Femte boken

Inledning

När Sokrates skall övergå till att behandla de olika statsförfattningarna, blir han avbruten av en uppmaning från ett par av de närvarande, Polemarkos och Adeimantos, som bedja honom att avgiva närmare förklaring över en punkt i det föregående, som Sokrates hade helt lätt och hastigt snuddat förbi. Det gällde kvinnors och barns gemensamhet.

Sokrates framhåller frågans stora vansklighet, men förklarar sig villig att försöka sig på att besvara den. Enligt hans åsikt ha mannen och kvinnan i stort sett lika själsliga anlag, ehuru mannen är kvinnan avgjort överlägsen och har dessa anlag i vida högre grad än kvinnan — låt vara att även här undantag finnas. Det finns därför ingen statlig verksamhet, som uteslutande tillhör kvinnan i hennes egenskap av kvinna eller mannen i hans egenskap av man. Därför böra även kvinnorna ha del i statens styrelse. “Väktarna“ böra vara ej endast män utan även kvinnor.

Av denna tanke drages nu ytterligare konsekvenser, som Platon själv tydligen framställer med en synnerligen stor tvekan. Liksom de manliga väktarna, enligt vad förut har utförligt framhållits, böra leva ett gemensamhetsliv, så böra även de kvinnliga väktarna leva efter samma principer — och ej nog med detta, alla dessa kvinnor böra gemensamt tillhöra alla dessa män, och barnen vara gemensamma, så att sonen ej känner sin fader och fadern ej känner sin son. Sokrates genomgår utförligt, huru det skall ordnas med de äktenskapliga förbindelserna, och huru det skall förfaras med barnens framfödande och fostran. Genom de träffande anordningarna skall man undanrödja den tvedräkt, som nu söndersliter staterna, och i stället skapa enighet och binda staten ihop till ett helt.

I fortsättningen ges utförliga föreskrifter angående förfaringssättet under krig: även kvinnorna och barnen skola — under iakttagande av vissa försiktighetsmått — tåga med ut i fält. I detta sammanhang inlåter sig Sokrates även på frågan om behandlingen av besegrade fiender, där han vill humanisera de då gängse brutala metoderna; ävenledes framhåller han kraftigt den stora åtskillnaden i krig mot barbarer och krig mot hellener.

När han till sist kommer in på spörsmålet, om den nu uppgjorda statsförfattningen är möjlig, betonar han, att den är framställd som ett ideal, och att dess värde ej beror på möjligheten av dess förverkligande. Den skall framför allt tjäna oss som en måttstock, för att man därefter må bedöma halten av andra statsförfattningar.

Om man skall söka att reformera det nuvarande samhället och avlägsna dess fel, är det tvärtom lämpligt att göra så få förändringar som möjligt, ja, helst blott en enda förändring på en enda punkt. Sokrates nämner även denna enda punkt: filosoferna skola bliva konungar i staten, eller konungarna skola bli filosofer. Detta är den centrala punkten i hela Platons dialog, det är den tyngsta satsen i hela “Staten“. Sokrates uttalar den dröjande men med ett högtidligt allvar i rösten. Satsen kräver också sin förklaring. Och den ges i en framställning av vad som menas med filosof i detta ords högsta och sanna mening. Filosof är den, som strävar efter vishet och sanning, efter hela visheten och hela sanningen.