Åttonde boken

Inledning

Efter en kort återblick på de hittills vunna resultaten av undersökningen åtekommer Platon till det ämne, som han haft för avsikt att låta Sokrates taga upp i början av femte boken, men vars behandling hade blivit avbruten genom andra uppkastade frågor. Detta ämne rör de oriktiga statsförfattningarna och de däremot svarande oriktiga själsförfattningarna. Dessa författningar äro fyra: den timokratiska, den oligarkiska, den demokratiska och den tyranniska. Ur varje högre form utvecklar sig en lägre genom en försämring av den förra. Den timokratiska utvecklar sig sålunda ur den aristokratiska eller konungsliga författningen (idealförfattningen), den oligarkiska ur den timokratiska o. s. v.

Hela denna så småningom skeende försämring av statsförfattningarna liksom av människokaraktärerna sammanhänger för övrigt med det kretslopp, som förekommer i alla släkters liv. Platon låter sånggudinnorna uppträda och till hälften på skämt förkunna de matematiska lagar, enligt vilka detta kretslopp försiggår. Detta ställe är kanske det allra svåraste och mest omdebatterade i alla Platons skrifter. Att närmare gå in på och söka förklara de matematiska kalkyler, som Platon här framställer, torde vara skäligen otacksamt. Att de ej böra tagas uteslutande allvarsamt, framgår ju av Platons egna ord, att sånggudinnorna skämta och gyckla med oss som med barn. Men å andra sidan ligger otvivelaktigt bakom dessa beräkningar Platons egen bestämda övertygelse, att världen och allt, vad där finns, skapas och uppehålles efter orubbliga matematiska lagar.

Var och en av de fyra författningarna behandlas efter ett likartat schema, innefattande fyra olika avdelningar: huru uppkommer dem timokratiska (oligarkiska etc.) statsförfattningen, hur är den timokratiska (oligarkiska etc.) statförfattningen beskaffad, huru uppkommer den timokratiska (oligarkiska etc.) naturen hos människan, huru är den timokratiska (oligarkiska etc.) naturen hos människan beskaffad.

“Timokratien“ är den statsförfattning, vars grundval är äran. Den representerades av författningarna på Kreta och i Sparta. Den däremot svarande människokaraktärens utmärkande drag äro ärelystnad och vinningslystnad.

“Oligarkien“, fåtalsväldet, låter några få styresmän egoistiskt rikta sig på alla de andras bekostnad. Den däremot svarande enskilda människan är utmärkt genom sparsamhet och arbetsamhet, men också genom penningebegär och snikenhet.

“Demokratien“, folkväldet, på ett synnerligen belysande sätt representerat i Aténs statsförfattning, låter friheten och jämlikheten råda i staten. Men den obegränsade friheten är intet annat än självsvåld och tygellöshet, och den obegränsade jämlikheten låter till och med brottslingar röra sig fritt omkring bland allmänheten, utan att någon tager anstöt därav. Beskrivningen på den demokratiskt sinnade människan föregås av en särskild undersökning av de sinnliga begären. Dessa äro av två slag, “nödvändiga“ och “icke nödvändiga“; de förra ha vi behov av, och de äro oss till gagn, de senare äro ej till någon nytta och kunna saklöst undertryckas. Hos den oligarkiska människan fingo endast de nödvändiga begären göra sig gällande. Men den demokratiske låter de onödiga och onyttiga begären få herraväldet; hans liv är utan hållning och regelbundenhet, han kastas mellan ytterligheterna.

“Tyranniet“, självhärskardömet, utvecklas till sist ur demokratien. Envåldshärskaren uppkommer ur folkledaren. Till att börja med är denne envåldshärskare huld och nådig mot alla, och han spar ej på frikostiga löften. Men snart avslöjar han sin verkliga natur, och med orygglig hänsynslöshet röjer han alla ur vägen, som genom yttre företräden eller genom själsegenskaper kunna synas honom farliga för hans maktutövning. I framställningen av tyrannväldets uppkomst liksom i beskrivningen av tyrannen själv har Platon hämtat åtskilliga drag från den mest framträdande tyranntypen på hans tid, Dionysios I i Syrakusai.