Det tredje beviset.

Således har nu på detta sätt två gånger i rad den rättrådige vunnit över den orättrådige. Och nu kommer den tredje tävlingen, på olympiskt vis helgad åt den Olympiske Zevs, Räddaren. Giv akt på, att ingen människas lust utom den vises är riktigt sann och ren, nej, den är blott en skugga — det tycker jag mig ha hört uttalas av en vis man. Och en dylik brist är väl dock den största och mest betydelsefulla av alla.

Förvisso. Men förklara dig.

Jag skall söka att finna ut det, om du vill svara, allt efter som jag söker.

Fråga således.

Säg — måste vi ej anse, att smärtan är lustens motsats?

Jo visst.

Finns det inte också ett tillstånd, som varken är smärta eller lust?

Jo.

Ett tillstånd, som ligger mitt emellan de bägge andra känslorna, ett visst lugn i själen beträffande den? Är det ej så du menar?

Jo.

Erinrar du dig ej, vad folk bruka säga, när de äro sjuka?

Vad då?

Att ingenting är ljuvligare än att vara frisk; men att de ej visste om, att det var det ljuvligaste av allt, förr än de blevo sjuka.

Jo, det erinrar jag mig.

Och har du inte hört personer, som drabbas av en häftig smärta, sedan säga, att ingenting är ljuvligare, än när smärtan upphör?

Jo, det har jag hört.

Det finns nog också många andra liknande tillfällen, då du kan få höra, huru människor, när de lida, prisa just upphörandet av lidandet och vilan från detsamma, ej själva njutningen, såsom det ljuvligaste av allt.

Ja, vid det tillfället är således själva lugnet något ljuvligt och behagligt.

Och när å andra sidan någon upphör med någon lustkänsla, blir upphörandet av lusten obehagligt för honom.

Rimligtvis.

Det lugn och den vila, som vi nyss nämnde ligga mitt emellan båda de motsatta känslorna, kan således vara både lust och smärta.

Det förefaller så.

Men kan det, som ej är någotdera, bli bäggedera?

Det tror jag ej.

Och vare sig det är lusten eller smärtan, som kommer in i själen, är det väl en rörelse, inte sant?

Jo.

Men det, som varken är lust eller smärta, visade sig ju just vara lugn och något, som ligger mitt emellan de bägge andra?

Ja.

Hur kan det då vara riktigt att anse frihet från smärta för en njutning, eller frånvaro av glädje för smärta?

Nej, det är oriktigt.

Det är alltså ej verklighet utan endast sken, att lugnet är ljuvligt i förhållande till det smärtsamma och smärtsamt i förhållande till det ljuvliga. I alla dessa inbillningar ligger ingen sund uppfattning om lustens väsen utan endast gyckelspel.

Ja, det framgår av vår undersökning.

Giv nu akt på sådana lustkänslor, som ej framspringa ur någon smärta — och du skall ej längre behöva tro, som du kanske nu gör, att det förhåller sig så, att lusten är ett upphörande av smärtan, och smärtan är ett upphörande av lusten.

Vilka lustkänslor menar du, och var finnas de?

Det finns många olika slag, men det är lättast att tänka på de angenäma känslorna av lukt. Dessa uppstå ju plötsligt och med stor styrka utan föregående känsla av olust; och när de upphöra, kvarlämna de ej därvid något obehag.

Alldeles riktigt.

Låt oss sålunda ej tro, att befrielsen från smärta är en ren lust, eller upphörandet av lusten är en ren smärta.

Nej.

Men av de njutningar — de så kallade njutningar — som förmedlas av kroppen och på den vägen nå fram till själen, äro de flesta och kraftigaste just av detta slag: de äro befrielser från smärtor.

Ja, så är det.

Är det ej på samma sätt med de förkänslor av behag eller obehag, som uppkomma i väntan på något, som skall inträffa?

Jo.

Vet du, huru dessa äro beskaffade, och varvid man kan likna dem?

Nej, med vad?

Du medger väl, att det i naturen finnes en övre, en nedre och en mellanliggande värld?

Ja.

Tror du, att någon, som föres från den nedre till den mellanliggande, tror annat än att han föres uppåt? Och då han så står i mitten och ser på det, varifrån han kommit, kan han väl ej tro annat, än att han är i den övre världen, eftersom han aldrig har sett den verkliga övre världen?

Nej, vid Zevs, han måste tänka på det sättet.

Men om han så fördes tillbaka, skulle han väl tro, att han fördes nedåt, och då skulle han ju tro riktigt?

Ja visst.

Och skulle han ej bliva utsatt för allt detta av den anledningen, att han ej hade erfarenhet om vad som verkligen var däruppe, därnere och i mitten?

Jo, tydligtvis.

Då kan du således ej undra över, om de, som äro okunniga om sanningen, ha osunda föreställningar i många andra frågor, och ävenså i fråga om lust och smärta och det mellanliggande tillståndet; och att de således, när de dragas mot smärtan, tro sig verkligen och i sanning känna smärta, men när de från smärtan dragas mot det mellanliggande tillståndet, tänka, att de riktigt ha kommit till njutningens fullhet. Det är alldeles, som om någon ej kände till den vita färgen och därför jämförde grått och svart; på samma sätt bedraga sig dem, när de i sin oerfarenhet om lusten sätta frånvaro av smärta i motsats till smärtan.

Ja, vid Zevs, det förvånar mig ej. Jag skulle bli mera förvånad över motsatsen.

Tänk då nu efter saken på följande sätt! Beteckna ej hunger och törst och dylikt en viss tomhet i det kroppsliga tillståndet?

Jo visst.

Och beteckna ej okunnighet och oförnuft en viss tomhet i det själsliga tillståndet?

Givetvis.

Genom föda och genom insikt fylles således denna tomhet?

Naturligtvis.

Vilken fullhet är sannast: den som kommer av det, som är mera verkligt, eller av det, som är mindre verkligt?

Tydligen av det, som är mera verkligt?

Och vilken av följande två grupper har en större del av det verkligt varande: den grupp, vartill bröd och vin och sovel och all slags näring hör, eller den, vartill sann mening, insikt, förnuft och överhuvud all dygd hör? Betrakta saken på följande sätt! Vilket har mera verklighet i sig: det som har att göra med det evigt lika, med det odödliga, med sanningen, och som självt är av samma natur och uppstår i samma slags naturer, eller det, som sysslar med det, som aldrig är sig likt och är dödligt, och som självt är av dylik natur och uppstår i dylika naturer?

Alldeles avgjort det, som sysslar med det evigt lika.

Och har det oföränderligas väsen lika stor del i kunskap som i sant varande?

Ja.

Och även lika stor del i sanningen?

Även det.

Men om den har mindre sanning, har den väl också mindre verkligt varande?

Givetvis.

Allt sådant, som tjänar kroppens vård, har således mindre sanning och mindre verklighet än sådant, som tjänar själens vård?

Ja, mycket mindre.

Tror du ej, att det gäller detsamma om förhållandet mellan kropp och själ?

Jo.

Är det då ej så, att det, som fylles av det mera verkliga, och som även självt är mer verkligt, blir fyllt i högre grad än det, som fylles av det mindre verkliga och som självt är mindre verkligt?

Jo visst.

Och om det är angenämt att fyllas med det, som överensstämmer med ens natur, så måste det, som fylles med mera verkligt innehåll, giva en verkligare och sannare glädje, under det att det, som får ett mindre verkligt innehåll, måste fyllas på ett mindre sant och varaktigt sätt och få njuta av en mindre tillförlitlig och mindre sann lustkänsla.

Alldeles givet.

De som ej känna vishet och dygd utan alltid syssla med bordets njutningar och dylikt, de röra sig, synes det, nedåt för att sedan föras tillbaka igen mot mitten; och på det sättet sväva de där hela livet igenom. Men de ha aldrig stigit upp till det verkligen högre livet däruppe, ej heller ha de skådat det eller fyllts i sanning med det verkligt varande eller smakat den rena och beständiga lusten. Nej, alldeles som boskap vända de alltid blicken nedåt, huka sig mot jorden och över maten, äta och para sig. Och i sitt glupska begär efter detta sparka och stånga de varandra med horn och hovar av järn, och döda varandra i sin omättliga lusta. Ty de fylla ej sitt väsen eller sina käril med det sant varande.

Alldeles som ett orakel, Sokrates, skildrar du där den stora hopens levnadssätt, sade Glavkon.

Måste ej således nödvändigtvis deras lustkänslor vara blandade med smärta? Ty dessa känslor äro ju blott skenbilder och skuggor av den sanna lusten, och de få sin färg endast av sin inbördes sammanställning, så att de endast därigenom framträda som starka och kraftiga och alstra hos dessa dårar vanvettiga lidelser; och de bliva föremål för häftiga strider, alldeles som Stesikoros berättar, att Helenas skenbild vid Troja blev föremål för häftig strid, då man var okunnig om verkliga förhållandet.

Något sådant måste det alldeles givet vara.

Måste ej vidare ett liknande förhållande äga rum med avseende på den del av själen, där modet och vreden finnas, när någon drives av sin ärelystnad till avund, av sin trätlystnad till våldsamhet, av sitt häftiga lynne till vrede, då han utan insikt och förnuft jagar efter att mätta sitt begär efter ära, seger och hämnd?

Jo, även här måste något dylikt nödvändigt äga rum.

Hur är det vidare? fortsatte jag. Skola vi ej med tillförsikt kunna säga, att även om vi tänka på de begär, som gälla vinningslystnaden och stridslystnaden, så skola de av dessa begär, som äro i sällskap med insikt och eftertanke, och som under dessas ledning sträva efter och även uppnå de lustkänslor, till vilka förnuftet leder, också verkligen uppnå de sannaste lustkänslorna, för så vitt det för dem, då de således följa sanningen, är möjligt att uppnå dem; och de skola likaså uppnå dem, som äro mest naturliga för dem, eftersom det, som är bäst för en person, också är naturligast för honom.

Ja, det bästa är det naturligaste.

Då således själen i sin helhet följer den vishetsälskande delen och detta utan oro eller tvedräkt, så är varje del i tillfälle att dels i allt annat sköta sin egen syssla och vara rättrådig, och dels att vinna de njutningar, som passa för var och en, de njutningar, som äro de bästa och så vitt möjligt de sannaste.

Alldeles.

Men när någon av de två andra delarna får överhand, har den ej själv tillfälle att uppsöka den för honom speciellt passande lusten, och den tvingar vidare de andra att jaga efter en för dem främmande och osann lust.

Så är det.

Och ju mera den avlägsnar sig från filosofien och förnuftet, dess mer åstadkommer den dylika fördärvliga resultat.

Ja visst.

Och längst borta från förnuftet är väl det, som är längst borta från lag och ordning?

Ja, tydligen.

Men längst borta stodo ju, som vi sågo, de sinnliga och tyranniska begären?

Ja visst.

Och närmast stodo ju de konungsliga och sedliga begären?

Ja.

Därför är väl, menar jag, tyrannen mest avlägsen från den sanna och naturliga lusten, under det att konungen är närmast densamma.

Givetvis.

Tyrannen skall således leva det mest obehagliga, och konungen det mest angenäma liv.

Alldeles nödvändigt.

Vet du, hur mycket obehagligare tyrannens liv är än konungens?

Ja, om du säger mig det!

Det finns ju, som vi ha sett, tre olika slag av lust; det ena är äkta, de två andra äro oäkta. Tyrannen har gått över gränsen till området på andra sidan om de oäkta lustarna; han har flytt bort från lag och förnuft och lever samman med vissa lustar, som äro hans slavar och vapendragare. Och det är ej lätt att säga, huru mycket han därmed har ställt sig tillbaka, utom möjligen på följande sätt.

Hur så?

Tyrannen står ju som den tredje i ordningen från den oligarkiske mannen räknat; ty mitt emellan ha vi ju demokraten.

Ja.

Och om det som vi förut ha sagt, är sant, är den skuggbild av lust, som tyrannen njuter av, tre gånger mer avlägsnad från sanningen än den, av vilken oligarken njuter.

Ja.

Och oligarken är i sin tur den tredje i ordningen från den konungslige mannen, om vi räkna den konungslige och den aristokratiske som en och samma person.

Ja,

Tyrannen är således avlägsen från den sanna lusten genom ett avstånd, som är tre gånger tre.

Det är tydligt.

Skuggbilden av tyrannens lust bleve således, förefaller det, en yta, som svarar emot avståndets längd.

Alldeles.

Genom att upphöja siffran till andra och tredje digniteten blir det således tydligt, på huru stort avstånd den befinner sig.

Ja, för den som är räknemästare.

Och om någon nu börjar från andra sidan och vill angiva, huru mycket större verklig lust konungen har än tyrannen, skall han finna efter fullbordad räkning, att han lever 729 gånger lyckligare, och att tyrannen är lika många gånger olyckligare.

Det var verkligen en underbar räkning, varmed du där har uppställt skillnaden mellan dessa bägge mäns, den rättrådiges och den orättrådiges, lust och olust.

Och ändå är det en räkning, som är både riktig och svarande emot människolivet, då det stämmer med dagar och nätter, med månader och år.

Ja, det är sant.

Om således den gode och rättrådige mannen i så hög grad överträffar den onde och orättrådige, när det gäller lusten, hur oändligt mycket mer skall han ej då överträffa honom i fråga om livets sedlighet, skönhet och dygd!

Ja, oändligt mycket, vid Zevs!