

Det är gjort!

Forma nu utanpå dessa och runt omkring dem bilden av en enda varelse, en människa, så att det hela för den, som ej kan se det inre utan endast det yttre omhöljet, ter sig som en enda varelse: en människa.

Det är gjort.

Låt oss nu gå till den, som påstår, att det är gagneligt för människan att göra orätt men gagnlöst att göra rätt; och låt oss förklara för honom, att han därmed ej säger något annat, än att det är nyttigt för människan att genom riklig föda göra det månggestaltade vidundret starkt och kraftigt, och även att stärka lejonet och dess delar, men att däremot utsvälta och försvaga människan, så att hom får låta släpa sig bort, vart helst någon av de andra drager henne, och så att de olika varelserna ej få vänja sig vid varandra eller bli vänner, utan i stället komma att bitas, slåss och äta upp varandra.

Ja, således så påstår den, som berömmer orättrådiga handlingar.

Däremot torde väl den, som påstår, att det är gagneligt att göra det rätta, därmed säga, att man bör göra och tala sådant, varigenom den inre människan får den största makt över människan och kan behandla det månghövdade vidundret som en lantbrukare gör, när han uppdrager och förädlar det nyttiga men hindrar ogräset att växa fram; och därvid tager han lejonets natur till hjälp, och i gemensam omsorg om dem alla skall han göra dem vänligt sinnade både mot varandra och mot sig själv, och skall på det sättet nära och underhålla dem.

Ja, alldeles så säger den, som prisar rättrådigheten.

I alla avseenden talar således den person sanning, som prisar rättrådigheten; men den som prisar orättrådigheten, talar osant. Ty vare sig man ser på lusten eller på anseendet eller på nyttan, har den rätt, som prisar rättrådigheten, men det finns intet sant i klandrarens ord, och han vet ej, vad han klandrar.

Nej, inte alls, synes det mig.

Låt oss således helt milt — eftersom han ju ej felar med vett och vilja — söka att övertyga honom genom att ställa till honom den frågan: Högt ärade vän, varav kommer sig denna åtskillnad, som man brukar uppställa mellan det ädla och det oädla? Är ej det ädla det, som låter det djuriska i sin natur underordna sig under det mänskliga eller väl snarare under det gudomliga? Och däremot det oädla det, som bringar det tama i slaveri under det vilda? Skall han svara ja? Eller hur?

Ja, om han vill följa mitt råd.

Kan det nu enligt denna uppfattning vara gagneligt för någon att orättrådigt skaffa sig pengar, om han ej kan göra det på annat sätt än så, att han därvid låter den bästa delen av sig själv bli slav under den sämsta? Om han för att förtjäna pengar sålde sin son eller dotter i slaveri, och detta till på köpet till råa och onda människor, så skulle det väl ej gagna honom, även om han på den affären vunne aldrig så mycket pengar; och om han låter den gudomligaste delen av sig själv bli slav under den gudlösaste och sämsta, och detta utan något förbarmande, så är han väl dock en eländig varelse? Låter han ej då besticka sig för en vida fördärvligare sak än Erifyle1 gjorde, när hon tog emot halsbandet för att förråda sin mans liv?

Jo, för en vida värre sak, sade Glavkon. Jag vill nämligen svara i den andres ställe.

Menar du ej, att man just av den anledningen alltid har klandrat tygellösheten, emedan, där den råder, det stora, hemska och månggestaltade vidundret får lösa tyglar vida mer än det borde?

Tydligen.

Och klandrar man ej högmodet och ondsintheten just därför, att därvid lejonets och ormens natur växer och stegras på ett otillbörligt sätt?

Jo visst.

Och klandras ej yppighet och vekhet, därför att denna samma natur slappas och blir kraftlös, så att den alstrar feghet hos människan?

Jo visst.

Och på samma sätt klandras väl smicker och kryperi, när någon gör just denna modets princip underdånig under det ostyriga vilddjuret, och på grund av sitt omättliga begär efter pengar vänjer den vid att misshandlas ända från barndomen och att bliva apa i stället för lejon?

Alldeles.

Och vad är orsaken till, att det simpla hantverket och kroppsarbetet är föraktat? Kunna vi angiva något annat skäl än det, att det finns en naturlig svaghet i den bästa av de tre delarna, så att denna ej kan härska över djuren i människan utan i stället betjänar dem, och så att allt vad han kan lära sig, är att smickra och smeka dessa?

Så synes det.

För att nu en dylik person må stå under samma styre som den bästa människan står, mena vi, att han bör vara tjänare under denna bästa människa, i vliken det gudomliga härskar. Därvid mena vi ej, att detta herravälde bör vara till tjänarens skada, såsom Trasymakos trodde om dem, som tjäna, utan tvärtom att det är bäst för varje människa att styras av det gudomliga och förnuftiga; och helst bör han ha detta inom sig själv som sin egendom, men i annat fall får det komma utifrån, för att så vitt möjligt alla må vara varandras vänner och likar och stå under samma ledning.

Riktigt.

Även lagen visar ju, att den avser något sådant, då den är alla medborgares bundsförvant och hjälp. Detsamma framgår också av det sätt, varpå vi styra våra barn: vi giva dem ej full frihet, förr än vi ha i deras själ upprättat en författning — alldeles som i staten — och genom att ha vårdat den bästa delen hos dem insätta denna såsom väktare och styresman över dem i vårt eget ställe. Först då giva vi dem friheten.

Det är tydligt.

I vilket avseende och på vilka grunder kunna vi således, Glavkon, påstå, att det är nyttigt att göra orätt eller att begå tygellösa och skamliga gärningar, genom vilka man blir en sämre människa, låt vara att man därigenom även förvärvar större rikedomar eller annan makt?

I intet avseende.

Och i vilket avseende kan det vara till gagn, att man ej blir upptäckt och straffad, då man gör orätt? Eller blir ej en person, som undgår att bli upptäckt, därigenom blott ännu sämre, under det att, när brottet blir upptäckt och får sitt straff, brottslingens djuriska del därigenom mildras och tämjes, det milda och veka hos honom blir frigivet, och hela hans själ ordnas i enlighet med den bästa delen hos honom, förvärvar besinning, rättrådighet och förnuft samt når en högre ställning än den, som kroppen får genom att förvärva styrka, skönhet och hälsa — så visst som själen är mera värd än kroppen.

Alldeles.


1Mutad av ett halsband, förrådde Erifyle sin gemål, konung Amfiaraos i Argos.