En exkurs om olika slags begär.

Om du ej har något däremot, skola vi kanske först, för att vi ej må prata i vädret, bestämma, vilka begär som äro nödvändiga, och vilka som ej äro det.

Ja, gärna.

Nödvändiga kunna vi väl med rätta kalla sådana, som vi ej kunna bli kvitt, ävensom sådana, som det är nyttigt för oss att tillfredsställa. Det ligger i vår natur en bjudande nödvändighet att tillmötesgå dessa två slags begär. Inte sant?

Jo visst.

I fråga om dessa kunna vi således med full rätt använda uttrycket nödvändiga begär.

Ja.

De begär däremot, som man skulle kunna undertrycka, om man övade sig däri redan från ungdomen, och vilkas närvaro ej åstadkommer något gott utan tvärtom ibland är till skada, kunna väl rätteligen betecknas som onödiga?

Ja.

Skola vi kanske ta ett exempel av vardera slaget för att ha något att gå efter?

Det böra vi göra.

Nödvändigt är väl således begäret efter att äta, för så vitt det endast avser kroppens hälsa och välbefinnande: således rätt och slätt begäret efter bröd och sovel?

Jag tror det.

Begäret efter mat är således nödvändigt i bägge de förut nämnda avseendena: dels är det nyttigt, och dels är dess tillfredsställande nödvändigt för att uppehålla livet.

Ja.

Begäret efter sovel är däremot nödvändigt endast i så måtto som det är nyttigt för kroppens välbefinnande.

Ja visst.

Men det begär, som sträcker sig utöver detta till andra och läckrare rätter, och som hos de flesta kan hämnas genom tukt och fostran ända från ungdomen, och som är skadligt för kroppen ävensom för själen i dess strävan efter insikt och måttfullhet — det kan väl med all rätt kallas onödigt?

Alldeles så.

Vi skulle alltså kunna kalla dylika begär för slösaktiga, och däremot de andra för vinstbringande, därför att de befrämja vårt arbete.

Ja visst.

Och vi kunna väl även använda samma uttryck, då det gäller kärlekens lustar och alla andra begär?

Ja.

När vi nyss talade om “drönaren“, menade vi väl därmed den person, som är uppfylld av dylika lustar, och som behärskas av onödiga begär, under det att vi kalla den person för sparsam och oligarkisk, som blott lyssnar till de nödvändiga begären?

Ja visst.