Den efterbildande poesiens största fel.

Och ändå ha vi ännu ej framställt vår svåraste anklagelse mot denna efterbildande diktning. Den makt, som den har att fördärva även de rättskaffens människorna — om vi undantaga några helt få — är väl dock något fruktansvärt.

Alldeles givet, om den verkligen har denna makt.

Hör och döm! Du vet nog, att även de bästa av oss, när vi höra Homeros eller någon annan av tragediförfattarna efterbilda någon av heroerna, som sörjer och ger uttryck åt sin jämmer i många ord, eller som sjunger och slår sig för bröstet, att vi då njuta därav, hänföras och följa handlingen med sympati, samt att vi med iver uttrycka vår beundran just för den skald, som kan i högsta möjliga grad försätta oss i en sådan stämning.

Ja, jag vet, det är ju naturligt.

Men du har nog å andra sidan märkt, att när någon sorg drabbar oss för vår egen del, sätta vi vår ära i att kunna bibehålla vårt lugn och vår själsstyrka; ty detta, mena vi, är en mans plikt — det andra däremot, som vi nyss jublade åt, är kvinnors sak.

Ja, jag har märkt det.

Men kan det då ligga något berättigat i ett dylikt jubel? Man vill ej vara i en annan persons kläder utan skulle blygas för det — och ändå känner man ingen osmak vid att se på honom utan gläder sig och jublar!

Nej, vid Zevs, det kan ej ligga något förnuft däri.

Nej, svarade jag, åtminstone ej, om vi vilja se saken från den rätta synpunkten.

Vilken synpunkt?

Om du betänker, sade jag, att den del av vår själ, som förut vid våra egna olyckor hölls i styr, men som törstade efter att få riktigt gråta ut och mätta sig med jämmer, eftersom det ligger i dess natur att längta därefter — att det just är den, som tillfredsställes av poeterna och njuter av dem; men att däremot den bästa delen av vår själ, tack vare dess bristfälliga uppfostran både med avseende på sedvänjor och tankeliv, försummar att ha uppsikt över denna gråtsjuka delen och därvid menar, att den ju blott är åskådare till andras lidanden, och att det ej kan vara någon skam för en själv att prisa och ha medömkan med en annan, som påstår sig vara en bra karl men som gråter i tid och otid. Därför räknar man den där känslan av lust som en ren vinst, och man vill ej finna sig i att gå miste om den genom att fördöma hela dikten. Ty endast helt få personer, tror jag, betänka, att andra människors känslor nödvändigtvis måste inverka på våra egna; och att, om man vid andras sorger har givit stark näring åt sina ömmare känslor, det sedan ej är så lätt att hålla dem tillbaka vid sina egna lidanden.

Det är alldeles riktigt.

Gäller inte alldeles det samma även med avseende på det löjliga? Det finns skämt, som du själv blyges för att syssla med — men när du hör dylika skämt under en komediföreställning eller i ett enskilt lag, blir du högeligen förtjust och föraktar dem ej eller betraktar dem som fördärvliga. Nej, det går dig alldeles som i förra fallet med dina ömma känslor. I ditt inre har du en viss drift till att skämta och gyckla, men du höll den i styr med ditt förnuft, då du var rädd att annars verka som en gycklare — men nu släpper du den lös; och har du väl på denna punkt givit den friska krafter, kommer du sedan ofta nog att även beträffande dig själv och dina egna förhållanden helt oförmärkt ledas hän till att bli en komediant.

Alldeles riktigt.

Sak samma med kärleksdriften, vreden och alla olika slags begär, både behagliga och obehagliga, i vår själ, om vilka vi säga, att de följa oss i allt vårt handlande: den poetiska efterbildningen verkar här på samma sätt. Ty den när och vattnar alla dessa begär, i stället för att de borde förtorka; den gör dem till våra herrar, i stället för att den borde behärskas av oss, om vi ville bli bättre och lyckligare och ej sämre och olyckligare.

Jag kan ej förneka detta.

Och därför, Glavkon, fortsatte jag, när du träffar på dessa beundrare av Homeros, som förklara, att han är den skald, som har uppfostrat Hellas, och att han förtjänar att väl studeras av den, som vill ordna och ställa med livets olika förhållanden, och att man bör inrätta och styra hela sitt liv efter hans föreskrifter — ja, dylika personer bör du älska och värdera, de äro så förträffliga, som de det förmå. Och du kan gärna få medgiva, att Homeros är den största av alla skalder och den yppersta i tragediförfattarnas leder. Men du bör på samma gång veta, att endast den del av poesien bör upptagas i staten, som innehåller hymner till gudarna och äresånger över ädla män. Om du däremottager emot njutningens sånggudinna, hon må nu sjunga i lyriskt eller episkt versmått, skola lust och sorg komma att härska i staten i stället för lagen och i stället för det förnuft, som alltid allmänt har gällt som den bästa ledaren.

Alldeles riktigt.

När vi nu således ha tagit upp frågan om poesien, må detta således vara sagt till vårt försvar för att visa det berättigade i, att vi ha från vår stat förvisat en dylik konst. Det var just förnuftet, som nödgade oss därtill. Men för att ej poesien må beskylla oss för råhet och hårdhet, må vi dessutom säga henne, att det finns en gammal ovänskap mellan filosofien och poesien. Tänk på sådana uttryck som “hunden som bjäbbar emot och skäller på sin herre“ och “stor i dårarnas tomma prat“ och “den mäktiga skaran av de allt för visa männen“ och “dessa fina tänkare, som tigga“ och otaliga andra liknande, som vittna om den gamla motsättningen. Och likväl må det sägas ifrån, att om den på njutning riktade poesien och efterbildningen kunde anföra något skäl, varför den borde ha en plats i en väl inrättad stat, skulle vi med nöje mottaga den, då vi äro väl medvetna om, att även vi själva äro tjusade av densamma. Men det är ju dock syndigt att giva till spillo det, som vi betrakta som sanning. Men inte sant, min vän, känner inte också du dig tjusad av poesien, särskilt när du skådar den hos Homeros?

Jo, i hög grad.

Är det då ej rätt och billigt, att den får lov att återvända hem från sin landsflykt, om den kan försvara sig, det må nu vara på lyrisk vers eller i annat versslag?

Jo visst.

Vi skulle väl då även kunna medgiva, att poesiens skyddsherrar, som ej själva äro poeter men som älska poeter, få lov att på prosa tala till dess försvar och visa, att den ej blott ger njutning utan även är nyttig för staterna och för det mänskliga livet. Och vi skola lyssna med nöje. Ty det blir ju en ren vinst för oss, om den visar sig vara ej blott angenäm utan ock nyttig.

Ja, förvisso blir det en vinst.

Men om, min käre vän, den ej skulle visa sig vara detta, få vi väl göra som förälskade personer. Om de anse, att deras kärlek ej är nyttig för dem, undertrycka de den, hur hårt det ej kan kännas; och på samma sätt vilja vi, tack vare den kärlek som vi ha för en dylik poesi på grund av vår uppfostran i vår briljanta stat, gärna gå med på att den kan synas vara den bästa och sannaste av all poesi; men så länge som den ej är i stånd att försvara sig, skola vi lyssna till den endast på det sätt, att vi samtidigt som en räddande besvärjelseformel upprepa för oss själva just de ord, som vi nu ha uttalat, och vi skola akta oss att falla tillbaka i den barnsliga kärlek, som behärskar den stora hopen. Vi vilja således se till, att man ej bör nedlägga någon verklig omsorg på en dylik poesi, som om den vore sann eller allvarlig; nej, av omtanke om sin egen inre författning bör diktaren vakta sig för densamma och hålla sig till det, som vi nu ha sagt om den.

Jag instämmer fullkomligt.

Ja, min käre Glavkon, det är en viktig strid, verkligen viktig, vida mer än det kan tyckas, då det gäller att bli en god eller en dålig människa; och därför får ingen låta förleda sig av ära eller penningar eller makt, ej heller av poesiens inflytande, att försumma rättrådighet och annan dygd.

Efter vad som förut har blivit sagt, instämmer jag med dig. Och jag tror, att även alla andra göra detsamma.