Glavkon om rättrådighetens natur och ursprung.

Utmärkt! Hör således nu min mening om detta, som jag tänkte att först tala om: rättrådighetens natur och ursprung.

Att göra orätt är, säger man, enligt sin natur något gott, att lida orätt däremot något ont. Men det onda, som ligger i det senare, är större än det goda, som ligger i det förra. När nu människorna få göra erfarenheter både på det ena och det andra hållet, och när de ej kunna välja det ena och undvika det andra, finna de det fördelaktigt att gå in på en överenskommelse om att undvika bägge sakerna. Så börjar man då att stifta lagar och ingå fördrag. Och det som lagen bjuder, kallar man laglighet och rätt. Detta är således, säger man, rättrådighetens ursprung och dess väsen. Den går en medelväg mellan det allra bästa — att göra orätt utan att bli straffad — och det allra sämsta — att lida orätt utan att kunna vedergälla.

Det rätta, som således intar en mellanställning, uppskattas och hedras ej såsom något gott utan endast därför, att man ej har i sin makt att kunna göra orätt. Ty hade någon det, och vore han en verklig man, då skulle det ej falla honom in att ingå en dylik överenskommelse. Då vore han ju tokig. Detta är således, Sokrates, den natur och det ursprung, som rättrådigheten har enligt allmän uppfattning.

Att nu verkligen de personer, som öva rättfärdigheten, göra detta ogärna och endast på grund av oförmåga att göra orätt, det kunna vi lättast märka, om vi företaga ett tankeexperiment. Låt oss giva tvenne personer, den ene en rättrådig och den andre en orättrådig människa, full frihet att göra vad dem behagar, och låt oss sedan följa efter dem och se, vart de drivas av sina begär. Då skola vi ertappa den rättrådige på bar gärning, när han vandrar samma väg som den andre med tanke på egen vinning. Ty det är detta, som naturen alltid bjuder dem att eftertrakta såsom något gott, under det att de av lagens tvång drivas till aktning för lika rätt. Den fulla frihet, om vilken jag talar, skulle lättast kunna förverkligas, om de hade en sådan makt som Gyges, de lydiska konungarnas stamfader, skulle hava ägt. Han var en herde, berättas det, i tjänst hos Lydiens dåvarande härskare. En gång under ett väldigt skyfall med åtföljande jordbävning hade marken brustit och öppnat sig just på den plats, där han vallade sin boskap. Förvånad vid denna anblick steg han ner i klyftan och fick då se jämte många andra märkliga ting även en häst av koppar. Den var ihålig och försedd med dörrar, och när han såg in genom dessa, fann han ett lik därinne av övermänsklig storlek. Liket hade ingenting annat på sig än en ring av guld på ena fingern. Gyges drog av ringen och gick ut. Då nu herdarna hade sin sedvanliga sammankomst för att lämna konungen sin månatliga redogörelse för hjordarna, kom även Gyges med. Han hade ringen på sig, och när han nu satt med de övriga, råkade han att vrida ringen så, att infattningen kom på insidan av handen. Han blev då genast osynlig för de andra, och de talade om honom, som om han ej fanns där. Han blev förvånad, och tar nu och vänder infattningen på ringen tillbaka utåt — och då blir han synlig igen. När han märker detta, vill han riktigt pröva, om ringen verkligen har denna makt. Men resultatet blir alltid detsamma: när han vänder infattningen inåt, blir han osynlig, när han vänder den utåt, blir han synlig. Nu söker och lyckas han genast att genomdriva, att han kommer med bland de herdar, som skola gå med bud till konungen. Vid framkomsten till hovet förför han först konungens gemål, varpå han i samråd med henne dräper konungen och sedan bemäktigar sig kungamakten. — Om det nu funnes två sådana ringar, och den rättrådige fick den ena, den orättrådige den andra, skulle nog ingen, tyckes det, vara så stålsatt, att han skulle stanna kvar i det rättas tjänst och hålla sina händer borta från andras egendom, nu då han hade full frihet att utan risk ta vad han ville på torget, gå in i privata bostäder och där ha möten med vem han ville, dräpa folk eller befria folk efter behag, och i allt annat handla som en gud bland människor. Häri skulle de nog bägge handla på samma sätt, och ingenting skulle skilja dem åt. Detta är väl ändå, skulle man tycka, ett slående bevis för det påståendet, att ingen handlar rätt av fri vilja utan endast av nödtvång. Den enskilda människan betraktar ej det rätta såsom något gott för sig personligen, utan där hon tror sig ha möjlighet att göra orätt, där gör hon det också alltid. Var och en tror nämligen, att orättrådigheten gagnar honom personligen mycket mer än rättrådigheten; och att han har rätt i den uppfattningen, betygas av dem, som yttra sig om saken. Om någon verkligen hade fått en sådan makt, som vi nyss talade om, och sedan ej ville begå något orätt eller tillgripa andras tillhörigheter, skulle han betraktas som en riktigt oförståndig stackare av dem, som kände till saken, låt vara att de kanske skulle berömma honom inför varandra och på det sättet bedraga varandra av fruktan för att själva få lida orätt. Men nog nu härom.

Om vi nu skola kunna fälla ett riktigt omdöme om de två personers liv, som vi tala om, måste vi tänka oss dem så, att den ene är typen för den högsta rättrådighet och den andre typen för den högsta orättrådighet. Någon annan utväg finns ej. Hur skola vi då bära oss åt? Jo, vi få ej ta bort den allra minsta rättrådighet från den ene, eller den allra minsta orättrådighet från den andre; bägge skola vara fulländade i sitt slag. Den orättrådige må således göra som skickliga fackmän. En förstklassig styrman eller läkare vet att skilja mellan vad som är möjligt och omöjligt i hans yrke, och han handlar därefter. Och om han skulle råka att begå ett misstag, vet han att reparera det. Och på samma sätt får den orättrådige, om han skall kunna gälla som riktigt förstklassig, akta sig för att bli upptäckt, annars måste han betecknas som en stympare. Den fullkomligaste orättrådighet består i att verka rättrådig utan att vara det. Denna högsta grad av orättrådighet få vi således räkna med och ge den hel och odelad åt vederbörande. När han är som värst orättrådig, förvärvar han sig det största anseende för rättrådighet, och om han begår ett felsteg, kan han reparera det. Om någon av hans förbrytelser blir känd, har han förmåga att tala på ett övertygande sätt. Behöves det våld, har han tillgång till det, vare sig på grund av personlig kraft och tapperhet eller tack vare talrika vänner och stora penningetillgångar. Och låt oss så å andra sidan uppställa den motsatta typen: en enkel och ärlig man, som vill — för att tala med Aiskylos — “ej synas god men vara det“. Alltså — ej synas. Bort med det! Ty om han har anseende för att vara rättrådig, skola äreportar och hedersgåvor tillfalla honom just på grund därav. Och då kan man ju aldrig veta, om han är sådan för det rättas egen skull eller med tanke på äreportar och hedersgåvor. Låt honom därför ej behålla någonting utom rättrådigheten, utan i allt vara den andres motsats. Utan att göra någon orätt, må han gälla för den störste brottsling. Så få vi se, om hans rättrådighet består provet, så att den ej påverkas av vanrykte och dess följder. Låt honom så fullfölja sin väg orubbligt fram ända intill döden, alltid rättrådig och alltid ansedd såsom orättrådig. Och när de sedan bägge till sist ha nått den yttersta gränsen, den ene för rätt och den andre för orätt, kunna vi avgöra, vem av dem som är lyckligast.

Store himmel! sade jag. Med vilken energi, min käre Glavkon, framställer du ej de bägge männen i all sin nakenhet för oss, alldeles som två bildstoder.

Jag gör så gott jag kan, sade Glavkon. Och då vi nu ha dem på detta sätt, blir det ej, gissar jag, någon svårighet att säga, vilket öde som väntar dem. Låt oss höra! Och om du kanske tycker, Sokrates, att jag kommer att använda för kraftiga ord, får du tänka på, att det ej är mina ord utan deras, som föredraga orättrådigheten framför rättrådigheten. De skola förkunna, att den rättrådige, sådan som vi nu ha framställt honom, skall piskas och pinas, beläggas med bojor, få sina ögon utstungna; och till sist, när han har lidit allt detta, skall han korsfästas. Då får han märka, att vad man bör önska sig, är ej att vara, utan att synas vara rättvis. Aiskylos’ ord kan tillämpas med mycket större skäl på den orättrådige. Ty denne, kan man säga, strävar efter verkligheter i livet och ej efter ett sken, han vill vara orättrådig och ej blott synas vara det

en riklig skörd på själens tegar bärgande,
från vilken välbetänkta rådslag växa upp.1

Då han gäller för att vara rättrådig, får han makten i sin stat. Han kan gifta sig med vem han vill, och kan gifta bort sina barn med vem han vill. Han kan handla och vandla med vem han vill. Och under allt detta drar han fördel av allt, därför att han ej ryggar tillbaka för orätten. I varje konflikt — det må vara i sitt offentliga eller sitt privata liv — får han försteg framför sina motståndare och vinner över dem. Därigenom blir han rik, kan hjälpa sina vänner och skada sina ovänner samt giva rika offer och gåvor åt gudarna. Vida bättre än den rättrådige kan han hedra gudarna och de människor, som han vill hedra. Därför vinner han väl också rimligtvis gudarnas bevågenhet i högre grad än den andre. Så förena sig, Sokrates, gudar och människor i att göra den orättrådiges liv bättre än den rättrådiges.


1Aiskylos “De sju mot Tebe“ v. 573.