Huru uppkommer den timokratiska naturen hos människan?

Denna beskaffenhet får han ungefär på följande sätt. Ofta nog är han den unge sonen till en förträfflig fader. Denne lever i en stat med en olycklig författning; därför drager han sig bort från äreposter, befäl, domstolsväsen och alla liknande bestyr och vill gärna se sig tillbakasatt för att slippa undan obehag.

Och hur blir nu sonen sådan, som vi nämnde?

Jo, först får han höra sin mor uttala sin förargelse över, att ej hennes man hör till de styrande, och att hon därför blir sedd över axeln, när hon är i sällskap med andra kvinnor. Han hör henne beklaga sig över, att fadern ej vidare bryr sig om att förtjäna pengar och ej heller inför rätta slåss och grälar för enskilda eller allmänna intressen, utan tager allt dylikt med jämnmod; och hurusom hon märker, att han ständigt mest sysslar med sina egna tankar och behandlar henne med likgiltighet. Han hör henne i förargelse över allt detta säga, att hans far är omanlig och utan kraft — och andra sådana omdömen, som kvinnor i den ställningen älska att uppstämma om sina män.

Ja, sade Adeimantos, det är så likt dem, jämt och samt göra de så.

Då vet du nog också, att sådana personers tjänstefolk likaledes ofta i hemlighet tala på det sättet till husets söner — och inbilla sig därmed visa sin tillgivenhet för dem. Och när de se, hur fadern t. ex. ej driver in en skuld, som någon är skyldig honom, eller ej beivrar någon annan begången orättmätighet, uppmana de den unge, att när han bliver man, skall han göra sina rättigheter gällande mot alla dylika personer och visa sig vara mera karl än sin far. Så går den unge kanske utomhus — och får där höra och se liknande saker: hurusom de, som blott syssla med sina egna angelägenheter, få heta dårar och ej åtnjuta någon större aktning, men de andra däremot skörda ära och berömmelse. Den unge mannen, som ser och hör dylikt, och som å andra sidan hör sin faders framställningar och på nära håll ser hans strävanden och jämför dem med de andras, drages således åt två olika håll: hans fader befruktar och stärker den förnuftiga delen i hans själ, och de andra däremot hans begär och hans häftighet. Men då han ej har en dålig natur, ehuru han har dåligt sällskap med dessa andra, drages han genom det förenade inflytandet av dessa bägge faktorer till att intaga en mellanställning: han överlämnar herraväldet över sig själv åt en mellanliggande del, som är både stridslysten och häftig. Han blir en högdragen och ärekär man.

Det synes mig, som hade du framställt uppkomsten av denna karaktär med full tydlighet.

Vi ha således här den statsförfattning och den människotyp, som intar andra rummet.

Ja.