Det godas son och avbild.

Även jag, min vän, skall bli alldeles belåten. Jag är blott rädd för, att det övergår mina krafter, och att jag tack vare min beredvillighet drager löje över mig genom min tölpaktighet. Men, mina ärade vänner, låt oss för ögonblicket lämna därhän, vad det goda är. Ty att nu nå fram till det, som jag tänker i frågan, går vida utöver, tycks det mig, vad jag för ögonblicket kan åstadkomma. Men däremot vill jag gärna nämna, vem som synes mig vara det godas son och avbild, om ni så vilja — i annat fall låter jag bli.

Nej, tala om sonen; en annan gång skall du få gälda din skuld beträffande fadren.

Jag skulle gärna önska, att jag kunde betala eder hela min skuld och ej blott såsom nu endast avkastningen.1 Tagen emot denna avkastning, det godas son. Men tagen eder till vara, att jag ej ofrivilligt bedrager er genom att ge er en falsk räkning på räntebeloppet.

Vi skola vakta oss efter bästa förmåga. Tala!

Men först måste ni erinra er och vara på det klara med sanningen i vad vi både i det föregående och även vid åtskilliga andra tillfällen ha yttrat.

Vad då?

Jo, svarade jag, att det finns många ting, som vi kalla sköna, många, som vi kalla goda — och så vidare med allt annat.

Ja.

Och vidare finns det något skönt i sig själv, något gott i sig själv, och likaså är det med alla andra ting, om vilka vi säga ordet “många“: vi kunna bringa dem under en enda idé och ge då åt var och en av dem benämningen “det varande“.

Det är sant.

Och om de många föremålen säga vi, att de uppfattas med ögat men ej med tanken: och däremot om ideerna, att de uppfattas med tanken men ej med ögat.

Alldeles så.

Med vilket sinne uppfatta vi nu de synliga tingen?

Med synen.

Och med hörseln uppfatta vi väl det hörbara och med de övriga sinnena det, som överhuvud är förnimbart?

Ja visst.

Har du tänkt på, huru skaparen av våra sinnen har gjort vår synförmåga till den allra kostbaraste av dem alla?

Nej, det har jag ej.

Men hör då på och tänk efter! Ha örat och rösten behov av något tredje, som måste till, för att örat skall kunna höra och rösten skall kunna höras.

Nej.

Jag förmodar, att de flesta, för att ej säga alla andra sinnen ej heller behöva något dylikt. Eller kan du nämna något?

Nej.

Men inser du inte, att när det gäller synen och vad som ses, kräves det däremot?

Hur då?

Tänk dig, att det finns synförmåga i ögonen, och att personen i fråga försöker att använda den; tänk dig vidare, att där finns färger att se på. Men om det ej finns ytterligare något tredje, som är särskilt till för detta ändamål, så vet du, att ögat ej skall kunna se något, och att färgerna äro osynliga.

Vad är det, som du menar?

Det som du kallar ljus.

Du har rätt.

Synförmågan och de synliga föremålen äro således förbundna med varandra genom ett ojämförligt mycket kostbarare band än de, som finnas på andra håll — så sant som ljuset ej är något värdelöst.

Nej, långt därifrån.

Och vem bland himmelens gudar kan du angiva såsom herre över detta ljus? Vem är det, vilkens ljus gör, att våra ögon se klarast, och att föremålen synas bäst?

Det är den gud, som du och alla de andra nämna i detta sammanhang — det är tydligen solguden, som du frågar efter.

Hör nu efter, om ej synens förhållande till denne gud kan uttryckas på följande sätt —.

Hur då?.

Synen är ju ej solen — lika litet som ögat, som är synens bostad.

Nej visst.

Men jag tror, att den av alla sinnesorgan är den, som mest liknar solen.

Ja, avgjort.

Och har den ej denna förmåga som ett slags utflöde, som har solen till källa?

Alldeles.

Solen är således ej synförmåga, men är upphovet till denna och ses av den.

Så är det.

Det är således solen, må du veta, som jag menar, när jag talar om det godas ättling, vilken det goda har alstrat till sin avbild: i sinnevärlden står den i samma förhållande till synen och de synliga tingen, som det goda i tankens värld står till tankeförmågan och det tänkta.

Huru då? Utveckla det ytterligare för mig.

Du vet, sade jag, att när man riktar sina ögon på sådana föremål, där ej längre dagsljuset utbreder sig, utan endast nattens stjärnor lysa, så försvagas synen, och ögonen bliva nära nog blinda. Det är alldeles, som om de ej hade förmåga att se klart.

Ja visst.

Men när de se på det, som solen belyser, så se de tydligt, och dessa samma ögon ha en klar synförmåga.

Alldeles.

På alldeles samma sätt är det med själen. När den riktar sig mot det, som belyses av sanningen och det varande, så fattar den det och förstår det och visar sig ha förnuft. Men när den vänder sig mot det, som är blandat med mörker, mot det, som födes och förgås, då försvagas synen, och den har endast nakna meningar, som kastas om vartannat, och den synes ej ha förnuft.

Just så.

Du må således veta, att detta, som förlänar sanning åt föremålen för vår kunskap och som ger åt den kunskapssökande förmågan att finna kunskap, är det godas idé. Den är grunden till insikt och sanning. Bägge dessa två, insikten och sanningen, äro sköna; men du tar ej fel, om du anser, att det goda är något annat och skönare än dessa. Liksom det i den synliga världen är rätt att anse ljuset och synen såsom liknande solen men ej rätt att anse dem såsom sol, på samma sätt är det även på det andra området riktigt att anse dessa båda, vetandet och sanningen, såsom liknande det goda, men ej riktigt att betrakta någon av dem såsom det goda självt; utan det godas väsen bör sättas ännu högre.

En översvinnelig skönhet måste det goda således äga, om den förlänar insikt och sanning, men själv i skönhet överträffar dessa. Ty du kan väl säkerligen ej mena, att det goda består i lust?

Bevare mig väl, sade jag. Men betrakta nu dess bild på ett annat sätt!

Hur då?

Du finner säkert, att solen åt de synliga föremålen ej blott förlänar förmågan att synas utan även ger dem födelse och liv, tillväxt och näring, och det ehuru den själv ej är födelse och liv.

Förvisso.

På samma sätt kan man säga, att det goda ej blott är upphov till kunskap beträffande de ting, som vi ha kunskap om, utan även att den är källan till deras varande och väsen; och att dock det goda ej självt är ett varande, utan höjer sig över det varande i värdighet och kraft.

Store Apollon, utropade Glavkon med oemotståndlig komik, det var underbart!

Det är du själv, som bär skulden till det; ty det är du, som nödgar mig att säga min mening om saken.

Och du får ej heller lov att upphöra med det — åtminstone måste du låta oss höra mera angående likheten med solen, ifall du har något att tillägga.

Ja, det är ganska mycket kvar att säga.

Lämna då ej något osagt, hur litet det än må vara.

Det blir nog tvärtom mycket osagt, gissar jag. Men så vitt det för ögonblicket är möjligt, skall jag ej förbigå det med vett och vilja.

Nej, gör inte det.


1Platon har här en oöversättlig ordlek med det grekiska ordet tokos, som dels betyder “son“, dels “ränta“, “avkastning“.