Glavkon tar upp samtalet på nytt.

När jag hade uttalat mig så, trodde jag, att det därmed skulle vara slut med samtalet. Men det var i stället — som det snart visade sig — endast en början. Ty Glavkon, som alltid är stridslysten, vad det än är fråga om, var ej alls belåten med, att Trasymakos hade givit tappt, utan tog upp saken på nytt.

Sokrates, sade han, vill du, att det skall se ut, som om du hade övertygat oss om, att rätt under alla förhållanden är bättre än orätt — eller vill du, att vi verkligen skola bli övertygade?

Kommer det an på mig, skulle jag visserligen vilja välja det senare.

Då gör du ej, vad du vill, sade Glavkon. Svara mig på en fråga! Tror du, att det finnes något gott, som vi tycka om och skulle vilja äga för dess egen skull utan att tänka på följderna. Tänk t. ex. på oskyldiga nöjen och förströelser, som bereda oss glädje för ögonblicket utan att ha några följder för framtiden.

Ja, sådant gott finns det visst, tror jag.

Finns det vidare en annan grupp, där vi älska det goda både för dess egen skull och med tanke på dess följder: t. ex. tankeförmåga, syn och hälsa. Dylikt tycka vi ju om av bägge anledningarna.

Ja, svarade jag.

Och så kan du vidare finna en tredje grupp, t. ex. gymnastiken, omvårdnad om de sjuka, olika slags affärsgöromål. Vi måste säga, att dessa äro i sig själva obehagliga och besvärliga, men att de göra nytta. Vi eftertrakta dem ej för deras egen skull, utan endast med tanke på den inkomst eller de andra fördelar, som vi få genom dem.

Ja, sade jag, även denna tredje klass existerar. Men vad vill du med detta?

Jo, säg mig: i vilken grupp vill du placera rättrådigheten?

I den högsta och finaste gruppen, förmodar jag — den, där en människa, som vill bliva lycklig, älskar det goda både för dess egen skull och för dess följder.

Den åsikten delas då ej av folk i allmänhet. De hänföra rättrådigheten till den besvärliga gruppen, där man övar det goda för att få belöning och gott anseende, men för övrigt tycker, att det är obehagligt i sig själv, och helst undviker det.

Ja, jag vet, att man tycker så. Det var ju också anledningen, varför den nyss klandrades av Trasymakos, under det att han i stället prisade det orätta. Men jag har nu, tyckes det, en smula svårt att fatta.

Då får du, sade Glavkon, nu vara god och höra på mig, så får vi se, om du håller fast vid din mening. Det förefaller mig nämligen, som om Trasymakos hade allt för hastigt, liksom en orm, låtit tjusa sig av dig. Här har talats både för och emot, men jag har ej känt mig tillfredsställd av någotdera. Jag önskar att få höra en framställning om rättrådighetens och orättrådighetens natur och deras omedlbara kraft i själva själen, men vinsten och följderna av den ena som av den andra bryr jag mig ej om. Nu vill jag göra så här, om du tillåter. Jag skall ånyo ta upp Trasymakos’ tankegång. Och först vill jag tala om rättrådighetens natur och uppkomst enligt vanlig uppfattning. Vidare vill jag visa, att alla, som öva den, göra det mot sin egen vilja, av nödtvång, men ej därför att det skulle vara något gott. För det tredje vill jag visa, att detta är rimligt nog. Ty den orättrådiges liv är mycket bättre än den rättrådiges. Ja, så säga folk — ty för min egen del menar jag det inte, Sokrates. Men allt detta, som Trasymakos och otaliga andra ha pratat, surrar ännu i mina öron. Och å andra sidan har jag ännu aldrig hört någon framlägga bevis för rättrådighetens överlägsenhet över orättrådigheten på det sätt, som jag har velat. Jag vill nämligen, att den skall prisas för sin egen skull. Nu hoppas jag, att jag skall få höra detta just av dig. Därför skall jag riktigt slå till och prisa ett orättfärdigt liv, och därvid vill jag just visa dig, hur jag vill att du skall ta saken, när du tvärtom tadlar orättrådigheten och prisar rättrådigheten. Säg nu, om du gillar mitt förslag!

I högsta grad, sade jag. Jag kan inte tänka mig något ämne, som en förnuftig människa skulle ha större glädje av att åter och åter samspråka om.