Kritik av dikternas form.

Men nu nog angående innehållet i berättelserna. Vi få övergå till att tala om, tror jag, formen för framställningen. Därmed skola vi i sin helhet ha undersökt både vad som skall berättas och hur det skall berättas.

Adeimantos yttrade nu: Men nu begriper jag ej riktigt, hur du menar.

Men det blir nödvändigt, att du det gör. Jag vill försöka på en annan väg, så går det kanske bättre. Är ej allt, som berättas i dikt och saga, en framställning av händelser, som ha skett eller som ske eller som skola ske?

Jo, vad annars?

Är ej en dylik framställning antingen en enkel berättelse eller ock en efterbildande eller ock bägge i förening?

Även detta behöver jag få närmare förklarat.

Jag tycks vara en löjlig och oredig lärare. Jag får göra som dåliga talare — ej taga upp det hela utan endast en liten del och försöka att på denna visa, vad jag menar. Säg mig nu: kommer du ihåg början av Iliaden, där skalden säger, att Kryses bad Agamemnon om att frigiva hans dotter, och hur denne då blev vred, men att Kryses, när han således ej fick sin begäran uppfylld, bad Apollo att hämnas på akaierna.

Ja, jag minns det.

Du minns vidare dessa verser:

Han alla akaierna bönföll,
men framför alla Atriderna två, de befallande drottar.
Och du minns, att ända fram till dessa ord talar skalden själv och söker ej rikta vår tanke på någon annan eller få oss att tro, att det är någon annan än han, som talar. Men i de följande verserna talar han, som om han vore Kryses, och han gör allt vad han kan för att få oss att tro, att den som talar ej är Homeros utan den gamle prästen. Och i denna dubbla form har han framlagt hela sin berättelse om händelserna i Ilion och på Itaka och för övrigt i hela Odysséen.

Ja visst.

Är det ej en berättelse alltigenom, både när han låter andra tala, och när han dessemellan själv berättar?

Naturligtvis.

Men när han nu lägger orden i en annan persons mun — kunna vi ej då säga, att han anpassar sin egen stil så mycket som möjligt efter den person, som han vill framställa som talande?

Jo, säkerligen.

Men om man i tal eller åtbörder anpassar sig efter en annan, så efterliknar man väl denne?

Ja visst.

I dylikt fall, förefaller det alltså, framställa dessa poeter sin berättelse genom en efterbildning.

Alldeles så.

Om nu skalden aldrig ville dölja sig, skulle hela hans dikt vara rätt och slätt en berättelse, utan någon efterbildning. För att du nu ej skall säga, att du ej heller nu begriper, vill jag giva dig ett exempel. Tänk dig, att Homeros efter att ha sagt, att Kryses kom med lösepenning för sin dotter och anropade akaierna och särskilt de två konungarna, sedan ej lade orden i munnen på Kryses utan fortfarande talade såsom Homeros — då förstår du, att detta ej varit efterbildning utan rätt och slätt en berättelse. Det skulle då hava låtit ungefär så här (jag sätter det ej på vers, då jag ej är poet): Prästen kom och bad gudarne att hjälpa hellenerna att taga Troja och sedan låta dem komma oskadda hem; men han önskade, att hellenerna skulle ha försyn för gudarna och därför lämna honom hans dotter tillbaka och taga emot hans lösepenning. Alla de övriga togo hänsyn till hans ord och ville göra honom till viljes. Men Agamemnon blev förbittrad och bjöd honom att genast bege sig bort och ej komma tillbaka, ty annars skulle hans stav och gudens bindlar ej hjälpa honom. Och förr än hans dotter lämnades tillbaka till honom, skulle hon först ha vid hans sida åldrats i Argos. Han bjöd honom därför att gå och ej reta honom, om han ville vända oskadd hem. Den gamle gick då bort under tystnad, förskräckt över dessa ord. Men när han hade kommit ut ur lägret, uppsände han många böner till Apollon, anropande guden vid alla hans olika namn. Han påminde honom om allt, som han kunde ha gjort för att behaga honom, vare sig det hade gällt att bygga tempel eller att offra. Och han bad honom att till gengäld för detta låta akaierna, träffade av hans pilar, få umgälla dessa hans tårar. — Så, min vän, uppkommer en enkel berättelse utan efterbildning.

Ja, jag förstår.

Och det måste du också förstå, sade jag, att alldeles motsatta förhållandet inträffar, när man tar bort mellanpartierna och endast låter dialogen stå kvar.

Jag förstår: det är vad som är fallet med tragedien.

Du har fattat alldeles rätt, sade jag. Nu tror jag, att jag kan göra klart för dig, vad jag förr ej kunde, nämligen att poesien och sagodiktningen äro dels allt igenom efterbildande — du nämner här riktigt nog tragedien och komedien — dels helt och hållet ligger i skaldens egen framställning — härpå ger oss dityramberna de bästa exempel. En förening av bägge finnas i de episka dikterna liksom ofta nog även annorstädes. Har du förstått mig?

Ja, nu förstår jag väl, vad du menade.

Och du erinrar dig säkert också, att vi dessförinnan yttrade, att vi voro på det klara med vad som borde sägas, och att det blott återstod att undersöka, huru det bör sägas.

Ja, jag minns.

Det var just detta, som jag menade att vi borde söka komma överens om: om vi skulle tillåta skalderna att framställa sina berättelser med efterbildning, helt eller delvis — och i senare fallet vilka delar. Eller skola vi ej alls tillåta det?

Jag gissar, sade Adeimantos, att du vill veta, om vi skola upptaga tragedien och komedien i vår stat.

Kanske det, och kanske mer än det. Ty jag vet det ej ännu. Vårt tal är som en vind, och vi få följa dess vägar.

Du talar väl.

Tänk då efter, Adeimantos, om våra väktare böra vara efterbildande eller ej. Eller har kanske denna fråga blivit avgjord genom vad vi förut framhållit, att var och en blott gör ensak bra, men ej många? Försöker han sig på många saker, misslyckas han och blir ej frastående i något.

Ja, så går det.

Gäller ej detsamma beträffande efterbildning: att en och samma person ej kan efterbilda många saker lika bra som en enda?

Nej, det kan han ej.

Och näppeligen kan en person fullgöra en ansvarsfull syssla och samtidigt på ett förträffligt sätt efterbilda mångt och mycket. Samme man kan ju ej ens, då det är fråga om två så närliggande efterbildningar som komedi och tragedi, öva bägge med framgång. Eller kallade de ej nyss dessa för efterbildningar?

Jo. Och du har rätt i att säga, att en och samme person ej kan lyckas i bägge.

Och lika litet kan man vara rapsod och skådespelare på en gång.

Det är sant.

Och för komedien och tragedien kan man ej ha samma skådespelare. Allt detta är dock efterbildningar, inte sant?

Jo.

Och det tyckes mig, Adeimantos, som om den mänskliga naturen vore sönderdelad i ännu mindre delar, så att den är i stånd att väl efterbilda många saker på en gång eller att väl utföra de handlingar, som den efterbildar.

Alldeles sant, svarade Adeimantos.

Om vi således nu fasthålla vid vår ursprungliga sats, att väktarna böra lämna alla andra sysslor för att med den yttersta uppmärksamhet ägna sig åt att värna statens frihet och ej befatta sig med något annat än vad som bidrager därtill, så böra de tydligen ej syssla med något annat eller efterbilda något annat. Men om de efterbilda något, bör det — och detta ända från barndomen — vara sådant, som överensstämmer med deras uppgift: tapperhet, besinning, fromhet, ädelmod och dylikt. Men det låga och tarvliga få de ej befatta sig med eller vara skickliga i att efterbilda, för att de ej må övergå från att blott efterbilda det till att i stället göra det på fullaste allvar. Eller har du inte märkt, att när man börjar i unga år med att efterbilda något och sedan fortsätter därmed även senare, övergår det till en vana och blir ens andra natur, både i det rent yttre och i rösten och i tänkesättet?

Alldeles så.

Vi skola således ej tillåta, att de personer, som vi mena oss ha omsorg om och som vi vilja ha till duktiga karlar, skola efterbilda en kvinna — denna kvinna må nu vara gammal eller ung, hon må gräla på sin man eller i högfärd och inbilskhet över en förment lycka resa sig upp mot gudarna, eller hon må vara överväldigad av lidanden, sorger och tårar, för att ej tala om en, som är sjuk eller förälskad eller i födslovåndor.

Du har alldeles rätt.

Ej heller få de efterbilda slavinnor eller slavar, som förrätta slavtjänst.

Nej.

Och inte heller, tänker jag, tarvliga och fega män, som göra motsatsen till vad vi nyss nämnde: som således förtala och smäda varandra, och som i nyktert eller rusigt tillstånd föra ett oanständigt tal. De få ej efterbilda alla de fel, som dylikt folk i ord eller gärning begå mot sig själva eller andra. Jag förmodar, att de ej heller böra vänja sig vid att i ord eller gärning efterbilda vansinniga personer. Ty visserligen bör man ha kännedom om både vansinne och ondska hos män och kvinnor — men man bör ej efterbilda eller återgiva något av det.

Alldeles rätt.

Eller skola de, fortsatte jag, härma smeder eller andra hantverkare? Eller roddare, skeppare och annat dylikt folk?

Nej, naturligtvis icke, eftersom de ej ens böra ha lov att vända sin uppmärksamhet till något dylikt.

Eller skola de härma gnäggande hästar, råmande tjurar, brusande floder, det dånande havet, åskans dunder och allt dylikt?

Nej, ty det är ju förbjudet för dem både att vara vanvettiga och att härma vanvettet.

Om jag således förstår dig rätt, fortsatte jag, så finns det ett framställningssätt, som en verkligt god och ädel man använder, när han har något att säga — och ett helt annat, olikartat framställningssätt, som användes av den, som ha en motsatt natur och en motsatt uppfostran.

Vilka skulle då dessa två olika framställningssätt vara?

När en god och rättfärdig man i sin framställning har att göra reda för en annan god mans ord eller gärningar, skall han säkerligen, föreställer jag mig, vilja framställa denne andre alldeles som vore det han själv, och han skall ej blygas för att på det sättet efterbilda honom. Alldeles särskilt skall han vilja efterbilda hans fasta hållning och hans besinningsfulla uppträdande, mindre gärna däremot hans uppträdande, när han är bragt ur jämvikt av sjukdom, kärlekskval, dryckenskap eller någon annan ogynnsam omständighet. Om han däremot ställes inför en karaktär, som är honom ovärdig, skall han ej med vett och vilja ha lust att jämställa sig själv med en lägre stående person, utom möjligen för det tillfälliga undantagsfall, att denne andre råkar att göra en god handling. Men annars skall han blygas däröver, ovan som han är att efterlikna dylikt folk; och samtidigt skall han finna det obehagligt att forma sin egen karaktär efter sämre förebilder, om det ej sker rent på skämt, och han skall förakta det i sitt hjärta.

Ja, det är sannolikt.

Därför skall han använda ett sådant framställningssätt, som vi nyss förut ha funnit hos Homeros; det är en förening av den efterbildande och den enbart berättande stilen, dock så att den förra endast intager en ringa del av det hela. Eller har jag inte rätt?

Jo visst, det är just den förebild, som måste gälla för en dylik talare.

Om vi däremot taga en man av helt olika karaktär, fortsatte jag, skall denne, ju sämre han är, desto mera obesvärat framställa allt. Han skall ej finna något vara under sin värdighet. Allt skall han söka efterlikna på fullaste allvar och helt offentligen. Som jag just nämnde, skall han efterbilda åskans dunder och stormens tjut, haglets smattrande, vagnarnas gnisslande, ljudet av trumpeter, flöjter, pipor och alla andra instrument, och dessutom hundars, fårs och fåglars läten. Hela hans framställning skall i sin helhet, i ord och åtbörder, bygga på efterbildning, och på sin höjd skall en ringa del av det hela vara en berättelse.

Det är givet.

Detta är således de två olika slagen av framställning, som jag menade.

Så är det.

Och det förra av dem rymmer ju endast helt få skiftningar: har man väl en gång förlänat det en passande harmoni och rytm, så kan den, som vill yttra sig rätt, nära nog hela föredraget igenom hålla sig till detta. Skiftningarna äro så obetydliga, att varken harmoni eller rytm behöver växla.

Det är alldeles sant.

Men tänk på det andra slaget — behöves ej där tvärt om alla slags harmonier och alla slags rytmer, om framställningen här skall komma till sin rätt? Ty den rymmer i sig alla slags skiftningar.

Även här har du utomordentligt rätt.

Måste nu ej alla poeter — och överhuvud alla, som vilja framställa något — använda antingen den ena eller den andra av dessa två framställningssätt eller ock en blandning av dessa två?

Nödvändigtvis.

Hur skola vi nu göra? frågade jag. Skola vi i vår stat upptaga alla dessa tre former? Eller blott en av de tre, och i så fall vilken?

Finge jag råda, skulle vi blott upptaga den, som helt enkelt efterbildar det goda och rätta.

Men dock, min käre Adeimantos, har även den blandade framställningen sitt behag. Och barn och deras guvernörer, ävensom folk i allmänhet, tycka nog mest om det framställningssätt, som bildar raka motsatsen till det, som du valde.

Jag medger det.

Men antagligen menar du dock, att det ej är lämpligt för vår stat, därför att det ej hos oss finns någon mänsklig natur, som är dubbel eller flerdubbel; ty var och en sköter en enda syssla.

Det är riktigt.

Detta är anledningen, varför vi i vår stat — och endast där — skola finna, hur skomakaren är skomakare och ej samtidigt styrman; lantbrukaren är lantbrukare och ej samtidigt domare; krigaren är krigare och ej tillika affärsman, o. s. v.

Riktigt.

Om det således komme till oss i vår stat en person, som i sin vishet kunde bli vad som helst och efterbilda allting, och om denne erbjöde sig att förelägga oss sina dikter, skulle vi hylla honom som en helig, beundransvärd och behaglig varelse. Men vi skulle säga honom, att hos oss i vår stat ej finnes eller får finnas en dylik person. Och så skulle vi smörja hans huvud med salva, smycka honom med yllebindlar — och så ledsaga honom bort till en annan stat! För egen del skulle vi använda — med tanke på den nytta vi kunde ha av honom — en mera allvarlig och mindre angenäm skald och sagoberättare, som skulle kunna efterbilda dygdens språk och framlägga sina ord efter de föredömen, som vi i början uppställde, när vi grepo oss an med krigarnas uppfostran.

Ja, så skulle vi göra, om det kom an på oss.

Nu tyckas vi således min vän, ha fört till slut vår behandling av den del av de musiska konsterna, som handlar om berättelser och sagor. Vi ha ju nämnt, både vad som skall sägas, och hur det skall sägas.

Även jag menar detsamma.