Det gäller ej väktarnas utan samhällets lycka.

Nu tog Adeimantos till orda: Men vad ville du svara, Sokrates, om någon invänder, att du ej alls gör dessa personer lyckliga, och att det är deras eget fel, då de i verkligheten äro statens herrar och dock ej själva få något gott av det. Andra människor förvärva sig åkrar och bygga vackra, präktiga hus och skaffa sig en därtill passande inredning; de offra åt gudarna av egna medel, de mottaga gäster och — för att upprepa dina egna ord — de skaffa sig guld och silver och allt sådant, som man anser höra till hos lyckans gunstlingar. Men dina krigare ha uppenbarligen, kan man våga säga, samma ställning i staten som lejda hjälptrupper, och deras enda göra är att hålla vakt.

Ja, svarade jag; och du kan tillägga, att de få göra detta för bara födan, utan att få sold som andra. Därför ha de ej ens möjlighet att företaga en resa på egen hand, om de så önska, eller att ge en present åt en älskarinna eller göra andra utgifter, som de kunde vilja ha — och allt sådant anses ändå för tecken till lycka. Dessa och många liknande anklagelser skulle du kunna tillägga.

Ja, låt oss inbegripa även allt detta.

Och så frågar du, vad vi skola svara.

Ja.

Vi vilja gå, sade jag, samma väg som förut, så skola vi nog, tror jag, finna vad vi böra säga. Vi skola säga, att det visst ej vore underligt, om våra väktare voro lyckliga redan som det nu är. Men det som vi hade för ögonen, när vi grundlade vår stat, var dock ej det, att en viss klass skulle vara särskilt lycklig, utan att staten i sin helhet skulle vara det. I en dylik stat väntade vi oss finna rättrådigheten, liksom i en illa ordnad stat orättrådigheten. Och när vi funnit detta, skulle vi kunna få svaret på vår fråga. Nu grunda vi väl vår lyckliga stat ej på det sättet, tänker jag, att vi avsöndra en liten grupp människor och göra dem lyckliga; utan vi vilja göra staten i dess helhet lycklig. Vi skola längre fram pröva den stat, som är inrättad på motsatt sätt. Antag nu, att vi hölle på att måla en staty och någon då komme fram och klandrade oss, därför att vi ej på de vackraste partierna av kroppen använde de vackraste färgerna … “ögonen, som dock är det allra vackraste, äro målade med svart färg och inte med purpur!“ Då skulle vi väl ganska lämpligt svara honom så: “Högt ärade herre, du menar väl ändå inte, att vi böra måla ögonen så vackert, att de ej se ut som ögon — och sak samma med de övriga partierna. Tänk i stället efter, om vi ej genom att ge varje parti den färg, som passar den, göra det hela vackert.“ Sammaledes nu! Tvinga mig ej att tilldela väktarna en sådan lycka, som skall göra dem till allt annat än väktare. Ty vi kunde ju lätt kläda våra jordbrukare i präktiga kläder, smycka dem med guld och låta dem arbeta i jorden blott för ro skull; vi kunde låta våra krukomakare slå sig ned framför elden som till en fest, drickande och kalasande, med sin skiva bredvid sig och arbetande just så mycket, som de ha lust; och på samma sätt kunna vi låta alla de andra njuta av sin lycka, — för att hela staten må bli lycklig. Nej, skona oss från en dylik uppmaning! Ty om vi lyda dig häri, skall jordbrukaren ej längre vara jordbrukare, krukomakaren ej längre krukomakare, ej heller några andra ha denna karaktär av olika klasser, varpå staten vilar. Övriga klasser behöver man nu ej vara så orolig för. Ty om skoflickarna bliva dåliga och fördärvade och ge sig ut för att vara, vad de ej äro, är det ingen stor olycka för staten. Men om de, som äro satta att vaka över staten och dess lagar, ej äro utan blott synas vara väktare, då förstår du nog, att de i grund förstöra hela staten, likaväl som de å andra sidan ha i sin makt att giva ordning och lycka åt staten. Vi göra dem således till verkliga väktare, med minsta möjlighet för dem att göra staten någon skada; vår motpart däremot tänker sig dem som ett slags jordbrukare, som äro värdar vid ett rikt gille — alldeles som om det vore fråga om en fest och ej om en stat. Vi måste således tänka efter, om vi, när vi inrätta väktare, ha det ögonmärke, att dessa själva må för egen del bli så lyckliga som möjligt, eller om vi ej göra det med tanke på hela statens väl. Och i detta senare fall böra vi nödga och övertala dessa väktare och hjälpare och alla de andra till att på bästa sätt fylla var och en sin gärning; och när så staten går framåt och blir väl inrättad, böra vi lämna den frågan åsido, huru naturen fördelar lyckan åt de olika klasserna.

Ja, jag tror, att du har rätt i vad du säger.