Det andra beviset för den uppställda satsen.

Gott! Detta är således vårt första bevis. Och hör nu mitt andra, och se om du Gillar det.

Vilket är detta?

Eftersom varje människas själ är delad i tre delar, alldeles som staten är delad i tre klasser, kan vår framställning här, tyckes det mig, finna ett nytt bevis.

Vilket då?

Hör på! Dessa tre själens delar motsvaras av tre olika slags lust, en för vardera delen, och likaså tre slag av begär och av herravälde.

Hur menar du?

Den första delen av själen är den, med vilken människan lär sig; den andra är den, med vilken hon vredgas; den tredje har allt för många olika former för att kunna benämnas med ett enda speciellt namn, men vi ge det namn efter det, som är störst och mäktigast i densamma; på grund av häftigheten hos de på mat, dryck, kärleksnjutning och dylikt inriktade begären ha vi kallat denna del för begärelsen, ävensom för förvärvslusta, emedan sådana begär framför allt tillfredsställas genom att man förvärvar pengar.

Alldeles rätt.

Om vi nu sade, att denna delens lust och glädje bestode i vinning, skulle vi ju kunna väsentligen falla tillbaka på ett enda huvudbegrepp, så att vi kunde yttra oss tydligare, när det var fråga om denna del av själen; och vi skulle väl ha rätt i att kalla den för förvärvslust och vinningslystnad.

Ja, det synes mig så.

Mena vi ej vidare, att vredesmodets element i vår själ är helt inriktat på att ha makt, att vinna seger och att vinna ära och rykte?

Jo visst.

Är det inte således en riktig benämning, om vi kalla denna del för stridslystnad och ärelystnad?

Jo, fullständigt riktig.

Men om vi tänka på den del, varmed vi lära oss, är det väl tydligt för en var, att den alltid helt och hållet är inriktad på att få veta sanningen, och att den minst av allt bekymrar sig om pengar och ära.

Förvisso.

Om vi kalla denna del för kunskapsbegär och vishetsbegär, är väl en sådan benämning på sin plats?

Ja visst.

Är ej i somliga människors sinnen den ena och i andra den andra delen förhärskande, allt efter som det fogar sig?

Jo.

Därför kunna vi säga, att det finns tre huvudgrupper av människor, vishetsälskande, stridsälskande och vinningslystna.

Alldeles.

Och likaledes tre slag av lust, som tillhöra de tre olika slagen av människor.

Ja visst.

Nu förstår du säkert, att om du ville i tur och ordning fråga tre personer av dessa tre olika slag, vilket av dessa levnadssätt är det angenämaste, skulle var och en mest berömma sitt eget. Den förvärvslystne skulle säga, att i jämförelse med glädjen att förtjäna pengar är glädjen att vinna rykte eller att inhämta kunskap alldeles värdelös, så vida ej därmed också följer penningevinst.

Riktigt.

Och hur är det med den äregirige? Anser han ej, att den njutning, som kommer av penningar, är lumpen, och likaså, att den njutning, som kommer av inhämtandet av vetande, är tomt väder och gyckelspel, så framt ej kunskapen också bringar ära och rykte?

Så är det.

Och vad skola vi tro om den vishetsälskande, om filosofen? Vilket värde sätter han väl på övriga njutningar i jämförelse med den njutning, som ligger i att känna sanningen, ävensom i den närsläktade njutning, som ligger i att lära sig? Är det ej för honom et oerhört avstånd mellan de förra och de senare? Och om han kallar de förra för verkligt nödvändiga, är det väl därför, att han ej alls skulle bry sig om dem, om det ej vore nödvändigt.

Ja, det kunna vi vara säkra på.

Då således njutningarna ävensom själva livsriktningen i varje klass äro föremål för olika meningar, och frågan gäller, ej om vilket liv som är ädlare eller mindre ädelt, bättre eller sämre, utan vilket som är njutningsrikare och smärtfriare — huru skulle vi då kunna få veta, vem av de nämnda personerna, som kommer sanningen närmast?

Det kan jag ej så noga avgöra.

Tänk då över saken på följande sätt! Med vilket medel skall man kunna fälla ett riktigt omdöme? Är det ej med hjälp av erfarenhet, insikt och förstånd? Eller vet du något bättre medel än detta?

Nej, omöjligt.

Överväg nu vidare: vem av de tre nämnda personerna har den största erfarenhet om de olika slag av lustkänslor, som vi ha omnämnt? Menar du, att den vinningslystne, om han vill lära känna den äkta sanningen, har större erfarenhet om den njutning, som kommer av kunskap, än filosofen har av den, som kommer av att förtjäna pengar?

Nej, det är stor skillnad. Ty den vishetsälskande är ända från barndomen nödsakad att smaka även de andra njutningarna. Men den vinningslystne, även om han får kunskap om sanningen, behöver ej nödvändigt få smaka, hur ljuvlig denna njutning är, eller få erfarenhet om det — ja, det skulle ej vara så lätt för honom, ej ens om han själv önskade det.

Således är den vishetsälskande mycket överlägsen den vinningslystne i erfarenhet om bägge dessa njutningar.

Ja, mycket.

Och hur är det med den ärelystne? Har han mera erfarenhet av den njutning, som följer med ära och rykte, eller har den andre mera erfarenhet av den, som härleder sig av insikt?

Ära och rykte kommer ju dem alla till del, om de vinna målet för sina strävanden; ty den rike äras ju av många, och likaså den modige och den vise. Alla ha de således erfarenhet om beskaffenheten av den njutning, som följer av äran. Men den njutning, som betraktandet av sanningen skänker, är det ej möjligt för någon annan än för den vishetsälskande att smaka.

Är det således fråga om erfarenhet, kan denne således döma bäst av alla.

Ja visst.

Och han är ju den ende, som förenar erfarenhet med insikt.

Tydligtvis.

Och om vi tänka på det verktyg, varmed man måste fälla omdömet, så tillhör ju detta ej den vinningslystne eller den ärelystne utan den vishetsälskande.

Vilket verktyg menar du?

Ha vi ej sagt, att man måste döma med förnuftsskäl?

Jo.

Och förnuftsskäl äro ju den vishetsälskandes verktyg.

Ja visst.

Om rikedom och vinning voro de bästa medlen att bedöma något, är det tydligt, att den vinningslystnes beröm och klander skulle fälla det säkraste utslaget om, vad som vore riktigt.

Givetvis.

Om det åter vore ära och beröm och mod, skulle den ärelystne och stridslystne fälla utslaget.

Tydligen.

Men eftersom det nu är erfarenhet, insikt och förnuft — så måste tydligen den vishetsälskandes och tänkarens gillande fälla utslaget om vad som är sant.

Av de tre olika slagen av lust måste således den lustkänsla, som tillhör den delen av själen, varmed vi lära oss, vara den ljuvligaste, och den person, i vilken denna del härskar, ha det lyckligaste livet.

Det är tydligt och klart. När den vise berömmer sitt eget liv, gör han det med verklig kännedom.

Vilken levnadsriktning och vilken lust anser nu domaren komma i andra rummet?

Tydligen den stridslystnes och äregiriges. Ty den står hans egen riktning närmare än den vinningslystnes.

Denne senare kommer således i sista rummet, tycks det.

Ja visst.