Konsekvenser med avseende på statens ledning.

Och är det inte också rimligt nog, eller rättare en nödvändig konsekvens av det föregående, att statens vård och ledning aldrig bör lämnas åt personer, som äro utan bildning och utan erfarenhet om sanningen — men att den ej heller bör lämnas åt dem, som man låter tillbringa hela sitt liv oavbrutet med att syssla med sin utbildning. Ty de förra ha ej i livet något bestämt mål, som de måste ha till ögonmärke i allt sitt offentliga eller privata görande; och de senare skola ej av fri vilja åtaga sig någon praktisk verksamhet, då de tydligen tro, att de redan här i livet dväljas på de saligas öar.

Det är sant.

Det tillhör således oss i vår egenskap av statens grundläggare att tvinga de av naturen bäst utrustade människorna att nå fram till denna kunskap, som vi i det föregående ha betecknat som den största av alla: att stiga upp på den väg, som vi ha angivit, för att där skåda det goda; men när de ha kommit upp och sett tillräckligt, böra vi ej tillåta dem, vad vi nu göra.

Vad då?

Jo, att stanna kvar där uppe och ej vilja stiga ner till fångarna därnere eller taga del i deras mödor och hedersbetygelser, de må nu vara värda något eller ej.

Skola vi då, menar du, göra dem orätt och giva dem ett sämre liv, ehuru de kunde leva ett bättre?

Du har nu ånyo glömt, min vän, att lagens tanke ej var den att göra en klass i staten lyckligare än de andra, utan att skapa lycka i hela staten genom att knyta samman medborgarna både med tvång och genom övertygelse och komma dem att dela med sig åt varandra av den nytta, som var och en förmår att göra det allmänna; därför satte lagen dylika personer i staten, ej för att låta dem fritt syssla med det, som en var ville, utan för att använda dem till att knyta staten samman.

Du har rätt, det hade jag ju glömt.

Betänk således, Glavkon, att vi härmed ej alls göra våra filosofer någon orätt, nej, vi ha rätt i våra ord, när vi nödga dem att taga de andra i sin vård och sitt beskydd. Vi skola nämligen säga dem, att i andra stater ha folk av deras art all rätt att undandraga sig de politiska bestyren. Ty de ha där utbildat sig själva, oberoende av och i strid emot där rådande styrelsesätt. Men det, som har spirat upp av sig självt och ej har någon att tacka för sin växt, behöver ej heller att visa någon tacksamhet mot någon för sin fostran. Men vi ha däremot låtit eder växa upp till edert eget lika väl som till statens bästa, såsom visar och styresmän i bikupan, och vi ha uppfostrat eder bättre och fullkomligare än de övriga och mera skickade till edert dubbla värv. Så bör då var och en av er i tur och ordning stiga ned till de övrigas gemensamma bostad, och där bör han vänja sig vid att skåda det dunkla. Ty när ni väl ha vant eder därvid, skola ni tusen gånger bättre än de andra, som bo där, se och uppfatta alla dessa bilder och vad de föreställa, därför att ni ha sett det sköna, rätta och goda i deras sanning. Och så skall för eder likaväl som för oss vår stat bliva en verklighet; och den skall ej bliva en dröm, som fallet nu är med det stora flertalet stater, där man kämpar med varandra om skuggor och kivas om makten, liksom vore den något så särdeles gott. Men sanningen är den, att den stat, där de styrande ej ha någon som helst lust att regera, är den bästa och endräktigaste, men raka motsatsen är förhållandet med den stat, där de styrande ha motsatt uppfattning.

Alldeles riktigt.

Tror du då, att våra lärjungar skola vara ohörsamma, när de höra detta, och vägra att — var och en i sin tur — taga del i statens bestyr, utan i stället vilja tillbringa större delen av sitt liv i en högre och renare värld?

Omöjligt. Ty det är ju en rättvis fordran, som vi ställa till rättrådiga män. Utan minsta tvivel skall var och en av dem gå till regeringen såsom till en nödtvungen plikt — alldeles rakt motsatt vad de styrande i de olika staterna nu göra.

Ja, så är det, min vän, sade jag. Om du för dina styresmän kan finna ett liv, som är bättre än ett liv i makt, är det möjligt, att staten kan bliva väl styrd. Ty det är den enda stat, där styrelsen tillfaller dem, som äro rika i sanning: de som alltså äro rika ej på guld utan på det, vari en lycklig människas rikedom består: ett ädelt och förnuftigt liv. Men om tiggare och personer, som äro giriga efter egen fördel, ägna sig åt det offentliga i den tron, att de måste stjäla sig någon vinst därav, så är det slut med ordningen. Ty när makten blir föremål för strid, förstör det inbördes kriget mellan medborgarna både dem själva och staten.

Alldeles sant.

Men vet du något annat liv, som med förakt ser ned på den politiska makten, än livet i den sanna filosofien?

Nej, vid Zevs.

Och de, som ej älska makten, måste ju åtaga sig makten. Ty i annat fall skulle det bli rivalitet och strid om den.

Ja, naturligtvis.

Vilka personer skall du således nödga att bli statens väktare om ej just dem, som ha den största insikten om statens förvaltning, och som samtidigt åtnjuta annan heder och leva ett bättre liv än vad politiken bjuder på?

Nej, just dessa.