Krigets upprinnelse.

Och landet, som förut räckte till att föda sitt folk, skall nu bli litet, allt för litet. Eller hur?

Jo, det är sant.

Om vi således vilja ha tillräckligt med mark för bete och åkerbruk, måste vi tillskansa oss en bit av våra grannars område. Och de måste i sin tur ta en bit av vårt område, om även de överskrida gränsen för det nödvändiga och i obegränsat mått hopa sina egodelar.

Det är alldeles nödvändigt, Sokrates.

Och sedan skola vi således börja krig, Glavkon. Eller hur?

Jo.

Och vi vilja nu ej tala om, fortsatte jag, om krig är av godo eller av ondo. Nej, vi inskränka oss till att säga, att vi ha funnit, var kriget har sin upprinnelse med alla dess fördärvsbringande följder för de olika staterna, för de enskilda lika väl som för det allmänna.

Alldeles riktigt.

Då behöves det således, min käre vän, att vår stat ytterligare utvidgas. Och det ej så litet; nej, den måste utökas med en hel krigshär, som kan tåga ut och kämpa mot varje anryckande fiende till försvar för hus och hem och allt vad vi nyss ha uppräknat.

Hur så? frågade Glavkon. Kunna ej medborgarna försvara sig själva?

Nej, svarade jag, om det eljest är rätt, som du och vi alla voro ense om, när vi bildade vår stat. Och du minns nog, att vi kommo överens om, att det ej var möjligt för en enda person att väl utöva flera yrken eller konster.

Du har rätt.

Säg mig nu: tycker du ej, att kriget är ett yrke och en konst?

Jo, i hög grad.

Och krigarens yrke kräver väl från vår sida lika mycken omvårdnad som skomakarens?

Ja visst.