Återgång till det egentliga ämnet.

Erinra dig således nu, huru vi framställde den demokratiske mannen. Han var ju ända sedan barndomen fostrad under ledning av en sparsam fader, som endast satte värde på de begär, vilka som sitt mål satte penningeförvärv, men däremot ringaktade de ej nödvändiga begären, som syfta på nöjen och grannlåt. Inte sant?

Jo.

Men sedan träffade ynglingen samman med finare herrar, som voro fyllda av de begär, som vi nyss beskrivit, och i förbittring över faderns snålhet slog han sig på allt slags överdåd och följde de andras natur. Då han emellertid hade en bättre karaktär än sina förförare, drogs han åt bägge hållen och blev stående mitt emellan de bägge levnadssätten. På ett enligt sin egen mening måttfullt sätt använde han dem båda, så att han varken levde i snålhet eller i laglöshet. Från att vara en oligarkisk natur blev han en demokratisk.

Sådan var han och sådan är vår uppfattning om honom.

Antag nu, att denne person, då han blir äldre, har en son, som är uppfostrad i sin fars seder och uppfattningar.

Ja, jag antar det.

Antag vidare, att det går med denne alldeles som det gick med hans fader: han lockas till ett fullständigt laglöst liv, ett liv, som av förförarna kallas fullständig frihet; hans far och hans övriga anhöriga understödja de mitt emellan ytterligheterna liggande begären, under det att de andra träda till från motsatta hållet. Och när nu dessa väldiga trollkarlar och tyrannmakare ej ha hopp om att på annat sätt kunna behålla sin makt över den unge, lägga de an på att hos honom upptända en viss kärleksglöd, som blir anförare för de till lättja och slöseri lockande begären, en slags väldig, bevingad drönare — eller tror du, att kärleken hos sådana människor är något annat?

Nej, ingenting annat än detta.

När nu de övriga begären brusa runt omkring denna kärlek, uppfyllda av rökelse, parfymer, kransar, vin och alla övriga tygellösa lidelser, som förekomma vid dylika samkväm, nära och föda de drönaren och låta honom stingas av trånadens gadd till det yttersta. Då blir denne själens ledare och herre omgiven av vansinnets och raseriets livvakt; och om han ännu finner hos sig några föreställningar eller begär, som framställas som ädla och äro mottagliga för skam och blygsel, så dödar han dem och driver dem ifrån sig, till dess han har renat själen från all besinning och uppfyllt den med det från främmande håll införda vanvettet.

Ja, där beskrev du fullständigt, hur en tyrannisk man uppstår.

Är det ej av denna anledning, som Eros sedan gammalt kallas en tyrann?

Det förefaller så.

Har ej, min vän, även en drucken person något tyranniskt i sitt väsen?

Det har han.

Och den person, som är förryckt och rasande, försöker och tror sig kunna befalla ej blott över människor utan även över gudar.

Ja visst.

Och fullkomligt tyrannisk, min ärade vän, blir en person då, när han antingen av naturen eller av vana eller av bägge dessa anledningar hänger sig åt dryckenskap, liderlighet och vanvett.

Alldeles.