Ett klart resultat av undersökningen.

Det är således, Trasymakos, ej längre något tvivel om, att intet yrke och ingen styrelse åsyftar att tjäna sina egna intressen. Nej, som jag redan har sagt, alla anordningar och alla påbud från en styrelse syfta hän till att gagna de underlydande, således de svagare och ej de starkare. Detta var anledningen, min gode Trasymakos, varför jag nyss nämnde, att ingen har lust att utan betalning regera och rätta till andra människors fel och olyckor; ty den som vill utöva sitt ämbete väl, tänker aldrig i sina gärningar eller sina befallningar på sitt eget bästa utan på sina undersåtars. Man måste därför, tror jag, ge dem, som skola regera, någon ersättning — pengar eller ära, eller också, i fall de vägra att regera, ett visst straff.

Vad menar du med detta, Sokrates? inföll nu Glavkon; de två första slagen av ersättning äro klara nog, men jag begriper ej vad det är för ett slags straff, som du talar om, och hur du kan jämställa det med en ersättning.

Du förstår således inte, sade jag, beskaffenheten hos den ersättning, som förmår de bästa människorna att regera. Vet du då inte, att ärelystnad och penningebegär anses för en skam och verkligen också är det?

Jo visst, sade Glavkon.

Pengar eller ära kunna således ej förmå goda människor att regera, fortsatte jag. Ty de vilja ej öppet kräva lön för att regera och därigenom få namn av legohjon, ej heller vilja de i hemlighet skaffa sig vinning av sitt ämbete och därigenom bli tjuvar. Ej heller lockar dem äran; ty de äro ej ärelystna. Så måste man alltså tvinga dem, och de måste förmås att regera genom hotelse om straff. Detta tycks vara anledningen, varför det anses som en skam att gärna och villigt åtaga sig regeringen i stället för att tvingas till det. Och det svåraste straff, som kan drabba dem — det är, att de annars komma att själva regeras av sämre folk, om de ej vilja ta regeringen i egen hand. Det är av fruktan för detta, som de goda åtaga sig regeringen. De tillträda styret ej i den tron, att detta är något gott för dem, eller att de skola ha någon glädje därav, utan därför att de finna det nödvändigt — de se, att det ej finns någon, som är mera än de själva eller lika mycket som de själva värd att regera. Ty om staten bestode av idel goda och ädla människor, skulle folk vara lika ivriga att få slippa regera, som de nu äro ivriga att få regera. Då skulle det bliva uppenbart, att den verklige härskaren ej är till för att sörja för sitt eget utan för sina underlydandes bästa. I medvetandet härom skulle säkert varje människa föredraga att gagnas av en annan framför att ha bråk och svårigheter med att gagna andra. Här kan jag således ej alls hålla med Trasymakos om, att rätt är det, som gagnar den starkare. Men denna fråga skola vi ta upp vid ett senare tillfälle. Vida allvarligare tycks mig hans senaste påstående, att den orättrådiges liv är till större nytta än den rättrådiges. Vad väljer du nu för din del, Glavkon? Vem av oss tycker du har rätt?

Jag menar, att den rättrådiges liv är till större gagn.

Hörde du ej Trasymakos uppräkna alla fördelar, som den orättrådige hade av sitt liv?

Jo, svarade Glavkon, men jag tror ej därpå.

Är du med om, att vi skola om möjligt söka övertyga honom om, att han ej har rätt?

Ja, visst är jag det.