Den större och den mindre skriften.

Det är en vansklig undersökning, som kräver en skarp blick, synes det mig. Då vi nu ej ha en sådan skarp blick, menar jag, att vi böra gå till väga på ett särskilt sätt. Antag, att någon befallde oss att på långt håll läsa en skrift i små bokstäver, och vi ej alls voro långsynta. Men så upptäckte någon, att annorstädes på en mycket större yta fanns samma skrift i större bokstäver. Det skulle väl ändå, gissar jag, vara en god sak att först läsa denna skrift och sedan studera den andra och se, om där verkligen står samma ord.

Alldeles rätt, sade Adeimantos. Men vad finner du, Sokrates, för likhet mellan detta och undersökningen om rättrådigheten?

Det vill jag säga, svarade jag. Rättrådighet finns väl både hos en enskild person och hos en hel stat?

Ja visst.

En stat är väl större än en enskild person?

Ja.

I detta större — i staten — intar väl således rättrådigheten en större plats och är lättare att urskilja. Jag föreslår därför, att vi först undersöka vad den är i en stat. Sedan kunna vi undersöka den i den enskilda människan på det sätt, att vi där i smått upptäcka, vad vi förut sågo i stort.

Detta är förträffligt.

Om vi således nu, sade jag, tänka oss en stat i sin uppkomst, kunna vi där även finna uppkomsten av rättrådigheten och orättrådigheten.

Antagligen.

Sedan blir det väl lättare för oss att finna, vad vi söka?

Ja visst.

Skola vi nu alltså, menar du, gripa oss verket an? Det blir ingen lätt sak, misstänker jag. Betänken er noga.

Redan gjort, sade Adeimantos. Gör oss till viljes!