Hur är den tyranniska människan beskaffad?

På detta sätt, tycks det. danas alltså en tyrannisk man. Men hur lever han?

Jag svarar, som när man skall gissa gåtor: du får säga det själv.

Så vill jag säga det. Jag tänker, att sedan blir det festligheter hos dem, med allehanda lustigheter och kalasande och glädjeflickor; och Eros råder därinne hos dem som herre och styr allt hos själen.

Givetvis.

Uppspira då ej för varje dag och varje natt många häftiga begär, som äro ytterst krävande?

Jo.

Och de inkomster, som de kunna ha, gå snart åt.

Ja visst.

Och sedan följer skuldsättning och förskingring av ägodelarna.

Förvisso.

Men blir det ej, när allt detta har tagit slut, en nödvändighet, att dessa talrika och häftiga begär, som bo i själen som i sitt näste, börja att skrika högt? Och att de själva, eggade av de övriga begärens sporrar och alldeles särskilt av själva Eros, som leder alla de andra som sina drabanter, börja att rasa och se sig omkring för att upptäcka en förmögen man, som de genom bedrägeri eller våld kunna utplundra?

Jo, i högsta grad.

Det blir således en nödvändighet att röva från alla håll, eller ock att plågas av häftiga smärtor och kval.

Ja, det blir det.

Och liksom hos honom själv de nya lustar, som trätt i de gamlas ställe, ha fått överhanden över dessa senare och tillskansat sig deras rätt, skall han väl också själv såsom den yngre göra anspråk på att ha företrädet framför fader och moder och att, om han har förslösat sin egen del av ägodelarna, tillskansa sig sina föräldrars egendom.

Ja visst.

Och om föräldrarna då ej giva med sig, skall han väl först försöka att stjäla från dem och att bedraga dem?

Alldeles.

Och när han ej kan det, skall han plundra och bruka våld.

Jag tänker det.

Och om då, min vän, hans gamla far och mor sätta sig till motvärn och försvara sig — skall han väl då ha försyn och avhålla sig från tyranniska gärningar?

Nej, jag känner mig ej alls säker beträffande en dylik persons föräldrar.

Men vid Zevs, käre Adeimantos, skall då verkligen en dylik person för en nyförvärvad väninnas skull, som ingen nödvändighet binder vid honom, bära hand på sin moder, vid vilken naturen och kärleken så länge knutit honom fast? Eller skall han för en ung blomstrande vän, som han lika väl kunde undvara, bära hand på sin gamle skröplige fader, den äldste av hans vänner, den oumbärlige? Och skall han låta dem slava under dessa andra, som han kan vilja föra in under samma tak?

Ja, vid Zevs.

Det tycks då vara en väldig lycka att ha fött en tyranniskt sinnad son!

Förvisso.

Men när nu hans fäderne- och mödernearv tagit slut, och när redan en väldig svärm av lustar hunnit att samla sig i hans själ — skall han inte då till att börja med göra inbrott i något boningshus eller stjäla från någon sen nattvandrare eller sopa rent i något tempel? Och under allt detta skola hans gamla riktiga föreställningar om gott och ont, som han hade från barndomen, få vika för dem, som helt nyss befriades ur sina bojor, och som tjäna Eros som livvakt. När han själv ännu var vid demokratisk själsförfattning och stod under lagarnas och sin faders inflytande, löstes dessa endast under sömnen i drömmen. Men när han kom under Eros’ välde, blev han för beständigt sådan i verkligheten, som han förut endast sällan hade varit i drömmen, och nu ryggade han ej tillbaka för vare sig något hemskt mord eller någon slags föda eller någon illgärning. Nej, Eros, vilken som en sannskyldig självhärskare lever i honom under all möjlig laglöshet och självsvåld på ett tyranniskt vis, skall driva honom, liksom tyrannen driver sin stat, till varje hänsynslös gärning, varigenom han kan skaffa underhåll åt sig och sina bullrande följeslagare, vare sig dessa ha kommit in utifrån tack vare dåligt sällskap, eller de ha i hans eget inre blivit frigjorda och lösgivna av honom själv tack vare motsvarande karaktärsdrag hos honom. Eller är inte detta en sådan persons levnadssätt?

Jo, så är det.

Och om dylika personer i en stat blott utgöra ett ringa fåtal och hela den övriga massan är besinningsfull, utvandra de och taga tjänst som livvakt hos någon annan tyrann eller bli legosoldater hos honom, om det är krig. Om det åter härskar fred och lugn, stanna de kvar i sin egen stan och ställa där till många små förtret.

Av vad slag då?

För att ta några exempel: de stjäla, göra inbrott, uppträda som ficktjuvar och stråtrövare, plundra tempel och idka slavhandel. Om de ha ordet i sin makt, uppträda de som falska angivare och som falska vittnen, och de taga mutor.

Ja, det är små olyckor, om det är blott ett ringa antal, som öva dylikt.

Det lilla är endast litet i jämförelse med det stora. Allt detta väger, som man säger, fjäderlätt i jämförelse med en tyrann, om det gäller en stats ondska och olycka. Men när det finns många sådana i en stat, och ständigt nya anhängare komma till, och när de så märka sitt stora antal, då är det dessa, som med hjälp av folkets oförstånd insätta som tyrann ur sin egen krets den person, som själv har i sitt eget inre den största och mäktigaste tyrannen.

Helt naturligt — ty han är ju den mest tyranniske.

Om nu folket godvilligt fogar sig, är ju allt gott och väl. Men om däremot staten sätter sig emot det, skall han — alldeles som han förr tuktade sin far och mor — nu på samma sätt, om han har makt till det, tukta sitt eget land. Han skall dit införa sina nya vänner, och han skall hålla i slaveri under dem sitt eget kära fädernesland (eller “moderland“, för att tala med kreterna). Och på så sätt har väl denne mans begär nått sitt mål.

Ja, fullständigt.

Är det nu inte så, att dylika människor som enskilda personer — innan de kommo till makten — ha följande karaktär: antingen vilja de vara tillsammans med smickrare, som äro beredda att lyda dem i allt, eller också, om de själva ha behov av något, ödmjuka de sig och tveka ej att spela vilken roll som helst för att markera sin förtrolighet, men när de väl ha fått, vad de ville, stå de där som främlingar?

I högsta grad.

I hela sitt liv äro de således aldrig vänner till någon, utan äro alltid antingen en annans herrar eller en annans slavar. Men sann frihet och sann vänskap får den tyranniska naturen aldrig smaka.

Förvisso.

Kunna vi ej ha rätt att kalla dylika personer för opålitliga?

Jo visst.

Och även i högsta möjliga grad orättrådiga, om vi eljest i det föregående ha kommit till riktiga slutsatser om rättrådighetens väsen?

Dessa slutsatser voro riktiga.

Låt oss således nu sammanfatta i huvuddrag, hurudan den sämsta människa är beskaffad. Hon är väl den, som i vaket tillstånd är sådan, som vi nyss framställde en person i drömmen.

Alldeles.

Så beskaffad är således en person, som har en utpräglat tyrannisk natur, och som beklädes med en självhärskares värdighet. Och ju längre tid han lever som självhärskare, i desto högre grad blir han så beskaffad.

Det är nödvändigt, inföll nu Glavkon.