Hur uppkommer en stat?

En stat, började jag, uppstår enligt min tanke därigenom, att ingen av oss människor är sig själv nog. Var och en har behov av andra. Eller kan du tänka dig någon annan anledning till att en stat uppstår?

Nej.

Då vi således ha behov av mångt och mycket, och då vi därför ta än den ena än den andra till hjälp för att tillfredsställa de olika behoven, samla vi på det sättet många kamrater och medhjälpare till en och samma plats, och åt denna samling ge vi namnet stat. Inte sant?

Jo visst?

Den ene tar av den andre eller ger åt den andre — allt i den tron, att han skall vinna på det.

Ja visst.

Gott, sade jag, låt oss nu tänka oss en stat från begynnelsen. Det är behovet, tyckes det, som skapar den.

Säkerligen.

Men det första och största av alla behov är anskaffande av föda för livets uppehälle?

Ja, alldeles.

I andra rummet kommer behovet av bostad, i tredje av kläder och dylikt.

Så är det.

Men säg mig nu: hur ska staten kunna fylla dessa stora krav? Vi får väl antaga, att en person blir jordbrukare, en annan byggmästare och en tredje vävare? Och kanske böra vi tillägga även en skomakare och ytterligare någon annan, som på annat sätt sörjer för kroppens behov?

Ja visst.

Staten måste alltså som allra nödtorftigast bestå av fyra eller fem personer?

Det är tydligt.

Låt oss se vidare! Bör var och en av dessa förrätta sitt arbete, så att dess frukter komma alla till del? Skall t. ex. den ende jordbrukaren skaffa mat åt fyra och för den skull använda fyra gånger så lång tid och fyrdubbel möda, då maten skall räcka till fyra? Eller skall han ej bry sig om de övriga utan blott använda en fjärdedel så lång tid på att anskaffa fjärdedelen så mycket mat och i stället använda de återstående tre fjärdedelarna av tiden på att skaffa sig bostad, kläder och skodon, så att han ej alls besvärar sig med att tänka på de andra utan uteslutande sörjer för sig själv?

Adeimantos svarade: Det förra är väl antagligen riktigare.

Det är, vid Zevs, ej heller underligt. Ty när du säger detta, kommer jag att tänka på, att ingen av oss födes den andre lik. Vi ha olika anlag och passa för olika sysslor. Eller tycker du ej det?

Jo.

Säg mig nu — när blir ett arbete bäst utfört: om en och samma person sysslar med många yrken, eller när var och en håller sig till sitt eget?

När var och en håller sig till sitt eget.

Det torde väl också vara klart, att ett arbete går till spillo, om man försummar den rätta tiden för det?

Det är tydligt.

Det är nämligen ej, föreställer jag mig, arbetet, som skall vänta på att arbetaren får tid; arbetaren får ej taga arbetet som bisak utan får lägga hand vid det i rätt tid.

Det är nödvändigt.

På det sättet hinner man med mycket mer och gör det både bättre och lättare, när var och en i rätt tid sysslar med det, som ligger för hans anlag, och däremot tar ledigt från annat.

Alldeles riktigt.

Men då, Adeimantos, behöva vi nog fler medborgare än fyra, om vi vilja ha det, som vi nämnde. Ty jordbrukaren kan ju inte då, tycks det, själv göra sin egen plog, om den skall bli bra, ej heller sin egen hacka eller andra jordbruksredskap. Och lika litet kan byggmästaren förfärdiga alla de många verktyg, som han behöver. Och samma sak gäller vävaren och skomakaren. Inte sant?

Jo.

Nej, snickare, smeder och många andra yrkesmän bli medlemmar av vår lilla stat och öka dess folkmängd.

Förvisso.

Och ändå skall den ej bli just så stor, även om vi till de förra lägga herdar och vallare för olika slags husdjur, så att jordbrukaren kan ha oxar att plöja med, och byggmästaren lika väl som jordbrukaren kan ha dragare till sina körslor, och vävaren och skomakaren kan ha ull och hudar.

Det blir ingen liten stat, som har allt detta.

Men vidare blir det nära nog omöjligt att lägga själva staten i en sådan trakt, att den ej behöver tillförsel.

Nej, det är omöjligt.

Staten skall således behöva ytterligare andra personer, som från andra stater tillföra den, vad den behöver.

Ja.

Men om ett sådant statens ombud går ut med tomma händer och utan att föra med sig något sådant, som behöves i den stat, som skall täcka våra egna behov — så kommer han också tomhänt tillbaka? Inte sant?

Jo, det tror jag.

Vad man producerar hemma, måste således ej blott räcka för eget behov utan även vara av den myckenhet och av den beskaffenhet, att det även tillgodoser den stats behov, som i sin tur skall täcka våra?

Riktigt.

Vår stat behöver således flera jordbrukare och flera yrkesmän av annat slag?

Ja.

Och den behöver även flera sådana ombud, som skola sörja för import och export av olika förnödenheter — vi kalla dem för köpmän, inte sant?

Jo.

Vi behöva således även köpmän?

Ja visst.

Och om handeln går över sjön, måste det behövas många andra, som äro kunniga i sjöfart.

Ja, många.

Men hur är det inom staten själv? Huru vilja då medborgarna dela med sig åt varandra det, som var och en inom sitt yrke producerar? Ty detta var ju ändå det egentliga ändamålet, varför vi slogo oss samman och grundade en stat.

Det skall naturligtvis ske genom att sälja och köpa.

Det uppstår således ett handelstorg, ävensom ett mynt för att underlätta varuutbyte.

Ja visst.

Om nu en lantbrukare eller någon annan yrkesman för sina produkter till torget, men ej kommer dit samtidigt med dem, som vilja handla med honom — skall han då försumma sitt eget yrke för att sitta och vänta på torget?

Ingalunda. Det finns folk, som märka detta och som därför erbjuda sina tjänster. I väl ordnade stater göres detta i regel av personer med klen kroppskonstitution och som äro odugliga till annat. Dessa ha således att stanna på torget, ge pengar åt dem, som ha något att sälja, och få pengar av dem, som vilja köpa.

Det är således detta behov, sade jag, som föranleder uppkomsten av krämare i staten. Ty krämare kalla vi ju dem, som sitta på torget för att köpa och sälja, under det att vi kalla dem, som fara omkring från en stat till en annan, för affärsmän eller grosshandlande.

Ja visst.

Det finns, tror jag, även en annan grupp tjänare åt staten, som, om man ser på deras själsliga egenskaper, äro föga värda att umgås med, men som ha en stark och härdad kropp. Dessa sälja sin arbetskraft, och betalningen för denna kalla de lön, och de själva kallas, tror jag, för daglönare. Inte sant?

Jo, alldeles.

Även daglönarna utfylla således befolkningen, tycks det.

Det menar jag.

Har vår stat nu, Adeimantos, vuxit ut så mycket, att den är fullfärdig?

Antagligen.

Men var i staten finns nu rättrådigheten och orättrådigheten? Var i allt detta ha de uppstått?

Jag förstår det ej, Sokrates. Kanske är det just i detta medborgarnas inbördes behov av varandra?

Kanske har du alldeles rätt däri. Låt oss tänka efter och ej draga oss undan. Låt oss alltså först se, hur dessa människor, som vi nu ha skildrat, verkligen leva. Skaffa de sig ej mat, vin, kläder och skodon? Och när de bygga sig hus, arbeta de väl i regel om sommaren barfotade och utan kläder, om vintern däremot både klädda och skodda. De livnär sig genom att bereda gryn av korn och mjöl av vete, och koka eller baka det. Och så lägga de upp det härligaste bröd och bakverk på en rörmatta eller på rena löv. Själva slå de sig ned på en bädd av taxus och myrten, och där kalasa de med sina barn. Med en krans på huvudet dricka de vin och prisa gudarna och glädjas åt samvaron med varandra. Men av fruktan för fattigdom eller krig skaffa de sig ej fler barn än de kunna livnära.

Här inföll Glavkon: Du tycks således vilja bespisa ditt folk utan sovel!

Du har rätt, svarade jag. Jag hade rent glömt, att de även skola ha sovel — ja visst, både salt och oliver och ost. Och även lök och grönsaker och allt annat på åkern, som duger att koka. Och även desserter skola vi sätta fram åt dem av fikon, ärter och bönor. Och myrtenbär och kastanjer skola de rosta i askan och dricka litet vin därtill. Så skola de leva sitt liv i frid, ha en god hälsa och nå fram till ålderdomen. Och vid sin död skola de lämna samma liv i arv åt sina barn.

Men säg mig, Sokrates, om du ville grunda en stat av svin, vad annat skulle du då utfordra dem med?

Men vad vill du då att jag skall göra, Glavkon?

Jo, du skall handla enligt skick och bruk. Vill du låta dem leva ett drägligt liv, böra de väl, tänker jag, få ligga på soffor, äta vid bord och ha samma slags sovel och desserter som nu till dags.