Den tyranniska statsförfattningens beskaffenhet.

Låtom oss nu beskriva denne mans lycka, ävensom lyckan i den stat, där han uppträder.

Ja väl, det vilja vi göra.

Under de första dagarna och den första tiden ler han mot alla och hälsar så vänligt på alla, som han träffar. Han är visst ej, säger han, någon tyrann. Han är frikostig på löften både offentligen och till enskilda, han lättar skuldbördorna, delar ut jord åt folket och åt sin omgivning, och han ställer sig huld och nådig mot alla. Inte sant?

Jo, givetvis.

Men när han sedan har gjort upp med sina fiender utomlands antingen genom att försona sig med dem eller genom att tillintetgöra dem, och han således har fått lugn från det hållet, väcker han först upp några krig, för att folket må vara i behov av en anförare.

Naturligtvis.

Har han inte därmed även den avsikten, att de må bliva utarmade genom alla pålagorna och så bli tvungna att ägna sig åt slitet för dagen och mindre vara i tillfälle att stämpla emot honom?

Jo, det är tydligt.

Och om han misstänker några personer för att ha en friare uppfattning och ej vilja låta honom behålla makten, har han ju därmed en god förevändning att prisgiva dem åt fienderna och så undanröja dem. Av alla dessa skäl måste tyrannen nödvändigtvis skaffa sig krig.

Ja.

Men ett dylikt handlingssätt måste väl göra honom mera förhatlig för medborgarna?

Naturligtvis.

Somliga av dem, som förhjälpte honom till makten, och som själva äro inflytelserika, skola nu säkerligen både inför härskaren och inför varandra föra ett öppet språk och uttrycka sitt ogillande av vad som sker — åtminstone skola de allra modigaste göra det.

Antagligen.

Alla dessa måste tyrannen röja ur vägen, om han skall kunna bibehålla makten, till dess han ej lämnar kvar varken vän eller fiende, som duger något till.

Tydligen.

Med skarp blick måste han därför kunna se, vem som är modig, vem som är högsinnad, vem som är klok, och vem som är rik. Och så lycklig människa är han, att han nödvändigtvis måste vara fiende till alla dessa, vare sig han vill eller ej, och stämpla emot dem, till dess han har renat staten.

En skön rening!

Ja, raka motsatsen till den, som läkarna bereda kroppen. Ty de avlägsna det sämsta och lämna kvar det bästa; men tyrannen gör tvärtom.

Ja, han blir tvungen till det, tycks det, om han skall kunna hålla sig kvar vid makten.

Det är verkligen ett härligt tvång, som binder honom — detta som ålägger honom att antingen leva samman med den stora massan av dåliga människor (och det till på köpet hatad av dem!), eller också ej leva alls!

Ja, så är det.

Och ju mera han genom dylika åtgöranden gör sig hatad av sina medborgare, desto flera och trognare drabanter måste han väl ha som livvakt?

Ja visst.

Vilka äro nu dessa hans trogna? Och varifrån skall han hämta dem?

De skola komma flygande av sig själva i massor, om han blott ger dem sold.

Vid hunden, du tycks ånyo syfta på några drönare, av olika slag och från främmande land.

Ja, din förmodan är riktig.

Men vem kan han få från sitt eget land? Eller skulle han kanske ej vilja —

Säg ut!

Taga slavarna från borgarna, giva dem friheten och insätta dem i sin livvakt?

Alldeles säkert, eftersom dessa naturligtvis äro mest pålitliga gentemot honom.

Vilken lycksalig varelse måste inte tyrannen vara, då han således har slika vänner och förtrogna omkring sig, efter att ha tillintetgjort de förra!

Ja, det är just dylika vänner han har.

Dessa hans vänner beundra honom, och de nya borgarna sluta sig till honom. Men de rättskaffens hata honom och fly honom.

Givetvis.

Det tycks således vara med fullt fog, som man anser tragedien i allmänhet och Euripides i synnerhet vara vis.

Hur så?

Därför att han har uttalat det om djup eftertanke vittnande ordet, att

tyranner äro visa genom umgänget med visa män.
Tydligen menade han därmed, att de personer äro visa, som tyrannerna umgås med.

Ja, han prisar tyranniet såsom något gudomligt, ävensom mycket annat. Och det göra även de övriga poeterna.

Just därför få väl tragedidiktarna, som äro så visa, förlåta oss och dem, som inrätta sin stat på vårt sätt, att vi ej mottaga dem i vår stat, eftersom de lovprisa tyrannväldet.

Ja, de av dem, som äro kloka, förlåta oss nog.

Men sedan fortsätta de att gå runt till de övriga staterna. Där samla de massorna omkring sig, taga vackra, starka och smekande stämmor i sin sold samt draga så statsförfattningarna över till demokratien.

Alldeles.

Än mer, de få betalning för detta och bli föremål för hedersbetygelser, framför allt (naturligt nog) från tyrannernas sida, men i andra rummet även från demokratien. Men ju mera de stiga upp till de högre stående författningarna, dess mer sjunker deras anseende, och det tycks, som om detta av ren andfåddhet ej kunde följa med.

Fullkomligt riktigt.

Men nu, fortsatte jag, ha vi ju kommit bort från vårt ämne. Låt oss återvända till tyrannen och fråga, hur han skall kunna underhålla den där vackra, stora, granna, alltid skiftande armén av livdrabanter.

Det är tydligt, blev svaret, att om det finns några rikedomar i statens tempel, skall han använda dem; och så länge pengarna, som han fått vid försäljningen av dessa, räcka till, är han i tillfälle att lägga mindre tryckande skatter på folket.

Men sedan — när dessa pengar taga slut?

Då skall han själv och hans dryckesbröder, hans vänner och väninnor underhållas av hans faders tillgångar.

Jag förstår din mening, sade jag. Det är folket, som har fött tyrannen till världen, och det är detta, som nu skall underhålla både honom och hans vänner.

Det blir en nödvändighet.

Hur menar du? sade jag. Tänk, om folket blir förbittrat och förklarar, att det ej är rätt, att en vuxen son underhålles av sin far, utan att tvärtom fadern skall underhållas av sin son; att det ej har fött honom till världen och gjort honom till härskare i den avsikten, att när han hade vuxit upp, folket självt skulle bli slav under sina egna slavar och underhålla honom, hans slavar och annat slödder, utan tvärtom i den avsikten, att det skulle under hans ledning befrias från de rika och från så kallat fint folk i staten. Och nu får det därför uppfordra honom att avlägsna sig ur staten och taga vännerna med sig — alldeles som en fader förjagar ur sitt hus sin son jämte dennes odrägliga dryckesbröder.

Då skall också, vid Zevs, folket komma att inse, hurudan son det har fött och närt vid sin egen barm, och att det självt är svagare, och att dessa, som det vill jaga bort, äro de starkare.

Hur menar du? sade jag. Skall tyrannerna våga att öva våld mot sin egen fader? Och skall han slå honom, om han ej vill foga sig?

Ja, sedan han först fråntagit honom hans vapen.

Tyrannen, som du skildrar, är således en fadermördare, en dålig vårdare av en åldrig far. Här ha vi således, tycks det, det som alla äro ense om att anse för tyranni. Och för att tala med ordspråket, folket som vill fly undan röken — röken av slaveri under fria män — har råkat in i elden — elden av slavars herravälde; det har utbytt den förra överdrivna och orimliga friheten mot det hårdaste och bittraste slaveri.

Ja, så tillgår det förvisso.

Säg mig således — kan det vara olämpligt av oss att säga, att vi nu ha gjort tillräckligt reda för, huru tyranniet utvecklar sig ur demokratien, och huru det är beskaffat?

Nej, vi ha utvecklat det fullt tillräckligt.