Dialektiken är det egentliga slutmedlet för uppfostran.

Och nu ha vi således till sist nått fram till den melodi, som bildas av dialektiken. Den faller helt inom tankens värld, men kan efterliknas av synförmågan, vilken — som vi förut ha sagt — försöker att först skåda de jordiska varelserna, sedan stjärnorna och sist själva solen. På samma sätt är det med dialektiken: när en person endast med tankens stöd och utan hjälp av några sinnesförnimmelser strävar att nå fram till tingens väsen och ej avstår, förrän han med förnuftet har fattat det i sig själv goda, då har han nått fram till det högsta målet i tankens värld, liksom den andre hade nått samma mål i den synliga världen.

Alldeles riktigt.

Hur är det — kallar du ej den väg, som leder dit, för dialektik?

Jo visst.

Tänk på mannen i grottan! Han befrias från sina bojor, han vänder sig från skuggorna till bilderna och till ljuset, han går upp ur grottan solen till mötes; och där, oförmögen som han är att se upp mot djuren, växterna och solljuset, betraktar han först i vattenspegeln deras gudomliga gestalter och skuggorna av de verkliga föremålen (i stället för att blott betrakta skuggor av bilder vid skenet av ett ljus, som jämfört med solen är blott en skugga). Hela denna sysselsättning med de konster och vetenskaper, som vi nu ha behandlat, äger den makten, att den höjer den bästa delen av själen till åskådandet av det, som är bäst i tillvaron, alldeles som vi nyss funno, att det klaraste av kroppens sinnen höjde sig till betraktande av det, som är mest lysande i den timliga och synliga världen.

Jag går in på vad du säger. Ty låt vara, att det överhuvud taget synes svårt att antaga det, är det å andra sidan i viss mån ännu svårare att förkasta det. Det är emellertid ett ämne, som det ej duger att lyssna till blott i förbigående, utan som vi ofta måste komma tillbaka till. Låt oss därför nu antaga det i enlighet med dina ord, och så gå vidare och studera själva melodien med samma noggrannhet, som vi ha studerat förspelet. Säg således vad som är dialektikens egentliga natur och i vilka arter den uppdelas, ävensom på vilka vägar man kommer dit. Ty det är, tycks det, just dessa vägar, som leda till det mål, där vi skulle kunna finna vila efter färden och få slut på vandringen.

Jag är rädd, min käre Glavkon, att du ej skall vara i stånd att följa mig; god vilja skall visserligen ej fattas mig; men vad du skulle ha att skåda, vore ej en bild av det, som vi tala om, utan sanningen själv. Detta är nu min mening; om den är falsk eller ej, är ej värt att uttala sig med säkerhet om. Men vad som jag är säker på, det är, att det existerar något liknande.

Utan tvivel.

Och jag är även säker på, att dialektiken ensam kan visa det för den, som är erfaren i de vetenskaper, som vi nu ha genomgått, men att det är omöjligt på annan väg.

Även detta kan man med bestämdhet våga påstå.

Säkerligen skall ingen bestrida våra ord, om vi säga, att det ej finns någon annan regelrätt metod att få en riktig uppfattning om varje saks väsen. Det stora flertalet vetenskaper och konster syssla med människors meningar och önskningar, eller med att frambringa och hopsätta saker och ting, eller med att vårda det, som frambringas och hopsättes. Så ha vi några vetenskaper, om vilka vi nämnde, att de hade en viss befattning med det varande, såsom geometrien och därmed sammanhängande vetenskaper — men vi se dock, att det endast blir en dröm om det varande, och att de ej äro i stånd att se med vakna ögon, så länge som de lämna i orubbat skick de förutsättningar, som de stödja sig på, utan att kunna giva skäl för dessa. Ty när man ej känner sin utgångspunkt, och när slutsatserna och mellanlederna äro hopfogade av något, som man ej vet — vad finns det då för möjlighet till, att ett sådant antagande någonsin skall bli ett vetande?

Nej, ingen möjlighet.

Den dialektiska metoden är således den enda, som går den vägen, att den avlägsnar förutsättningarna för att skaffa säker grund för den första utgångspunkten. Den höjer själens öga så småningom upp ur den främmande dy, där det är nedsänkt, och lyfter det mot höjden, därvid användande som hjälpare och ledsagare de vetenskaper, som vi förut ha nämnt. “Vetenskaper“ eller “insikter“ — ja, så ha vi upprepade gånger benämnt dem på grund av vana, men det behövdes att ge dem ett annat namn, som är bestämdare än “mening“ eller “föreställning“, men mindre starkt än “insikt“; i det föregående ha vi någonstädes kallat det “eftertanke“. Emellertid gäller det ej, tycks det mig, att tvista om ord, när vi ha så viktiga ting att överväga.

Nej, förvisso.

Vi böra således finna oss i att nu som förut kalla det första slaget för vetande, det andra för eftertanke, det tredje för tro eller övertygelse, det fjärde för bilduppfattning. De två sistnämnda kalla vi med ett gemensamt namn för mening, de två första för insikt. Meningen sysslar med det blivande, insikten med det varande. Vad varandet är i förhållande till blivandet, är insikten i förhållande till meningen; och vad insikten är i förhållande till meningen, är vetandet i förhållande till övertygelsen och eftertanken i förhållande till bilduppfattningen. Men låtom oss, Glavkon, lämna åsido förhållandet mellan dessa två klasser, meningens och insiktens, ävensom deras tudelning, för att vi ej må råka in i mångdubbelt svårare undersökningar än dem vi redan ha undangjort.

För min del instämmer jag i allt det övriga, för så vitt jag kan följa med.

Kallar du ej den för dialektiker, som kan fatta och göra reda för varje saks väsen? Och menar du ej, att den som ej kan fatta detta och ej kan göra reda för det för sig själv eller andra, han saknar i detta avseende insikt därom?

Jo, hur skulle jag kunna neka till det?

Samma sak gäller även om det goda. Om en person ej kan avskilja det godas idé från allt annat och bestämt definiera densamma; om han ej kan bana sig en väg genom alla hinder, som en hjälte i striden; om han ej vill undersöka och utreda denna idé efter dess väsen utan blott efter skenet; om han under allt detta ej går fram med fast och säker tanke — om honom skall du då säkerligen ej kunna påstå, att han känner det goda i och för sig, ej heller något annat gott; möjligen fattar han en skugga därav, men då med föreställningen och ej med vetandet; han sover bort sitt liv som i en dröm, och innan han hunnit att vakna, kommer han till Hades för att där gå in i den fullständiga sömnen.

Ja, vid Zevs, allt detta skall jag säkert säga.

Och beträffande dessa barn, som du uppfostrar genom ord, skall du väl, om du en gång uppfostrar dem i levande livet, ej tillåta, gissar jag, att de skola få som ledare handhava statens viktigaste angelägenheter, om de ej kunna ge skäl för sina tankar.

Nej, visserligen.

Du skall således stifta en lag, som ålägger dem att förskaffa sig den bildning, som sätter dem i stånd att på det mest insiktsfulla sätt framställa frågor och svar.

Ja, det skall jag göra.

Tycker du inte således, att dialektiken är liksom kronan på alla vetenskaper, och att inga andra vetenskaper kunna sättas över denna — att vi här ha liksom slutstenen på dem alla?

Jo.