Kefalos’ förmögenhet.

Hur är det, Kefalos? framkastade jag nu: Har du ärvt det mesta av din förmögenhet, eller har du själv förvärvat den?

Du vill veta, huru mycket jag själv har förtjänat, Sokrates? I fråga om att förtjäna pengar har jag intagit ett slags mellanställning mellan min far och min farfar. Min farfar, vilkens namn jag bär, ärvde ungefär så pass stor förmögenhet som den jag nu har, och han mångdubblade den sedan. Min far Lysanias däremot förminskade den, så att den var mindre än den, som jag nu äger. För min del är jag nöjd, om jag lämnar åt dessa mina barn ej mindre utan snarare en smula mera än jag har ärvt av min far.

När jag gjorde dig denna fråga, sade jag, var anledningen den, att det föreföll mig, som om du ej satte så mycket värde på penningar. Så är ju i allmänhet fallet just med dem, som ej själva förtjänat sin förmögenhet. De som ha förtjänat den själva, sätta nämligen dubbelt så mycket värde på den som de andra. Ty utom det att de liksom andra tycka om rikedom, därför att de ha bruk för den, älska de den därjämte såsom sin egen skapelse, alldeles som skalderna älska sina dikter och fäderna älska sina barn. De äro därför också tråkiga att vara tillsammans med, då de ej uppskatta något annat än penningar.

Du har rätt, sade han.

Ja, utan tvivel, svarade jag. Men svara mig på ännu en fråga: vad betraktar du som den förnämsta fördel, som du har av en stor förmögenhet?

Det vill jag säga dig, men jag väntar ej att få många med mig om den uppfattningen. Låt mig emellertid säga dig, Sokrates, att när en människa känner sig stå nära döden, gripes hon av fruktan och bekymmer för vissa ting, som hon ej förut har frågat efter. Förr kan hon ha belett de gängse myterna om tilståndet i Hades, enligt vilka den person, som här på jorden har levat orättfärdigt, måste lida sitt straff därnere, men nu plågas hon vid tanken på, att de kanske ändå möjligen kunna vara sanna. Antingen av ålderdomssvaghet eller därför att hon nu verkligen är dem närmare inpå livet, tycker hon sig nu se dem klarare. Så fylles hennes själ av misstankar och farhågor, och hon rannsakar sig själv, om hon möjligen har på något sätt gjort orätt mot någon. Den som nu finner, att han i sitt förflutna liv har gjort sig skyldig till en mängd synder, han spritter titt och ofta upp ur sömnen, alldeles som barn, och han lever under onda aningar. Men den som ej vet med sig något ont, har i sitt följe det ljuvliga och glada hopp, som är “ålderdomens vårdarinna“, för att använda Pindaros’ ord. Ty denne, Sokrates, använder ett förtjusande uttryck om saken, när han säger, att den som har levat ett fromt och rättfärdigt liv, han

har i sitt följe det ljuvliga hoppet, som smeker hans hjärta och vårdar hans ålderdom, detta hopp, som är mäktigast av allt att styra de dödliges oroliga sinnen.

Detta är underbart väl talat. Det är i detta avseende, som jag anser att rikedomen har sitt största värde, jag menar ej för vem som helst men för den kloke och måttfulle. Ty att man ej med vett och vilja bedrager eller ljuger, och att man kan lämna detta livet med det goda medvetandet, att man varken är skyldig en gud något offer eller en människa några pengar — det kan man verkligen i ganska hög grad ha sin förmögenhet att tacka för. En förmögenhet har förvisso åtskilliga fördelar; men väger jag det ena mot det andra, skulle jag ändå, Sokrates, vilja påstå, att rikedomen för en förståndig man har sitt största värde just i det avseende, som jag ovan har nämnt.