Hur är den oligarkiska människan beskaffad?

Låt oss då se efter, sade jag, om det finnes likhet mellan dem.

Ja, det vilja vi.

Har han ej först den likheten med oligarkien, att han sätter pengar högst av allt.

Jo visst.

Vidare även den, att han är sparsam och arbetsam; att han endast tillfredsställer de nödvändiga begären i sin själ men ej tillåter sig några andra utgifter utan betvingar sina övriga begär såsom onödiga.

Alldeles.

En snål människa, som vill förtjäna på allt och lägga allt på hög — en sådan, som prisas av massorna. Är det ej en trogen avbild av den oligarkiska författningen?

Jag tror det. Åtminstone äro denna stat och denne man lika däri, att de sätta det största värde på pengar.

Ja, ty den mannen har nog ej ägnat någon uppmärksamhet åt sin uppfostran.

Nej, det tror jag ej. Ty annars skulle han ej ha gjort en blind1 till körens ledare och hållit honom i största ära.

Väl sagt, sade jag. Men tänk nu vidare efter! Måste vi ej säga, att på grund av hans bristande uppfostran det uppstår hos honom begär, som påminna om drönarens: somliga leda till tiggeri och andra till skurkstreck — men de tyglas av honom med hård hand tack vare hans övriga strävanden.

Ja visst.

Vet du nu, varthän du skall se för att upptäcka deras skurkstreck?

Nej, vart?

Du skall ge akt, när de äro förmyndare för änkor och faderlösa, och eljest vid sådana tillfällen, som erbjuda rikliga möjligheter att göra orätt.

Riktigt.

Är ej detta ett klart bevis på, att i all övrig handel och vandel, där han åtnjuter gott rykte, är det endast tack vare förståndigt våld, som han kan tygla sina inneboende begär; han övertygar dem därvid ej om, att detta är det bästa, ej heller lugnar han dem genom resonemang, nej, han betvingar dem och skrämmer dem, ty han är rädd för sin övriga förmögenhet.

Ja visst.

Och vid Zevs, du skall finna, min vän, att när det gäller att föröda andras egendom, finnas hos de flesta av dem sådana begär, som äro i släkt med drönarnas.

I allra högsta grad.

En sådan man kan således ej tänkas utan tvedräkt i sitt eget inre; han är ej en person utan två, låt vara att för det mesta hans bättre begär segra över de sämre.

Så är det.

Därför kan han också, tror jag, synas ärbarare än många andra. Men den äkta dygden hos en enig och harmonisk själ torde fly långt bort från honom.

Jag tror det.

Och om det gäller en tävlan enskilt mellan medborgare för att vinna något segerpris eller i något annat hedersamt syfte, skall denna snikna människa visa sig som en klen medtävlare; han vill ej offra pengar för ärans skull och för att vinna i dylika strider; han är rädd att väcka slöseriets begärelser till liv och att inbjuda dem till hjälp i tävlingen; och därför kämpar han på äkta oligarkiskt sätt endast med en liten del av sin styrka, ligger därför också i allmänhet under — och förblir rik!

Förvisso.

Kunna vi längre vara i tvekan om, att denne snikne penningsamlare liknar och svarar emot den oligarkiska staten?

Nej, ingalunda.


1Allusion på Plutos, rikedomens gud, som var blind.