Hur studerar man astronomi på det rätta sättet?

Rimligt nog. Och om du nyss, käre Sokrates, klandrade mig för det klumpiga sätt, varpå jag prisade astronomien, så vill jag nu prisa den just med hänsyn till dina egna syften. Det är, synes det mig, tydligt för hela världen, att den nödgar själen att blicka uppåt, och att den leder oss från de jordiska tingen dit upp.

Kanske är det tydligt för hela världen — men ej för mig! Ty för mig tycks det vara annorlunda.

Hur då?

På det sätt, som den nu idkas av dem, som vilja höja upp den till filosofi, kommer den oss att skåda nedåt och ej uppåt.

Vad menar du?

Det tycks mig, svarade jag, som om du verkligen hade en sublim uppfattning om vad som menas med kunskap om högre ting. Om en person lutar sig bakåt och studerar målningarna i taket, tycks du mena, att han ser på dem med tanken och ej med ögonen. Antagligen har du rätt, och jag har väl en enfaldig uppfattning! Ty jag kan verkligen ej för min del tycka, att det finns någon annan kunskap, som kommer själen att blicka uppåt än den, som sysslar med det varande och det osynliga; och om någon vare sig med ögonen uppspärrade mot himlen eller sänkta ned mot jorden söker uppfatta något, som är sinnligt förnimbart, så påstår jag, att han ej kan lära sig något, ty ingenting sådant är föremål för kunskap; och även om han därvid ligger på rygg i vatten eller på land, ser hans själ ej uppåt utan nedåt.

Där fick jag, vad jag var värd. Ty din förebråelse var verkligen befogad. Men vad menade du med att säga, att man bör studera astronomien på annat sätt än som nu sker, om man skall ha nytta därav med hänsyn till det, som vi nu hålla på att tala om?

Det vill jag säga, svarade jag. Dessa blänkande stjärnor, varmed himlavalvet är betäckt, böra visserligen betraktas som det skönaste och mest fullkomliga i sitt slag; men de äro dock långt underlägsna det, som är äkta och sant, de rörelser, med vilka den absoluta snabbheten och den absoluta långsamheten röra sig mot varandra i det sanna talet och alla de sanna formerna och föra med sig vad som finns inne i dem: allt detta, som ej kan fattas med ögonen utan endast med förnuftet och tanken. Eller tror du kanske annorlunda?

Ingalunda.

Alltså böra vi fatta dessa blänkande stjärnor på himmelen endast som symboler; de böra tjäna oss till lärdom, alldeles som om man träffar på några utsökt väl gjorda utkast eller målningar av Daidalos eller någon annan bildhuggare eller målare. En i geometrien hemmastadd person skulle, om han såg dem, säkerligen finna dessa vara utomordentligt väl utarbetade, men samtidigt anse det som en löjlighet att på allvar betrakta dem i förhoppning att där finna det sant lika, det sant dubbla eller någon annan sådan proportion i dess hela sanning.

Ja, det skulle ju vara löjligt.

Tror du nu ej, att den sanne astronomen har samma känsla, när han betraktar stjärnornas rörelser? Skall han ej tycka, att himmelen och allt vad som på himmelen finns, har av sin skapare ordnats på det skönaste sätt, som det någonsin är möjligt. Men när det gäller nattens förhållande till dagen, dygnets till månaden, månadens till året, ävensom himlakropparnas förhållande både till varandra och till allt detta nu nämnda — tror du ej då, att han skall finna det vara orimligt att tro, att allt detta är evigt och oföränderligt, då det dock är kroppsligt och synligt, eller att man i dem bör på allt sätt söka finna tingens sanna väsen?

Jo, det synes mig så, då jag nu hör dig.

Sålunda vilja vi studera astronomi lika väl som geometri för att använda de uppgifter, som där förekomma. Men företeelserna på himmelen skola vi lämna å sido, om vi vilja genom ett verkligt studium av astronomien göra förnuftet i vår själ nyttigt i stället för onyttigt.

Därmed gör du studiet av astronomien mångdubbelt svårare än det nu är.

Jag tror dock, att vi måste ordna även allt det övriga på samma sätt, om vi skola vara till någon nytta som lagstiftare. — Men kan du nämna för mig om någon annan hithörande vetenskap?

Nej, icke för ögonblicket.