Exkurs om de olika begärens natur.

Det förefaller mig, som om vi ej tillräckligt hade klargjort för oss, huru de olika begären äro beskaffade, och huru många olika slags begär som finnas.

Men det är väl ej för sent ännu?

Nej, förvisso. Och giv nu akt på, vad det är, som jag särskilt vill veta om dem! Av de ej nödvändiga lustarna och begären synas mig somliga vara lagstridiga; dessa tyckas uppträda hos alla människor; men hos somliga tyglas de av lagarna och av de bättre begären i förbund med förnuftet, så att de antingen helt försvinna eller bliva fåtaliga och svagt utvecklade; hos andra däremot äro de kraftigare och talrikare.

Vilka begär menar du?

Jag menar dem, som väckas till liv under sömnen, när den övriga delen av själen — den förnuftiga, den milda, den styrande delen — sover. Då störtar den djuriska och vilda delen upp, uppfylld av mat och dryck, skakar undan sömnen och rusar på för att tillfredsställa sina böjelser. I ett sådant tillstånd tillåter den sig att göra vad som helst, det vet du nog, och betraktar sig som fri och lös från all skam och all besinning. Den drar sig ej för att i sin fantasi idka brottslig umgängelse med sin moder eller med vilken annan som helst bland människor eller gudar eller djur, att föröva vilket mord som helst, att förgripa sig på vilken mat som helst. Kort sagt, det finns ej det vanvett eller den skamlöshet, som den håller sig fri från.

Alldeles sant.

Tänk dig däremot en annan person, som lever ett sunt och måttfullt liv; han går till vila efter att ha väckt förnuftet i sitt inre, undfägnat det med sköna betraktelser och samlat sig själv till eftertanke; men begären har han varken låtit helt fasta ej heller fyllt dem till övermått, för att de skulle vila och ej varken genom yttringar av glädje eller sorg störa den bästa delen av själen utan låta denna i ogrumlad renhet för sig själv anställa betraktelser och sträva efter att varsebliva, vad den ej vet, vare sig något av det förflutna, av det närvarande eller av det tillkommande; och på samma sätt har han mildrat även vreden i sin själ och utan bitterhet eller upprört sinne mot andra människor lagt sig att sova. Om han således, säger jag, har lugnat dessa två riktningar i sitt inre och endast väckt den tredje till liv — den, där förnuftet bor — och så går till vila, då vet du väl, att han i detta tillstånd kommer i närmaste beröring med sanningen, och då antaga hans drömsyner de minst lagstridiga gestalter.

Jag tror, att du har alldeles rätt.

Nu ha vi emellertid låtit locka oss att avvika allt för mycket från ämnet. Men vad vi vilja göra klart för oss är således detta, att ett häftigt, vilt och lagstridigt slag av begär innebor hos varje människa — även hos dem, som förefalla att vara helt måttfulla. Det visar sig tydligt under sömnen. Tänk nu efter, om du tycker, att det ligger någon sanning i mina ord, och om du vill instämma med mig.

Ja, jag instämmer.