Fördelarna av förslaget.

Sådana äro de bestämmelser, enligt vilka statens väktare skola ha kvinnor och barn gemensamma. Att de stå i överensstämmelse med statsförfattningen i övrigt, och att de själva äro till allra största gagn, gäller det att nu bevisa. Eller vad menar du?

Jo, just detta, vid Zevs.

Skola vi ej börja vår framställning på det sättet, att vi uppkasta den frågan, vad som för staten är det högsta goda — som lagstiftaren alltid bör ha i sikte, när han stiftar sina lagar — ävensom vad som är det största onda? Och sedan böra vi pröva, om vår hittillsvarande framställning leder oss in på goda eller dåliga spår.

Ja, det blir det allra bästa.

Kunna vi nu tänka oss något större ont för staten än det, som söndersliter den och skapar många stater i stället för en? Eller ett större gott än det, som binder den tillsammans till en enhet?

Nej.

Och är det ej gemensamhet i njutning och smärta, som binder samman — då så vitt möjligt alla medborgare känna likartad glädje eller sorg över vinster och förluster?

Alldeles.

Ha däremot ej olika känslor hos olika enskilda medborgare en upplösande verkan — när somliga känna sig förkrossade och andra jubla över en och samma händelse, som inträffar i staten?

Jo visst.

Blir ej detta följden, då ej alla i staten kunna med en mun ropa: detta är mitt; detta är ej mitt; detta är en annans?

Alldeles rätt.

Är inte den stat bäst, där medborgarna kunna samfällt och i lika mån tala om “mitt“ och “icke mitt?“

Jo visst.

Då är staten nästan som en enda människa. När någon t. ex. har fått ont i ett finger, så märkes det i hela kroppens och själens rike, som är förenat till en enhet under själens ledning. Det hela känner smärta, när en lem lider. Därför säga vi också, att människan har ont i fingret. På samma sätt är det med varje del av kroppen, det må gälla smärta, när det gör ont, eller njutning, då det lindrar.

Ja, så är det. Och jag ger dig rätt i, att det är en ytterligt stor likhet mellan en människa och en på bästa sätt inrättad stat.

När således en enda medborgare får någon glädje eller sorg, skall en sådan stat betrakta hans sak som sin egen; och hela staten skall glädja sig eller sörja med honom.

Ja, i en väl inrättad stat är detta nödvändigt.

Det torde väl således vara tid för oss att återvända till vår stat för att pröva, om dessa nu uttalade grundsatser passa i denna stat eller kanske bättre passa i en annan.

Det böra vi göra.

Hur är det — det finns väl både i vår stat och i andra stater såväl styresmän som folk?

Ja.

Och alla dessa kalla varandra inbördes för medborgare?

Ja visst.

Men finns det ej i de andra staterna ett annat namn — utom namnet medborgare — som folket ger åt de styrande?

Jo, i allmänhet kalla de dem självhärskare, men i demokratiska samhällen kalla de dem just styresmän, arkonter.

Men hur kallas de av folket i vår stat, om vi bortse från namnet medborgare?

Beskyddare och hjälpare?

Och hur kalla dessa å sin sida folket?

Sina försörjare, som ge dem lön.

Och vilket namn ge de styrande åt folket i andra stater?

Slavar.

Och hur kalla de styrande varandra i dessa stater?

Medregenter.

Och i vår stat?

Medväktare.

Kan du säga om styresmännen i andra stater, att någon där kallar den ena av sina medregenter för sin anförvant och den andra för en främling?

Ja, det gäller om många. Och den förra talar han om och betraktar, som om han hörde till hans egna, och den senare, som om han ej hörde dit.

Ja, så är det.

Men huru är det med väktarna i din stat? Finns där någon, som skulle kunna betrakta eller tilltala någon av sina kamrater som en främling?

Nej, för ingen del. Ty vem helst han möter betraktar han som bror eller syster eller far eller mor eller son eller dotter eller någon av dessas föräldrar eller släktingar.

Mycket bra! Men svara mig på ännu en fråga! Skola de vara anförvanter endast till namnet? Eller skall du låta dem handla i allt i enlighet med deras namn? Tänk t. ex. på namnet fader: lagen föreskriver, att man skall vörda, lyda och draga omsorg om föräldrarna, ty kränker man det budet, heter det, kan man ej vänta något gott varken från gudar eller människor, då dylikt handlingssätt är både gudlöst och orättrådigt. Skola ej alla medborgare låta dylika ord ljuda i öronen på barnen angående dem, som man betecknar som deras fäder, och angående deras övriga anförvanter?

Jo visst. Ty det vore ju löjligt, om de voro anförvanter blott till namnet och ej till gagnet.

I vår stat mera än i andra stater skall man således, då det går någon väl eller illa, endräktigt och samstämmigt använda — som vi nyss nämnde — ett och samma ord: för mig går det bra, för mig går det illa.

Mycket sant.

Och ha vi ej nämnt, att med denna uppfattning och med detta uttryckssätt följde också gemensamhet i glädje och sorg?

Ja, och det med all rätt.

Våra medborgare skola således ha gemensamt intresse av det, som de kalla “mitt“. Och därigenom skola de också ha gemensam del i sorg och glädje.

Ja, i hög grad.

Ligger ej orsaken härtill — utom i statsförfattningen i stort — just i väktarnas gemensamma ägande av kvinnor och barn?

Jo, i allra högsta grad.

Vi voro ju ense om, vad som var det högsta goda för en stat, när vi liknade en väl inrättad stat vid en människas kropp och talade om förhållandet mellan hela kroppen och en av dess lemmar, då det är fråga om smärta och njutning.

Ja, med all rätt voro vi ense därom.

Vi ha således funnit, att våra hjälpares gemensamma ägande av kvinnor och barn är anledning till, att staten kommer i åtnjutande av det högsta goda.

Ja visst.

Vi ha således även nått överensstämmelse med våra förut uttalade satser. Ty vi ha ju sagt, att dessa ej böra ha egna hus eller egen jord eller någon enskild egendom, utan de böra, om de skola vara verkliga väktare, få sitt underhåll som lön av de övriga och ha alla sina utgifter gemensamma.

Det är riktigt.

Jag upprepar således ännu en gång, att både våra förut och våra nu uttalade bestämmelser göra dem i ännu högre grad till verkliga väktare. De låta ej staten sönderslitas, såsom sker, när var och en talar om “mitt“ och alla därvid mena olika saker, och var och en släpar hem till sitt allt, som han kan förvärva, utan att tänka på de andra, och var och en har sin egen hustru och sina egna barn, som skaffa dem glädje eller bekymmer för egen del. Nej, alla ha samma uppfattning om vad som är deras, alla sträva mot samma mål och känna i möjligaste mån delaktighet i varandras sorg och glädje.

Alldeles riktigt.

Skola inte processer och anklagelser inbördes snart sagt fullständigt försvinna ur staten, då de ej ha något eget utom sin egen person, och allt annat är gemensamt? De skola därigenom kunna leva fria från alla de stridigheter, som pengar, barn och släkt förorsaka människorna.

Alldeles givet.

Ej heller skulle väl rimligtvis kunna tänkas några processer hos dem angående våld och misshandel. Ty att personer av samma ålder försvara sig mot varandra, böra vi förklara för rätt och riktigt; de måste tänka på att skydda sig.

Riktigt.

Lagen har även en annan fördel: om någon blir vred på en annan, kan han på honom avkyla sin vrede på det sättet, att det ej urartar till värre ovänskap.

Alldeles riktigt.

Och vidare skall den äldre ha i uppdrag att leda och tukta de yngre.

Det är tydligt.

Likaså är det tydligt, att en yngre ej skall försöka att — så framt ej de styrande befalla det — slå en äldre eller överhuvud bära hand på honom. Ej heller på annat sätt skall han kränka honom. Ty där finnas två väktare, som ha makt att hindra det: blygsel och fruktan — blygsel, som förbjuder honom att lägga hand på föräldrarna; fruktan för att den förfördelaade skall få hjälp av de andra, som äro hans söner, bröder eller fäder.

Det är sant.

De skola således, tack vare dessa lagar, i alla avseenden leva i fred med varandra.

Ja, i hög grad.

Och när väktarna sinsemellan leva i fred, är det ingen fara för, att den övriga delen av staten skall komma i strid med dem eller inbördes.

Nej.

Jag gitter knappt att nämna andra rent obetydliga ledsamheter, som de skulle befrias ifrån: till exempel de fattigas smicker av de rika, alla svårigheter och bekymmer vid barnens uppfostran och vid anskaffande av nödiga medel för hushållet, då folk först låna pengar och sedan bestrida att de ha lånat, och då de vidare skaffa pengar på vad sätt som helst för att sedan lämna dem i händerna på kvinnor och slavar att förvalta. Alla dylika plågor, min vän, så uppenbara de än äro, äro av tarvligaste slag och ovärdiga att framdraga.

Ja, det kan ju även en blind märka.

Från allt detta skola de vara befriade, och de skola leva ett liv, lyckligare än det beprisade liv, som segrarna vid de olympiska spelen föra.

Huru så?

Dessa prisas ju lyckliga på grund av en liten bråkdel av den lycka, som är väktarna beskärd. Ty dessas seger är härligare, och deras underhåll ur det offentliga är mera fullständig. Den seger, som de vinna, är hela statens väl, och den segerkrans, som de själva och deras barn erhålla, är livets uppehälle och nödtorft. Under sitt liv få de hedersbetygelser av sin stat, och efter döden få de en värdig begravning.

Ja, det är härliga utmärkelser.

Nu minns du säkert, att för en stund sedan1 var det någon här i sällskapet, som förebrådde oss, att vi ej gjorde väktarna lyckliga; ty de ägde ju ingenting, ehuru de kunde ha ägt allt. Men vi svarade då, att om det så lämpade sig, skulle vi senare taga upp frågan, men att vi för ögonblicket ville låta våra väktare vara verkliga väktare och göra vår stat så lycklig som möjligt, och ej endast tänka på att göra ett enda stånd lyckligt.

Jag minns det.

Hur är det nu? När vi ha funnit, att våra medhjälpares liv är mycket skönare och bättre än Olympiasegrarnas — vill du då jämföra det med skomakares eller andra hantverkares liv eller med jordbrukares liv?

Nej, det tror jag ej.

Men det kan vara skäl att även här upprepa, vad jag förut yttrade: Om en väktare vill försöka att vinna lycka på ett sätt, som gör, att han ej längre är väktare, och om han således ej längre vill nöja sig med detta enkla och lugna liv, som vi anse för det bästa, utan drives av en dåraktig och barnslig uppfattning av lyckan att med våld slå under sig det hela, så skall han lära sig inse, hur vis Hesiodos i verkligheten var, då han yttrade: “hälften är mer än det hela“.

Vill han följa mitt råd, skall han nöja sig med det liv han nu lever.

Du gillar således kvinnnornas gemensamma liv ihop med männen, såsom vi ha framställt det, både i vad det gäller uppfostran och barn och vakthållning i staten; och att de både hemma och i krig böra dela deras vaktgöring och, liksom hundarna, jaga tillsammans med dem och efter bästa förmåga deltaga i allting; du medger, att de därigenom handla på bästa sätt och ej alls kränka de bägge könens naturliga förhållande till varandra?

Jag medger det.


1Se 4:e boken, sid. 143.