Kritik av den efterbildande poesien.

Ja, fortsatte jag, det är verkligen på många punkter, som jag märker, huru rätt vi ha i vårt framläggande av vårt program angående staten; men alldeles särskilt gäller detta, när jag tänker på vår ställning till poesien.

I vilket avseende då?

Jo, att vi ej på några villkor få lämna insteg åt den efterbildande delen av poesien. Ty nu framgår detta ju, tyckes det mig, ännu tydligare, sedan vi ha framställt de olika delar, varav själen består.

Hur menar du?

Oss emellan sagt — ty jag är säker på, att ni ej skola förråda mig för tragediförfattarna och all de andra efterbildande skalderna — tycks allt dylikt vara ett gift för åhörarnas själ, när de ej ha det motgift, som ligger i att känna sakernas verkliga natur.

Vad menar du med detta?

Det skall jag säga, låt vara att en viss kärlek och en viss vördnad, som jag ända från barndomen har hyst för Homeros, vill hindra mig att tala riktigt ut. Han tycks verkligen ha varit den förste läraren och ledaren för alla dessa sköna tragediförfattare. Och dock bör man hålla sanningen i högre ära än en enskild människa. Därför vill jag, som sagt, tala.

Alldeles rätt.

Hör således på! Eller rättare, svara mig!

Fråga!

Kan du säga mig, vad efterbildning överhuvud är? Ty själv begriper jag ej fullt, vad det vill säga.

Och då vill du, att jag skall begripa det?

Det ligger ingenting orimligt i det. Ty ofta kunna de, som ha en svagare syn, upptäcka saker snabbare än de, som ha en skarpare syn.

Sant nog! Men i din närvaro skulle jag ej kunna våga, även om jag har en viss uppfattning, att säga ut den. Nej, du får själv se efter.