Ett fåtal verkliga filosofer.

Således, min käre Adeimantos, sade jag, blir antalet av dem, som på ett värdigt sätt umgås med filosofien, helt obetydligt. Det kan vara en ädelsinnad och väl uppfostrad natur, som lever i landsflykt och som, fri från fördärvliga inflytelser, blir filosofien trogen. Eller vi kunna tänka på ett sådant fall, som att en stor ande växer upp i en liten obetydlig stad och med förakt ser ned på dess angelägenheter. Eller det kan, helt undantagsvis, finnas någon lyckligt utrustad natur, som med all rätt överger något annat yrke för att ägna sig åt filosofien. Eller det kan slutligen tänkas ett sådant band, som är lagt på vår vän Teages. Ty hos Teages finns verkligen så mycket, som är ägnat att draga honom bort från filosofien, men en enda omständighet, nämligen hans svaga hälsa, håller honom borta från politiken. Mitt eget fall — jag menar rösten i mitt inre — är det väl ej skäl att tala om: ty det är tämligen enastående och har väl knappt funnits exempel på förut. En person, som hör till denna lilla skara, har således fått pröva, huru ljuv och härlig filosofien är, och han har också fullt ut genomskådat mängdens dårskaper och insett, att ingen enda av alla dessa ha uträttat egentligen något gott i staten, och att han alltså ej bland dem har någon enda hjälpare, vid vilkens sida han kan kämpa för det rätta och vinna seger. Nej, det är med honom, som med en människa, som råkar in bland vilda djur: han vill ej deltaga i deras ogärningar, men han kan ej heller alldeles ensam hålla stånd mot all deras vildsinthet; innan han skulle kunna göra staten eller sina vänner något gagn, skulle han duka under utan nytta varken för sig själv eller andra. Alla dylika omständigheter tager han i betraktande, och därför håller han sig stilla och sköter blott sina egna angelägenheter. Det är, som när man under ett oväder söker skydd under tak för stormar och störtskurar. När han ser, huru de andra fyllas av laglöshetens anda, är han tillfreds, om han själv får leva sitt liv här nere, fri från orättrådighetens och laglöshetens gärningar, och sedan en gång glad och trygg och med gott hopp får skiljas hädan.

Ja, och då skall han ha gjort en stor gärning, när han går bort.

Och dock ej den högsta gärning, om han ej har träffat på en passande statsförfattning. Ty i det fallet skall han själv vinna större kraft och befrämja både enskilt och allmänt väl. — Och nu torde jag väl ha tillräckligt framlagt grunderna, varför filosofien har fått ett så dåligt rykte, ävensom påvisat, att detta rykte är ogrundat. Eller har du något att tillägga?