Förfaringssättet under krig.

De måste naturligtvis tåga i fält tillsammans. Vidare måste de föra med sig ut i kriget de barn, som äro starka nog, för att även de, liksom vanliga hantverkares barn, må få vara åskådare till sådant arbete, som de såsom vuxna skola ha att förrätta. Men ej blott åskådare skola de vara — nej, de skola biträda, hjälpa och passa upp sina fäder och mödrar i allt, som hör till kriget. Eller har du ej lagt märke till, huru det är i andra yrken? Man kan se, huru t. ex. krukomakarnas söner mycket lång tid få se på och biträda med handräckning, innan de få befatta sig med själva krukmakeriet.

Riktigt.

Och skola verkligen dessa hantverkare lägga sig mera vinn än våra väktare att uppfostra sina barn genom att ge dem inblick och övning i dessa deras kommande plikter?

Nej, det vore ju rent löjligt.

För övrigt kämpa ju alla levande varelser bäst i närvaro av sina ungar.

Så är det. Men den stora risken, Sokrates, är den, att om de lida ett nederlag — som det händer i krig! — förgås barnen med föräldrarna, och det blir omöjligt för staten att repa sig.

Du har rätt, svarade jag. Men tror du således, att vår första omsorg bör vara den, att de aldrig utsättas för någon fara?

För ingen del.

Men om de alltså böra utsättas för fara — tror du ej, att det bör ske vid ett sådant tillfälle, då framgången skall göra dem bättre?

Tydligen.

Tror du, att det är en oviktig sak, som ej är väl värd sin risk, att de kommande krigarna redan som barn få se, huru det går till i krig?

Det är förvisso av stor vikt.

Så måste vi alltså ställa det: barnen skola bli åskådare av kriget, men samtidigt måste vi tänka på deras säkerhet. På det sättet blir det bra, inte sant?

Jo.

Först och främst skola väl deras fäder, så vitt det står i mänsklig förmåga, ej vara okunniga om utan tvärtom väl känna, vilka fälttåg som äro farliga eller ej.

Det är naturligt.

De skola taga barnen med sig vid dem, som äro ofarliga, men ej vid de farliga.

Riktigt.

Och de skola ställa dem under uppsyn av de yppersta ledare, som genom ålder och erfarenhet äro vuxna uppdraget att vaka över dem och leda dem.

Ja, det är som sig bör.

Men det inträffar dock ofta, kan man invända, många oförutsedda händelser.

Ja, förvisso.

För att möta dylika fall, min vän, måste vi förse dem genast från barndomen med vingar, för att, om det så behöves, de må kunna flyga bort.

Hur menar du?

Man måste, sade jag, låta dem sitta till häst ända från deras allra tidigaste år, och sedan de lärt att rida, böra de till häst medfölja såsom åskådare. Men det får ej vara ystra och krigiska utan på en gång riktigt snabba och riktigt lydiga hästar. Detta är det bästa sättet för dem att åse vad som en gång skall bli deras egen uppgift, och på så sätt skola de också säkrast kunna i nödfall rädda sig bort under sina äldre ledares uppsyn.

Du har rätt, tror jag.

Böra vi ej vidare låta den kämpe, som lämnar sin plats i ledet eller kastar sina vapen elller begår någon annan feg handling, bliva något slags hantverkare eller jordbrukare?

Jo visst.

Och den kämpe, som faller levande i fiendernas händer, kunna vi väl gärna skänka åt fienderna; de skola få göra med honom, vad de vilja.

Alldeles.

Om någon däremot särskilt utmärker sig och visar sig tapper, bör han väl redan under fälttåget hedras av de medföljande ynglingarna och gossarna, genom att var och en av dem i tur och ordning sätter en krans på hans huvud?

Ja.

Och tager honom i hand?

Ja.

Men en sak, gissar jag, är du ej med om.

Och det skulle vara?

Att han skall få kyssa dem alla och en var?

Utmärkt! Jag gör ytterligare det tillägget, att så länge han är med om det fälttåget, skall ingen, som han har lust att kyssa, ha lov att vägra honom det. Om någon därför är kär i en gosse eller flicka, blir han mera ivrig att söka vinna pris.

Präktigt, sade jag. Dessutom ha vi ju redan sagt, att en duktig krigare har rätt till att oftare än andra ingå äktenskapliga förbindelser och i högre grad än andra utväljas till dylika, för att han må få en så talrik avkomma som möjligt.

Ja, det ha vi redan sagt.

Men även enligt Homeros finns det vissa sätt att hedra tappra ynglingar. Han säger nämligen, att Ajax, som hade utmärkt sig i striden, “hedrades med hela ryggstycket“ — vilket tydligen ansågs som en för en tapper yngling lämplig belöning, på en gång en hedersbetygelse och en stärkande föda.

Alldeles riktigt.

Vi skola således, fortsatte jag, härutinnan lyda Homeros. Vid offerfester och vid alla liknande tillfällen vilja vi hedra de tappre efter deras tapperhet både med sånger och med de hedersbetygelser, som vi förut ha nämnt, och därjämte

både med högbänksplats och med stek och med fulla pokaler
för att vi må på en gång hedra och stärka dem, de vare män eller kvinnor.

Förträffligt.

Och om någon dör en ärofull död på slagfältet, skola vi väl först och främst säga om honom, att han tillhör det gyllene släktet?

Med största visshet.

Och sedan få vi sätta tro till Hesiodos, som säger, att när dylika kämpar ha slutat sitt liv, så

bliva de fromma demoner på jorden. Och dödliga mänskor vårda och skydda de ömt, och driva det onda på flykten.

Ja, däruti skola vi tro honom.

Vi skola därför fråga oraklet, under vilka hedersbetygelser man bör begrava dessa överjordiska, demoniska människor, och därefter begrava dem på det sätt, som oraklet föreskriver.

Ja visst.

Och för all framtid skola vi sedan vårda och dyrka deras gravar såsom demoners gravar. Samma sed skola vi även tillämpa, när någon, som i livet har särskilt utmärkt sig, dör av ålderdom eller av annan anledning.

Det är rätt.