Hellener och barbarer.

Det förefaller mig, att liksom det finns två olika ord, krig och tvedräkt, så finns det också två olika verkligheter, som motsvara dessa ord. Den ena verkligheten rör det, som man är vän och släkt med, det andra rör något främmande och utländskt. Fiendskapen med det förra kallas tvedräkt, fiendskapen med det senare kallas krig.

Det är en mycket riktig åtskillnad.

Tänk då efter, om du även gillar följande. Jag påstår, att det hellenska folket är vän och släkt med sig självt men stå främmande gentemot barbarerna.

Förträffligt.

När därför hellener och barbarer ligga i fejd med varandra, skola vi säga, att de föra krig och äro varandras naturliga fiender. Denna fiendskap böra vi kalla krig. Men när hellener ligga i inbördes fejd, böra vi säga, att de av naturen äro vänner, men att Hellas vid ett dylikt tillfälle lider av sjukdom och inre oenighet. Denna fiendskap kalla vi tvedräkt.

Jag är ense med dig om detta.

Antag nu, att vid ett dylikt tillfälle, då staten söndrar sig och råkar ut för det tillstånd, som vi nu äro ense om att kalla tvedräkt, bägge parterna skövla varandras land och bränna varandras hus — tänk, huru fördärvlig tvedräkten då måste förefalla. Ingen av parterna kan anses för fosterlandsälskande, ty då skulle de ej drista sig till att sarga sin egen moder och vårdarinna. Segrarna borde nöja sig med att taga ifrån de besegrade årets skörd. Ty de borde betänka, att de skola bli försonade och ej alltid föra krig med varandra.

Ja, ett dylikt tänkesätt är vida mildare och mänskligare än det förra.

Men hur är det — är ej den stat, som du nu håller på att grunda, en hellensk stat?

Jo, det borde den vara!

Dess borgare skola således vara goda och milda?

I hög grad.

Och skola de ej älska Hellas? Skola de ej anse Hellas som sitt eget land? Skola de ej deltaga i samma heliga fester som alla de andra?

Jo, säkert.

En tvist med andra hellener, deras släktingar, skola de således betrakta som tvedräkt och ej ens kalla det för krig?

Nej.

De skola således strida med tanke på att åter bli försonade?

Ja visst.

De skola ej straffa dem med slaveri och ödeläggelse; de skola uppträda mot dem som välvilliga tuktomästare och ej som fiender.

Riktigt.

Och då de äro hellener, skola de ej förhärja Hellas eller bränna husen. De skola i de olika staterna ej betrakta alla innevånarna — män, kvinnor och barn — som sina fiender, utan blott ett litet antal, dem som äro de verkligen skyldiga till tvedräkten. För den skull skola de ej heller vilja skövla deras land eller föröda deras hem. Det stora flertalet är ju deras vänner, och de vilja med sin fejd vinna det — och endast det — att de många, som oskyldigt få lida, tvingas att straffa de skyldiga.

Jag medgiver, att våra medborgare böra förfara på det sättet mot sina motståndare i Hellas. Men barbarerna böra de behandla så, som hellenerna nu behandla varandra.

Skola vi således fastställa denna lag för våra väktare, att de ej skola härja land eller bränna boningar?

Ja, det skola vi. Vi vilja uttala vårt gillande av denna lag liksom av de föregående.