De tre olika slagen: idén, det sinnliga tinget och efterbildningen.

Vill du, att vi skola börja att undersöka frågan på vårt vanliga sätt? Vi äro ju vana vid att uppställa en enda idé för alla de föremål, som vi beteckna med ett och samma namn. Du förstår?

Ja.

Låt oss även nu taga ett exempel ur högen: det finns ju soffor och bord i mängd, inte sant?

Jo visst.

Men för alla dessa olika föremål finns det endast två idéer: soffans idé och bordets idé.

Ja.

Äro vi inte också vana vid att säga, att hantverkaren, som gör dessa bägge möbler, gör dem just med tanken riktad på deras idéer? Och på samma sätt i alla andra fall? Ty själva idén frambringas väl dock ej av någon hantverkare, eller hur skulle det vara möjligt?

Nej, för ingen del.

Men så finns det ett annat slags hantverkare ... ja, vad vill du kalla honom?

Vilken menar du?

Han, som skapar allt detta, som de enskilde hantverkarna sedan var för sig utarbeta.

Det är en underbar, en utomordentlig man, som du där talar om.

Vänta ett ögonblick, skall du få än större skäl att kalla honom så. Ty denne samme mästare är ej blott i stånd att förfärdiga alla slags redskap, utan han tillverkar även allt, som växer upp ur jorden, och frambringar alla levande varelser, både andra och sig själv, och dessutom tillverkar han jorden, himmelen, gudarna och allt, som finnes i himmelen och i Hades’ underjordiska rike.

Det måste vara en högst underbar konstnär, som du där talar om.

Tvivlar du kanske? Säg mig, menar du, att det överhuvud ej alls finns någon sådan mästare, eller att det i viss mening kan finnas en skapare av allt detta, och i viss mening inte? Eller märker du inte, att du själv kan på sätt och vis frambringa allt detta?

På vad sätt då?

Det är inte alls svårt, utan det kan ske mycket fort och på många olika sätt. Allra fortast sker det, om du tar en spegel och vänder den omkring åt alla olika håll. Då skall du helt hastigt skapa fram solen och himmelen, jorden och dig själv och alla levande varelser, redskap, växter och alla andra föremål, som vi nyss talade om.

Ja, men det är ju blott som det synes; det är ej något, som existerar i verkligheten.

Förträffligt! Nu kom du just vår undersökning alldeles riktigt till hjälp. Ty målaren hör väl också till den nämnda klassen av skapare, inte sant?

Jo visst.

Du måste väl medge, att det, som han skapar, ej är verkligt. Och ändå gör väl också målaren på sätt och vis en soffa, inte sant?

Jo, något som synes vara en soffa.

Nå, soffmakaren då? Nämnde du ej nyss, att han ej tillverkar idén — om vilken vi nyss yttrade, att det är den verkliga soffan, soffan i och för sig — utan endast en särskild slags soffa?

Jo, jag sade så.

Om han således ej tillverkar vad som verkligen är, skapar han således ej det varande, utan blott något, som är detta likt, men som ej är detta. Men om någon skulle vilja påstå, att soffmakarens eller någon annan hantverkares arbete är något sant varande, riskerar han väl att fara med osanning?

Ja, i varje händelse i deras ögon, som syssla med sådana undersökningar.

Låt oss således ej vara förvånade, om även detta är något dunkelt i förhållande till sanningen.

Visserligen inte.

Vill du, att vi med hänsyn till de nu givna exemplen skola undersöka, huru den nämnde efterbildaren är beskaffad?

Ja, efter behag.

Vi ha således tre olika soffor: den ena är den, som utgöres av själva soffans väsen; om den kunna vi väl säga, tänker jag, att gud har gjort den — eller är det någon annan?

Nej.

Och en annan är den, som snickaren har gjort.

Ja.

Och en tredje är gjord av målaren, inte sant?

Medgives.

Målaren, snickaren och gud — det är således de tre mästarna, som stå för de tre olika slagen av soffor.

Ja, dessa tre är det.

Gud har således, vare sig av fri vilja eller av nödvändighet, ej skapat mer än en enda soffa, soffan i sitt väsen, soffan i och för sig. Men två dylika eller flera ha ej av honom skapats och skola ej heller komma att skapas.

Huru så?

Jo, om han också endast hade skapat två, skulle det ånyo visa sig en tredje, från vilken de två andra hade sin idé; och denna tredje, men ej de två, skulle vara soffan i och för sig.

Riktigt.

Det var detta, som gud visste; och då han ville vara den verklige skaparen av den verkliga soffan, men ej skapare av viss bestämd soffa, eller med andra ord ett slags soffmakare, så skapade han det, som till sitt väsen var en soffa.

Det förefaller så.

Skola vi nu således kalla honom för soffans väsenskapare, dess verklige skapare eller något dylikt?

Ja, det vore riktigt, eftersom han har skapat både detta och allt annat enligt dess väsen.

Och vad skola vi säga om snickaren? Är han ej en tillverkare av soffan.

Jo.

Vill du kalla även målaren för en tillverkare, en skapare av soffan?

För ingen del.

Vad vill du då kalla honom i hans förhållande till soffan?

Det riktigaste vore väl, tycker jag, att kalla honom en efterbildare av det, som de andra frambringa.

Gott, svarade jag. Du kallar således den person för en efterbildare, som är tre led avlägsen från det sanna väsendet?

Ja visst.

Detta gäller nu även om tragediförfattaren, så sant som han är en efterbildare, att han är tre led avlägsen från konungen och från sanningen. Och på samma sätt är det med alla andra efterbildare.

Det förefaller så.

Vi äro således ense beträffande efterbildaren. Och svara mig på följande fråga angående målaren: Menar du, att han försöker att efterbilda varje saks väsen, eller endast de verk, som hantverkarna ha frambragt?

Endast de senare.

Som de äro, eller som de synas? Även detta bör du söka bestämma.

Vad menar du?

Hör på! Du må se en soffa från sidan, framifrån eller hur som helst — det är väl ändå alltid samma soffa, och om den än ter sig olika, är den väl ändå ej olik sig själv? Och sak samma är det väl med allt annat?

Ja, det förefaller olika, men det är lika.

Och nu en annan fråga! Vad är målarekonstens uppgift i varje särskilt fall: är det att efterbilda tingen, sådana de äro, eller sådana de synes vara, att efterbilda skenet eller verkligheten?

Att efterbilda skenet.

Den efterbildande konsten är således långt avlägsen från sanningen. Och det som gör, att den kan framställa allting, är det — tycks det — att den blott tar fatt på en liten del av varje föremål, och till på köpet blott en skuggbild. Ett exempel: en målare vill måla en skomakare eller en snickare eller någon annan hantverkare utan att ha någon kunskap i dessa människors yrken. Men är han en skicklig målare, målar han snickaren, och så kan han på litet avstånd visa upp tavlan för barn och dårar och därmed narra dem att tro, att det är en verklig snickare.

Ja visst.

Men hör nu, min vän, vad jag tror att vi böra tänka om dylikt. När någon berättar oss, att han har träffat en person, som förstår sig på alla hantverk och äger alla kunskaper, som eljest äro fördelade på olika människor i deras olika yrken, och har allt detta till och med i högre grad än dessa andra — då måste vi svara honom, att han är en enfaldig människa, som tyckes ha råkat ut för en taskspelare och efterbildare och blivit narrad av honom, så att han trodde honom vara allvetande, och detta därför att han själv ej var i stånd att pröva och urskilja, vad som var kunskap, okunnighet och efterbildning.

Alldeles sant.