Kritik av skalderna.

Jo, dem som Homeros, Hesiodos och alla andra skalder ha diktat. Dessa skalder ha satt ihop lögnaktiga historier och göra det fortfarande.

Vilka då? Vad finner du för fel med dem?

De fel, som man först och framför allt bör klandra, lögner, och vad värre är, fula lögner.

Hur så?

Jo, när någon falskeligen framställer gudars och halvgudars natur, alldeles som när en målare gör porträtt, som ej ha någon likhet med originalen.

Ja, det är riktigt att klandra dylikt. Men varthän syftar du med detta?

Först och främst, sade jag, var det den största av alla lögner, och det om de heligaste ting, som skalden berättade om Uranos — en riktigt ful lögn, jag menar det, som Hesiodos berättade att Uranos hade gjort, och hur Kronos hämnades på honom. Kronos’ uppträdande och det sätt, varpå han i sin tur blev behandlad av sin son, hade enligt min mening aldrig — ej ens om det varit sant — bort så lättvindigt framställas för ungt och oförståndigt folk. Helst hade man alldeles bort tiga med det; men om det nu vore nödvändigt att omtala det, borde det berättas som ett mysterium för några helt få personer, och de skulle offra ej en gris utan ett stort och dyrbart offer, så att endast ett ytterst litet antal kunde vara med och höra på.

Ja, medgav Adeimantos, det är ett farligt tal.

Och dylikt bör ej, Adeimantos, få lov att sägas i vår stat. Det bör ej få tillåtas, att man låter en ung man höra, att om han begår gräsliga brott, gör han ej alls något märkvärdigt, och om han hämnas — på vad sätt som helst — på sin far för en oförrätt, gör han endast detsamma, som de främsta och högsta gudar göra.

Nej, vid Zevs, svarade Adeimantos, även jag menar, att sådant är olämpligt att utsägas.

Och om vi, fortsatte jag, vilja, att de blivande väktarna i vår stat skola anse det som en gruvlig skam, om de själva bliva ovänner sinsemellan, borde det ej alls få lov att sägas, att gudarna gräla och intrigera och kriga mot varandra — vilket ej heller är sant. Och lika litet borde man berätta historier om giganternas strider eller framställa dem i konsten; och sak samma om alla dessa olika slags krig, som gudar och halvgudar föra mot släkt och anhöriga. Nej, om vi verkligen vilja få dem att tro, att den ene medlemmen i en stat aldrig har varit ovän med den andre, och att det skulle ligga en gudlöshet i detta, så böra gamla män och kvinnor snarast tala till de unga i överensstämmelse därmed, och poeterna borde vara tvungna att dikta för de äldre i samma anda. Men sådana berättelser, som att Hera fängslades av sin son, och att Hefaistos slungades ner på jorden av sin far, därför att han ville skydda sin mor för att få stryk, och alla dessa Homeros’ berättelser om gudarnas strider böra vi ej släppa in i vår stat. Sak samma om de äro diktade i allegorisk betydelse eller ej; ty den unge är ej i stånd att bedöma, vad som är allegori eller ej. De intryck, som man får vid dessa år, kvarstå gärna outplånligt och oföränderligt i själen. För den skull bör man vara ytterst angelägen om, att de berättelser, som de unga först få höra, äro riktigt väl diktade med tanke på dygdens inlärande.

Det är riktigt, svarade Adeimantos. Men antag, att någon frågar oss: Vad är då detta för berättelser? Giv oss prov på dem! Vad skulle vi då svara?

Jag svarade: Adeimantos, du och jag äro för ögonblicket ej poeter. Vi grundlägga en stat. Och statsgrundare tillkommer det att känna de allmänna grunddrag, enligt vilka skalderna böra dikta och från vilka de ej böra ha lov att vika. Men det är ej deras sak att uppträda som diktare.