Gymnastik och kroppsvård.

Efter musiken kommer turen till gymnastiken. Även däri bör de unga fostras.

Ja visst.

Ja, med största omsorg, livet igenom, med början i barndomen, böra de uppfostras i gymnastik. Hör nu på vad jag menar i frågan, och tänk efter, om du går med på det. Och min mening är den, att det ej är kroppen, som genom någon sin förträfflighet gör själen god, utan tvärtom själen, om den är god, som genom sin godhet sätter kroppen i bästa möjliga skick.

Det är också min mening.

Om vi således, efter att ha lämpligen odlat själen, överlämna åt denna att i detalj bestämma över kroppen och för egen del inskränka oss — för att ej bli för vidlyftiga — till att giva de allmänna grunddragen, så göra vi väl rätt?

Ja visst.

Att de ej få berusa sig, ha vi redan framhållit. Ty det är klart, att minst av alla har en väktare lov att vara onykter, så att han kanske rent av undrar, var i all världen han befinner sig.

Ja, det vore ju löjligt, om en väktare själv skulle behöva att ha någon, som vaktade honom.

Vad skola vi vidare säga om deras föda? Ty dessa krigare äro ju atleter, som skola deltaga i den allra allvarligaste tävlan. Inte sant?

Jo.

Och skall vanliga atleters levnadssätt passa för våra krigare?

Det är möjligt.

Men det är dock, sade jag, ett slappt och sömnigt liv och farligt för hälsan. Eller märker du ej, att dessa atleter sova fram sitt liv, och att de, om de aldrig så litet lämna det föreskrivna levnadssättet, råka ut för svåra och våldsamma sjukdomar?

Jo, det märker jag. Det krävs således, fortsatte jag, en omsorgsfullare träning för det slags atleter, som äro krigare; ty de måste ju vara vaksamma som hundar och ha en ytterligt skarp både syn och hörsel; utsatta som de äro under sina fälttåg för allehanda växlingar med avseende på vatten och föda, för skiftningar mellan sommarhetta och vinterköld, få de ej vara ömtåliga till hälsan.

Det är uppenbart.

Den yppersta gymnastiken är väl således ett slags tvillingsyster till den enkla form av musik, som vi nyss förut talade om?

Hur menar du?

Jag menar en enkel och lämplig form av gymnastik &mdash just den som passar för krigare.

Vari består den?

Sådant kan man redan lära hos Homeros, tror jag. Du vet, att han ej låter hjältarna i fält undfägnas vid sina måltider med fisk (trots det att de tälta vin Hellespontens vatten) ej heller med kokt kött, utan endast med stekt kött. Detta ha ju soldaterna lättast att skaffa sig. Snart sagt överallt ha de ju tillgång till eld — det går lättare att använda elden än att draga med sig kokkärl.

Ja visst.

Ej heller kryddor har Homeros, tror jag, någonsin använt. Och det är ju något, som även våra vanliga atleter väl veta, att om man vill hålla sin kropp i gott stånd, måste man avhålla sig från allt sådant.

Och däri ha de alldeles rätt, och de göra väl i att handla därefter.

Då tycks du således ej, min vän, vilja prisa det syrakusanska bordet, ej heller det sicilianska kökets raffinemang, om du anser detta vara riktigt.

Nej, det tror jag ej.

Du ogillar således också, att personer, som äro måna om sin kropp, hålla en korintisk flicka som sin älskarinna?

Ja, i högsta grad.

Och du ogillar även de beprisade läckerheter, som heta attiska bakverk.

Ja, givetvis.

All dylik föda och allt sådant levnadssätt kunna vi väl ha full rätt att jämföra med det slags toner och sång, som rör sig med alla slags olika melodier och rytmer.

Tydligen.

Ja, ty där framkallade den brokiga mångfalden tygellöshet, här framkallar den sjukdom. Men enkelheten i musik alstrade däremot besinning i själen, och enkelhet i gymnastik gav hälsa åt kroppen.

Alldeles riktigt.

Men när tygellösheten tager överhand och sjukligheten växer i en stat, öppnas ju domstolar och sjukhus i mängd, och jurister och läkare taga sig en hög ton, när de se, hur till och med friborna människor i massa visa sitt livligaste intresse för dylikt.

Ja, naturligtvis.

Men man kan väl finna ett mera slående bevis på, att uppfostran i en stat är förvänd och dålig, än den, att behovet av förstklassiga läkare och domare kännes ej blott av hantverkare och simpelt folk, utan även av dem, som vilja gälla för att ha fått en fin uppfostran? Eller måste det ej anses skamligt och som ett tydligt tecken på bristande uppfostran, att någon nödgas att i brist på egen rättrådighet taga sin tillflykt till en rättrådighet, som han lånat från andra, och på det sättet göra dessa till sina herrar och domare?

Jo, det är tydligen höjden av skamlighet.

Är det kanske ändå inte ännu skamligare, när någon ej blott tillbringar största delen av sitt liv inför domstol, antingen som kärande eller som svarande, utan också låter förleda sig av sitt råa sinnelag att skryta över, att han är en sådan mästare i att göra orätt och så skicklig i att svänga sig på alla sätt och slingra sig undan i alla upptänkliga kryphål för att undgå rättvisan — och detta för rena bagatellers skull! Ty han vet ej, huru mycket skönare och bättre det är att så ordna sitt liv, att han ej har behov av några sovande domare.

Ja, detta synes mig ännu skamligare.

Men detta att ej blott vara i behov av läkarekonsten, när man är sårad eller vid epidemier, utan att på grund av lättja och ett sådant levnadssätt, som vi ha skildrat, fylla sig själv — liksom vore man en sump — med vätskor och dunster och därigenom tvinga de goda Asklepiossönerna1 att finna ut nya namn på sjukdomarna, som t. ex. väderspänning och katarr — tycker du ej, att det är skamligt?

Jo visst, det är verkligen nya och sällsamma namn på sjukdomar.

Ja, jag tror ej, att sådana brukades på Asklepios’ tid. Det sluter jag mig till därav, att då Evrypylos hade blivit sårad vid troja och hade fått att dricka en bägare pramniskt vin, i vilken han strött rikligt med mjöl och ost — allt saker som ju anses vara hetsande — så klandrade Asklepios’ söner ej den kvinna, som gav honom detta, ej heller Patrokolos.

Ja, det var nu verkligen en egendomlig dryck för en person i det läget.

Den var dock ej så egendomlig, om du betänker, att i forna dagar, före Herodikos’ tid, använde ej asklepiaderna1 — som det berättas — den nu brukliga uppfostrande läkarekonsten. Herodikos var gymnastiklärare, och då han blev sjuklig, skapade han en kombination av gymnastik och läkarekonst, varmed han först och främst plågade sig själv och sedan alla andra.

På vad sätt då?

Jo, svarade jag, genom att bereda åt sig en lång död. Ty han följde sin sjukdom steg för steg, men då den var dödlig, var han ej i stånd att bota sig, utan fick leva hela sitt liv utan att ha tid för något annat än att vårda sig; han ängslades, om han aldrig så litet avvek från sin vanliga diet, och under en oavbruten dödskamp nådde han så, tack vare sin skicklighet, fram till ålderdomen.

Jo, det var just en vacker lön, som han fick för sin skicklighet!

Det var också rätt åt honom, då han ej förstod, att det ej var av okunnighet eller oerfarenhet, som Asklepios underlät att lära bort detta slags läkarekonst åt sina ättlingar. Nej, det var därför, att han visste, att i alla välordnade stater varje individ har sin särskilda syssla sig förelagd, som han nödvändigtvis måste sköta, och att han därför ej har tid att vara sjuk och vårda sin hälsa hela sitt liv. Detta är ju en sak, som vi iakttaga hos yrkesmän, men däremot löjligt nog ej beträffande personer, som anses för rika och välmående.

Hur så?

Jo, när en timmerman blir sjuk, ber han läkaren om medicin; han vill bli botad genom kräkningar eller genom utrensningar nedåt, eller ock genom att brännas eller skäras. Men om någon påbjuder honom en långvarig dietisk behandling och vill lägga omslag på huvudet och allt annat i samma stil, är han ej sen till att svara, att han har ej tid att vara sjuk och att han ej har någon nytta av att leva på så sätt, att han alltid måste tänka på sin sjukdom och försumma sin egentliga uppgift. Därmed säger han farväl till en sådan läkare och återvänder till sitt vanliga levnadssätt; blir han frisk, lever han och verkar i sin gärning; men svika honom krafterna, kommer döden som en befriare.

Ja, det är en läkarekonst, som passar för en man i denna ställning.

Och varför? Väl därför att han har en sådan syssla, att om han ej fullgjorde den, skulle livet för honom vara utan värde?

Tydligtvis.

Den rike däremot, bruka vi säga, har ej någon sådan gärning sig förelagd, vars försummande gör livet för honom värdelöst.

Man brukar säga det.

Har du således ej, frågade jag, hört vad Fokylides2 säger: att man har skyldighet att syssla med dygd, så snart man har sitt livsuppehälle?

Jag tänker, att man bör börja redan dessförinnan.

Nå, på den punkten vilja vi ej disputera med honom. Nej, vi vilja i stället fråga oss själva: Är detta sysslande med dygden nödvändigt för en rik man och kan han ej leva dessförutan? Och är detta vårdande av hälsan, som hindrade timmermannen och de andra yrkesmännen att ägna sig åt sin syssla, ej ett hinder, när det gäller att följa Fokylides’ uppmaning?

Jo, vid Zevs. Denna överdrivna omsorg om kroppen, som sträcker sig längre än till vanliga kroppsövningar, är nästan mera hinderlig än något annat. Den inverkar störande både på hushållsbestyr, på krigstjänst och på utövandet av de statliga ämbetena.

Det värsta av allt, fortsatte jag, är dock det, att den är skadlig för allt slags lärande och tänkande och vid alla slags övningar; där finns alltid en rädsla för huvudvärk och yrsel, och skulden för dylikt lägger man på filosofien, och därför blir en sådan omsorg alltid till hinder, varhelst dygden övas och prövas. Ty den kommer människan att tro, att hon alltid är sjuk, och låter henne sväva i ständig ängslan för sin kropp.

Ja, det är troligt nog.

Därför kunna vi väl förstå, att Asklepios’ mening var den, att han gav anvisning på läkarekonsten endast för dem, som hade en av naturen frisk kropp och som levde ett sunt liv, men som tillfälligtvis ledo av en speciell sjukdom. För dem, som befunno sig i detta tillstånd, gav han anvisning på läkarekonsten; genom medicin eller genom operation ville han driva ut deras sjukdomar, men däremot föreskrev han dem deras vanliga levnadssätt, då han ville tillgodose statens intressen. Men en kropp, som var sjuk alltigenom, ville han ej försöka att bota genom att långsamt och så småningom än tömma och än fylla den och därmed bereda den ett långt och eländigt liv; och han ville ej göra för dylika människor möjligt att alstra andra varelser, som rimligtvis skulle bliva dem lika. Nej, en person, som ej var i stånd att leva på vanligt sätt, trodde han att han ej borde vårda; det kunde varken vara denne själv eller staten till gagn.

Du framställer Asklepios som en statsman.

Det var han tydligen, svarade jag. Ser du inte, att därför också hans söner, samtidigt som de vid Troja visade sig vara tappra i striden, använde sin läkarekonst så, som jag har sagt? Eller minns du inte, att när Pandaros sårade Menelaos

blodet de sögo och lade på såret en lindrande balsam.
Men vad han sedan skulle äta eller dricka, föreskrevo de lika litet honom som Evrypylos. De menade, att läkemedlet var tillräckligt att bota män, som voro friska och måttliga i sitt leverne, innan de sårades, och att det ej spelade någon roll, om de tillfälligtvis råkade att dricka en blandningsdryck. Men en person, som var sjuklig till hälsan och omåttlig i levernet, kunde ej, menade de, bli till något gagn, om han finge leva; och de trodde ej, att deras konst var till för dylika personer, och att man ej borde behandla dem, om de så vore rikare än Midas.

De äro präktigt folk, dessa söner av Asklepios!

Det höves dem, svarade jag. Men tragediförfattarna och Pindaros påstå, utan att vilja lyssna till oss, att Asklepios var Apollons son, men att han lät muta sig till att bota en rik man, som var dödligt sjuk, och att han därför blev träffad av blixten. Enligt vad vi förut ha sagt, kunna vi ej tro på dem i dessa bägge punkter. Nej, om han var son av en gud, få vi ej säga, att han var vinningslysten; och om han var vinningslysten, var han ej son av en gud.

Alldeles rätt! Men vad säger du om följande, Sokrates? Måste man ej ha goda läkare i staden? Och goda läkare måste ju dock särskilt sådana vara, som ha haft under sin behandling det största antalet personer, friska såväl som sjuka. Och på samma sätt äro väl de bästa domarna sådana, som ha haft beröring med alla olika slags människor?

Ja, jag vill också ha riktigt goda läkare och domare. Men vet du, vilka jag anser för goda?

Ja, om du talar om det!

Så vill jag försöka, svarade jag. Men du har i en och samma fråga framställt två olika saker.

Hur så?

Jo, svarade jag, de skickligaste läkarna äro de, som ända från barndomen, jämte det att de ha inhämtat sin konst, också ha kommit i beröring med så många sjuklingar som möjligt; och själva böra de också ha haft allehanda sjukdomar och ej alls vara så synnerligen friska. Ty det är ej med kroppen, tror jag, som läkare bota kroppen; annars skulle ju deras egen kropp aldrig få vara eller bli sjuk. Nej, det är med själen, som de bota kroppen; om själen är eller blir sjuk, kan den ej bota någonting.

Riktigt.

Vad domaren angår, min vän, styr han andras själar med sin egen själ; det duger därför ej, att denne från barndomen uppfostras bland onda själar och umgås med dem, eller att den genomlöper ondskans alla grader för att kunna snabbt draga slutsatser från sig själv om andras fel, så som man kan göra med kroppens sjukdomar. Nej, den bör som ung ej ha haft någon erfarenhet om dåliga seder eller någon besmittelse från dem, om den skall kunna, själv ädel och god, fälla sunda och riktiga omdömen. Detta är också anledningen, varför hederliga personer ofta i sina yngre år förefalla enfaldiga — de ha ej i sitt eget inre någon bild, som motsvarar vad som försiggår hos de onda.

Ja, så är det verkligen i hög grad med dem.

För att vara en god domare, bör man således ej vara ung utan gammal. En god domare måste först sent ha lärt känna orättrådighetens natur, ej genom inblick i sin egen själ utan genom ett långvarit studium av det ondas natur hos andra; kunskap och ej egen erfarenhet måste leda honom.

En dylik person förefaller att vara en ypperlig domare.

Ja, han är en god domare (där har du således svaret på din fråga). Ty god är den som har en god själ. Men den där utstuderade och misstänksamme mannen, som själv har gjort mycket ont och som därför inbillar sig vara klok och förslagen, kan kanske, när han är samman med sina likar, förefalla utomordentlig i sina försiktighetsåtgärder, eftersom han går efter erfarenheten i sitt eget inre. Men när han däremot kommer i sällskap med rättsinniga, något äldre personer, uppträder han dumt; han misstror dem i otid och äger ej kännedom om ett redbart väsende, eftersom han ej har något motstycke till det hos sig själv. Då han emellertid råkar onda människor vida oftare än goda, anses han både av sig själv och andra snarare vis än dum.

Alldeles riktigt.

Det är således ej i en dylik person, som man bör söka att finna den gode och vise domaren, utan i den förut nämnde. Ty lasten kan ej äga kunskap på en gång om last och dygd, men dygden kan däremot med tiden, när den väl blir uppfostrad och vinner mognad, skaffa sig insikt om bäggedera. Och därför, enligt min tro, är det denne och ej den ondskefulle, som blir en vis man.

Det är även min mening.

Det är således en dylik rättskipning och en dylik läkarekonst, som vi skola införa i vår stat. De skola vårda de medborgare, som äro friska både till kropp och själ. Men vad de andra angår, skola de lämna dem att dö, som äro sjuka till kroppen, och själva döda dem, som äro fördärvade, obotligt fördärvade till sin själ.

Det blir förvisso det allra bästa både för patienterna själva och för staten.

Och de unga, som ha uppfostrats enbart i denna enkla musik, vilken — enligt vad vi förut ha sagt — alstrar måttfullhet och besinning, komma tydligen att taga sig till vara för att få behov av något processande.

Ja visst.

Om nu den unge i musiken uppfostrade mannen bedriver gymnastik enligt samma principer, måste han väl, om han vill, föra det därhän, att han ej behöver läkarekonsten utom i särskilda nödfall?

Det synes mig så.

Och gymnastikövningarna och de kroppsliga ansträngningarna skall han väl underkasta sig mera för att därmed stärka sitt moraliska mod än för att vinna fysisk styrka. Han skall ej, liksom atleterna, hålla diet och bedriva kroppsövningar blott för att stärka musklerna.

Alldeles riktigt.

Det är väl således ej så, Glavkon, som somliga tro, att dessa två, musik och gymnastik, äro införda i uppfostran, för att den förra skall utbilda själen och den senare kroppen?

Hur är det då?

Jo, svarade jag, det synes, som om bägge två framför allt vore till för själens skull.

Hur så?

Märker du ej, sade jag, huru de personer äro beskaffade till sin själ, som hela sitt liv uteslutande syssla med gymnastik och ej alls med musik, eller uteslutande med musik och ej alls med gymnastik?

Vad syftar du på?

Det ena framkallar råhet och hårdhet, det andra vekhet och mildhet.

Ja, jag märker, att de, som ensidigt syssla med gymnastik, bli ytterligt råa, och de, som ensidigt syssla med musik, bli mera veka än som är gott för dem.

Och råheten kommer dock från en naturlig känsla av kraft; om denna känsla får sin rätta näring, övergår den till mod, men om den däremot över hövan stegras, urartar den helt naturligt till hårdhet och råhet.

Det synes mig så.

Kommer ej å andra sidan mildheten från en filosofisk natur? Om den ensidigt stegras, urartar den till veklighet, under det att den genom riktig fostran blir till sann mildhet och måttfullhet.

Så är det.

Nämnde vi inte, att väktarna borde i sin natur förena dessa bägge egenskaper?

Jo.

Då måste dessa således stå i harmoni med varandra?

Naturligtvis.

Och en harmonisk människas själ måste på en gång vara måttfull och modig?

Alldeles så.

Men en disharmonisk människas själ vara feg och rå?

Ja visst.

Antag nu, att en person helt hänger sig åt musiken och låter strömma in i sin själ genom öronens kanaler alla dessa av oss förut omnämnda ljuva och smäktande och melankoliska toner, och att hela hans liv så förrinner under drillande och sjungande. Då uppmjuknar han till att börja med det stolta mod, som han bär inom sig, liksom järnet i elden, och gör det användbart från att förut ha varit hårt och obrukbart. Men om han ej upphör med detta utan alltjämt tjusar sin själ, så bringar han den sedan till att smälta och flyta, ända tills han slutligen har smält bort hela sitt mod och liksom skurit av själens nerver och gjort sig själv till en “veklig krigare“.

Alldeles så.

Om detta sker med en person, som redan av naturen är modlös, så går det hastigt nog. Om någon däremot är modig, försvagas hans mod och han blir lättretlig, så att han flammar upp vid minsta småsak och lika fort lugnar sig igen. I stället för modig blir han häftig, vresig och svårtillgänglig.

Fullständigt riktigt.

Antag däremot, att han ivrigt sysslar med gymnastik och ser sig lekamligen väl till godo, men däremot ej alls bryr sig om musik och filosofi. Skall han ej då i känsla av kroppsligt välbefinnande fyllas med stolthet och mod och bli tapprare än förut?

Jo visst.

Men tänk dig nu vidare, att han inskränker sig härtill och ej alls har någon beröring med muserna. Han kan kanske från början ha haft i sitt inre ett begär efter kunskap; men då han aldrig någonsin får smaka på någon kunskap eller forskning, eller får vara med om någon filosofisk eller annan andlig underhållning, måste ju detta begär försvagas och bliva både blint och stumt; det kan ju aldrig vakna upp och få näring, och hans sinnen kunna ju ej bli renade.

Alldeles så.

Så blir han då, tror jag, en filosofiens fiende och en musernas ovän. Aldrig använder han övertalning och förnuftsskäl, utan som ett djur vill han avgöra allt med den råa styrkan. Och han framlever ett oharmoniskt och glädjelöst liv i okunnighet och vrånghet.

Alldeles riktigt.

Då det således, enligt vad det förefaller, finns två förmögenheter i själen, modet och vishetsdyrkan eller filosofien, så har gud enligt min tro givit åt människorna två konster, gymnastik och musik, som svara emot dessa två (och på sin höjd indirekt svara emot kropp och själ); han har velat, att dessa två förmögenheter skulle — likt strängarna på lyran — spännas och slappas, ända till dess de vederbörligen harmonierade med varandra.

Det förefaller så.

Vi kunna väl således ha full rätt att säga, att den, som på bästa sätt förenar gymnastik och musik och låter dem i den mest harmoniska förbindelse inverka på själen, är den mest fulländat musikaliske och den mest harmoniske — vida mer än den som stämmer strängar till harmoni.

Utan tvivel, Sokrates.

Måste vi inte då också alltid i vår stat, Glavkon, ha en sådan ledande person, om den skall kunna bestå?

Jo, han blir oumbärlig.


1D. ä. läkarne. Asklepios var en berömd hos Homeros omnämnd läkare, senare dyrkad som läkarekonstens gud.

2En diktare från Milet.