Demokratiens uppkomst ur oligarkien.

Nu kommer turen, tror jag, till att undersöka demokratien: på vilket sätt den uppstår, och hur den är beskaffad; och sedan kunna vi därav få reda på den däremot svarande mannens karaktär och upptaga honom till bedömande.

Ja, det är ju vår givna metod.

Sker nu inte förändringen från oligarki till demokrati på det sättet, att man är omättlig i begäret efter vad som man har uppställt som det högsta goda, m. a. o. efter den största möjliga rikedom?

Hur så?

De maktägande i staten ha ju sin makt just tack vare sin stora rikedom. Därför vilja de naturligtvis ej hindra de ynglingar, som hänge sig åt utsvävningar, att föröda och förskingra sin förmögenhet; ty därigenom bli de ju själva i tillfälle att köpslå och ockra med deras egendom och bli så ännu rikare och ännu mera ansedda.

Alldeles tydligt.

Är det nu ej tydligt, att det i en stat är omöjligt att samtidigt rikedomen står i ära och anseende och tillbörlig besinning och måttfullhet äro rådande hos medborgarna, utan måste ej nödvändigtvis antingen det ena eller det andra försummas?

Det är tämligen klart.

Genom att man nu i oligarkiska stater lämnar fritt lopp åt tygellösheten och låter den utveckla sig, bringar man stundom personer av god familj till fattigdom.

Ja visst.

Dessa sitta således i staten, gissar jag, väpnade med sina gaddar; somliga äro skuldsatta, andra ha förlorat sina medborgerliga rättigheter, en tredje grupp har råkat ut för bägge dessa olyckor; de hata både dem, som nu äga deras egen förmögenhet, och därtill många andra; de stämpla emot dem och längta efter revolution.

Så är det.

Men de där giriga affärsmännen se ner mot marken och låtsa sig ej märka de förra; och allt efter som nya personer komma inom räckhåll för dem, såra de dem med guldets pilar och mångdubbla genom räntorna sin egen förmögenhet; så växer drönarnas och tiggarnas antal i staten.

Alldeles.

Och när en sådan olyckas eld flammar upp, vilja de ej släcka den genom att inskränka den enskildes fria bruk av sin förmögenhet, ej heller genom att för detta förhållande stifta en ny lag, som kunde hjälpa mot det onda.

Vilken lag?

En lag, som vore den näst bästa — ty den förra är allra bäst — och som skulle nödga medborgarna att beflita sig om dygd. Ty om det stadgades, att var och en skulle på egen risk befatta sig med alla dylika frivilliga affärer, skulle de nog ej vara fullt så fräcka i sitt ocker; och då skulle detta elände, som vi talade om, minskas i staten.

Ja, i hög grad.

Men för närvarande bringa däremot av nu nämnd anledning statens ledande män de övriga medborgarna i en sorglig ställning. Men hur göra de med sig själva och sina närmaste? Göra de ej särskilt sina unga söner till fråssare, olustiga för både andligt och kroppsligt arbete, slappa och svaga vare sig det gäller njutningar eller smärtor?

Jo visst.

Och själva bekymra de sig ej om något annat än om penningar, och fråga lika litet som de fattiga efter dygden.

Förvisso.

Sådant är tillståndet. Men nu händer det ofta nog, att de styrande och de styrda komma i beröring med varandra, antingen på resor eller vid andra tillfällen, vid fester eller i fält, såsom kamrater till lands eller till sjöss. Då händer det, att de i själva farans ögonblick ge akt på varandra, och då föraktas ej de fattige av de rike. Ofta står där en fattig man, mager och solbränd, i stridslinjen bredvid en rik person, blek och med massor av onödigt fett; och när han ser denne stå där flåsande och utom sig av vedermöda — tror du ej, att han skall tänka för sig själv, att sådana personer äro rika endast därför, att de fattiga äro fega. Och när han och hans kamrater äro tillsammans för sig själva, säga de; de äro i våra händer, ty de äro ena stackare.

Ja, jag vet mycket väl, att det går till så.

Och liksom en sjuklig kropp ofta blott behöver en helt liten stöt utifrån för att falla i hop, ja, stundom även utan yttre anledning råkar i upplösning, så går det även med en stat, som befinner sig i ett liknande läge: av en helt ringa anledning, om t. ex. den ena parten tillkallar hjälp från en oligarkisk stat eller den andra parten från en demokratisk, insjuknar staten och blir ett fält för inbördes krig; och en dylik söndring kan även inträffa utan att någon utomstående alls blandar sig i leken.

Ja, säkerligen.

Så uppstår således demokratien på detta sätt, när de fattiga besegra sina motståndare, döda somliga av dem och driva andra i landsflykt, och med dem, som äro kvar, dela lika både ämbeten och politiska rättigheter; och i regel fördelas här ämbetena genom lottdragning.

Ja, så är demokratien i regel inrättad, och det vare sig den har införts med vapenmakt eller motparten helt enkelt har blivit skrämd att vika fältet.