Inledning

Staten är Platons förnämsta verk och betecknar höjdpunkten av hans filosofiska alstring. Den “utgör i raden av hans skrifter liksom platonismens högplatå“. Om vi tänka på detta arbete i dess egenskap av konstverk, överträffas det visserligen av sådana dialoger som “Gästabudet“ eller “Protagoras“. Men i avseende på tankarnas djup och vidd står den främst av alla.

De ämnen, som Platon här mer eller mindre ingående diskuterar, äro av utomordentligt mångfaldig art. Det finns knappt någon enda punkt i den platonska filosofien, som ej här i en eller annnan form träder oss till mötes. Psykologiska, etiska och metafysiska problem tas upp till behandling. Och ingenstädes går Platon de rent praktiska frågorna i samhället så in på livet som i denna dialog: så debatteras de pedagogiska spörsmålen på ett sätt, som gör honom till en föregångare även på uppfostrans område.

Som undertitel på arbetet har sedan mycket gammal tid förekommit orden “Om rättrådigheten“. Det är en titel, som säkerligen ej är av Platon själv, men som utgör ett riktigt uttryck för arbetets tankegång. Ty rättrådigheten och dess problem är ej blott utgångspunkten för det hela utan ger också liksom den underton, som förnimmes genom hela arbetet. När Platon talar om rättrådigheten, tänker han till att börja med endast på den enskilda människan. Men man kan, framhåller han, studera rättrådighetens skrift liksom i förstoring även på ett annat område — på statens. Ur denna tankegång drager han sedan fram en parallellism mellan en viss karaktär hos en människa och en viss, däremot svarande statsform.

Det är diskussionen om staten, som utgör dialogens höjdpunkt. När det gäller idealstaten, talar Platon sig varmast. Föga underligt, ty djärvare grepp har han väl aldrig tagit, än när han här framlägger sin lära om denna idealstat. Och trots vissa för oss egendomligt verkande drag i denna hans lära har densamma utövat ett enormt inflytande genom tiderna, även på den rent praktiska politikens område; och den moderna socialismen måste i rätt hög grad betecknas som arvtagare av Platons framställning i “Staten“. Synnerlig betydelsefull är även den redogörelse för de olika statsformer — den timokratiska, oligarkiska, demokratiska och tyranniska — som här ges.

Indelningen av “Staten“ i tio böcker är med all säkerhet ej av Platon själv. Man märker tvärtom, huru densamma är rätt godtycklig och ibland bryter itu samhöriga ting.

Verket kan naturligen delas i fem delar:

  1. (Bok I–II, 368) Inledande diskussion om rättrådighetens väsen och ursprung.
  2. (Bok II, 368–IV) Statens uppkomst. Den ideala statsförvaltningen och därmed sammanhängande frågor om den riktiga uppfostran.
  3. (Bok V–VII) Efter det att kvinnans ställning i idealstaten har behandlats, övergår Platon till att redogöra för “väktarnas“, d. ä. de styrande filosofernas kvalifikationer och den uppfostran, som de böra erhålla för att kunna rätt fylla sitt ansvarsfulla kall.
  4. (Bok VIII–IX) Här framställas de olika statsformerna i deras väg mot urartningen, och parallellt därmed de olika mänskliga karaktärerna.
  5. (Bok X) Efter att ånyo ha sysslat med poesien och dess vådor för samhället, övergår Platon till att tala om den lycksalighet, som väntar den rättrådige, först här i livet och sedan i en annan värld. Skildringen avslutas med en myt. —

De i dialogens samtliga böcker uppträdande personerna äro följande:

Utom Sokrates, som är huvudperson och som i egen person berättar samtalet, träffa vi på den åldrige Kefalos, en förmögen man från Syrakusai, vilken bodde som “skyddsförvant“ i Atén. Han hade tre söner, Polemarkos, Lysias (den sedermera så berömde talaren) och Evtydemos; av dessa är endast den förstnämnde talande, de två andra figurera som stumma personer. Glavkon och Adeimantos, Platons yngre bröder, äro näst efter Sokrates dialogens huvudpersoner; från och med andra boken är det dessa två, som jämte honom helt och hållet uppehålla samtalet. Och slutligen ha vi Trasymakos från Kalkedon, lärare i vältalighet, som uppträder såsom orättrådighetens försvarare och som ett värdigt motstycke till sin själsfrände Kallikles i dialogen “Gorgias“ samt Trasymakos’ vän och själsfrände Kleitofon.

Det är ett tämligen tillfälligt sammanträffande nere i Aténs hamnstad Peiraievs, som tänkes ge den yttre anledningen till dialogen. Men det är, som om Platon snart nog glömde dialogens inramning. Samtalet spinner ut sig till en oformlig längd, och filosofen tycks snart nog ha glömt både tid och rum. Det må lämnas osagt, om detta får tillskrivas ett omedvetet försummande av den yttre inramningen, eller om det är med avsikt, som Platon låter allt annat vara glömt i jämförelse med de utomordentligt höga och viktiga spörsmål, som här behandlas.

Utan tvivel har dialogens författande tagit flera år i anspråk, och kompositionen har säkerligen tagit intryck av denna omständighet. Men huru mycket man än må kunna i detalj påvisa brister, i stort sett är och förblir Platons arbete även ur kompositionens synpunkt ett mäktigt och storslaget enhetsverk, Platons yppersta dialog och den grekiska prosans mest betydande arbete.

Arbetet torde vara författat omkring år 374 och de därpå följande närmaste åren.