En återblick.

Gott! fortsatte jag. Vi äro således överens om den saken, att i en stat, som vill stå på fullkomlighetens ståndpunkt, kvinnor och barn äro gemensamma, och att likaså all uppfostran och alla både krigiska och fredliga göromål bedrivas samfält, och att de, som visa sig vara ypperst både som filosofer och som krigare, äro konungar.

Ja, därom äro vi ense.

Och vi ha ju likaledes kommit på det klara med, att när styresmännen blivit tillsatta, skola de taga sina krigare och låta dem bo i sådana bostäder, som vi förut ha beskrivit, gemensamma för dem alla och utan någon privat besittningsrätt för någon. Du minns nog också, att vi voro överens om, hur det skulle gå med deras enskilda egendom.

Ja, jag minns. Vi menade, att ingen borde ha någon egendom alls i motsats mot vad nu är fallet, utan krigarna och väktarna borde som lön för sin vakthållning erhålla av de övriga så mycket, som de för varje år behövde för sitt underhåll; och de hade att taga vård om både staten och sig själva.

Riktigt. Men eftersom vi nu äro färdiga med detta, vilja vi draga oss till minnes, var vi voro, när vi gjorde vår sista utvikning, för att ånyo komma in på vår gamla väg.

Det blir ej svårt. Den gången, alldeles som nu, yttrade du dig så, som om du hade talat till slut angående staten; du yttrade, att den stat vore god, som du då hade beskrivit, och likaså den människa, som liknade denna stat; och ändå hade du, som det tycktes, möjlighet att skildra en ännu skönare både stat och människa. Men om denna statsförfattning är god, då är, sade du, alla de andra dåliga. Och av dessa andra författningar funnes det — jag minns, att du yttrade dig så — fyra olika slag, som det lönade sig att taga i betraktande och undersöka deras fel jämförda med felen hos motsvarande människor. När vi så skärskådat alla dessa enskilda människor och blivit ense om, vem som vore bäst och sämst, borde vi vidare taga i betraktande, om den bäste är den lyckligaste och den sämste den olyckligaste, eller om det är på något annat vis. Och just när jag frågade dig, vilka fyra statsförfattningar du menade, avbrötos vi av Polemarkos och Adeimantos; och så började du på nytt och har nu hunnit till den punkt, där vi nu stå.

Ditt minne har visat sig vara mycket gott!

Gör då som en fäktare — återtag din förra ställning, låt mig göra samma fråga på nytt, och giv mig det svar, som du då tänkte ge!

Gärna, om jag kan.

Jag längtar verkligen att få höra, vad det är för fyra statsförfattningar, som du ville nämna.