Melodi och rytm.

Återstår det oss ej nu att tala om sånger och melodier?

Tydligtvis.

Men torde ändå ej alla och en var redan nu kunna finna ut, huru vi skola tänka oss, att dessa böra vara beskaffade, om vi vilja tala i konsekvens med det föregående?

Glavkon log härvid och sade: Sokrates, jag är rädd, att jag då ej hör till “alla och en var“. Ty för ögonblicket är jag verkligen ej i stånd att kunna finna ut, vad vi böra säga om saken, låt vara att jag dunkelt anar det.

Under alla omständigheter, genmälde jag, har du väl ändå först och främst detta klart för dig, att i en sång ingå tre moment: ord, melodi och rytm.

Ja, så mycket vet jag verkligen.

Och vad orden angår, så är det ju beträffande dem ingen skillnad, om de äro satta till musik eller ej: det gäller samma regler, som dem vi nyss ha föreskrivit.

Det är sant.

Men melodien och rytmen böra väl överensstämma med orden?

Ja visst.

Och för jämmer och klagolåt, sade vi, ha vi ingen användning, om vi tänka på det talade ordet.

Nej.

Och vad finns det för klagande melodier? Säg det, du som är musiker.

Det är de, som äro satta i halvlydisk och hellydisk tonart, ävensom några andra.

Dessa få vi således förkasta, sade jag. Ty de äro obrukbara redan för goda kvinnor, och ännu mera för män.

Ja visst.

Vidare äro ju dryckenskap, veklighet och lättja i högsta grad opassande för väktare.

Naturligtvis.

Och vilka melodier äro vekliga och lämpade för dryckeslag?

De joniska och de lydiska, vilka också kallas “de slappa“.

Kan man således använda dessa, min vän, för krigare?

Ingalunda. Och då tyckas blott den doriska och den frygiska återstå.

Jag känner ej till melodierna, sade jag. Men låt oss få behålla två melodier. Den ena är den, som återger och efterbildar rösten och tonen hos en modig man, då han befinner sig i strid eller andra våldsamma uppträden, då han under motgångar blir sårad eller ser döden framför sig eller drabbas av andra olyckor, allt under det att han med fasthet och ståndaktighet möter sitt öde. Den andra är den, som visar honom under fredliga värv, i frivillig gärning och utan tvingande nöd, då han med böner söker beveka gud eller med lära och undervisning söker övertyga en människa, eller då han tvärtom själv lånar sitt öra åt en annans böner, lärdomar eller övertalningar; och därför i medgångens dagar ej är övermodig utan alltid i dylika fall uppträder med måtta och sans och finner sig i vad som sker. Det är dessa två melodier, som jag ber dig lämna kvar: de två, som bäst efterbilda uttrycken för frivillighet och för våld, för lycka och olycka, för besinningsfullhet och mod.

Du ber mig således lämna kvar just de två — den doriska och den frygiska — som jag själv nyss nämnde.

Vi skola således ej, sade jag, i våra sånger och melodier behöva några mångsträngade och för alla möjliga melodier anpassade instrument?

Nej, det menar jag.

Vi skola således ej hålla oss med sådana yrkesmän, som förfärdiga harpor av olika slag och andra mångsträngade och mångtoniga instrument.

Nej, det är tydligt.

Eller vad säger du om flöjtmakare och flöjtblåsare? Skola vi upptaga dem i vår stat? Är ej flöjten det tonrikaste instrumentet, och äro ej de övriga mångtoniga instrumenten endast efterhärmningar av detta?

Jo, tydligen.

Då återstår således lyran och cittran som användbara i vår stat. Och på landsbygden må herdarna ha sina pipor.

Ja, det blir konsekvensen av vad vi ha sagt.

Det är väl ej heller, min vän, så underligt, att vi på detta sätt föredraga Apollon och Apollons instrument framför Marsyas och hans instrument.

Nej, vid Zevs, det menar jag.

Och nu, vid hunden1, sade jag, ha vi, utan att egentligen märka det, rensat vår stat, som vi nyss beskyllde för yppighet.

Och däri ha vi handlat rätt och väl.

Nåväl, låt oss då avsluta vår rensningsprocess. Efter melodierna kommer turen till rytmerna, och ej heller där få vi jaga efter omväxling eller efter alla möjliga slags versmått, utan i stället söka att upptäcka, vilka rytmer som äro uttryck för ett måttfullt och modigt liv. När vi ha funnit detta, skola vi tvinga noter och melodi att noga anpassa sig efter innehållet, och ej tvärtom. Men det är din sak att säga, vilka dessa rytmer äro, liksom du har gjort det med melodierna.

Nej, vid Zevs, blev svaret, det kan jag ej säga. Jag vet blott, att det finns tre olika huvudslag av metriska system — liksom det finns fyra olika slag i musiken. Detta vet jag av erfarenhet. Men jag kan ej säga, vilka olika levnadssätt de äro uttryck för.

Nåväl, sade jag, då skola vi pröva i samråd med Damon, vilka versmått som uttrycka lågsinne, övermod, vanvett och andra dåliga egenskaper, och vilka som böra reserveras för de rakt motsatta egenskaperna. Och jag tycker också, helt obestämt, att jag hörde honom nämna “vapentakt“ — en sammansatt rytm — och daktylisk och heroisk rytm, och han ordnade det på något sätt, så att de svaga och starka taktdelarna — med omväxlande korta och långa stavelser — blevo lika stora. Och om jag ej missminner mig, talade han om jamb och om troké och i samband därmed om stavelsernas längd och korthet. Och i vissa fall, tror jag, klandrade eller berömde han själva versfotens tempo lika mycket som rytmen i dess helhet (eller kanske en förening av dem bägge; ty därom kan jag ej bestämt yttra mig). Nog av, detta må som sagts hänskjutas till Damon. Ty det är ej småsaker att pröva detta. Eller tror du det?

Nej, vid Zevs, det tror jag ej.

Men en sak kan du väl slå fast: att finhet och behag åtfölja en god rytm, men ofinhet och tarvlighet åtfölja en dålig rytm.

Ja visst.

Men en god eller dålig rytm ansluter sig till och efterbildar ett skönt eller ett fult uttryckssätt; och samma är förhållandet med en god och dålig melodi. Ty vi ha ju sagt, att rytm och melodi rätta sig efter orden, och ej tvärtom.

Ja visst, de måste lämpa sig efter orden.

Men hur är det nu med orden och uttryckssätten — äro de ej uttryck för själens egen beskaffenhet?

Jo visst.

Och allt annat rättar sig efter orden och uttryckssätten?

Ja.

Då äro alltså sköna ord och ädel harmoni, fint behag och god rytm ett uttryck för själens enfald — och det uttrycket fattar jag ej som ett vackrare ord i stället för dumhet, utan som beteckning för ett sinne, som i sanning är ädelt och skönt.

Alldeles rätt.

Måste ej de unge, om de vilja fullfölja sitt värv, i allt eftersträva detta?

Jo.

Då är säkerligen målarekonsten och varje liknande konst uppfylld därav, likasom även vävning, brodering, byggnadskonst och varje slags hantverk; vidare också hela naturen, djuren såväl som växterna. I allt detta möta vi antingen skönhet eller fulhet. Och fulheten och disharmonien äro tvillingbröder till onda ord och onda gärningar, men deras motsatser äro tvärtom bröder till ett höviskt och fint sinne och äro detta likt.

Alldeles riktigt.

Är det således endast poeterna, som vi skola hålla uppsikt över och tvinga att antingen i sina verk ingjuta och skapa en bild av det goda — eller också ej skapa någonting alls? Eller böra vi hålla uppsikt även över andra yrkesmän och hindra dem att vare sig i framställningar av levande varelser eller i byggnader eller i andra människoverk uttrycka det lastbara, tygellösa och lågsinnade, så att den som ej är i stånd att följa dessa föreskrifter, ej bör tillåtas att verka hos oss, för att ej våra väktare må få sin näring av orena bilder, liksom vandrade de på farliga betesmarker, och genom att där dag efter dag, låt vara helt litet i sänder, beta på markerna och få riklig näring, till sist helt oförmärkt tillfoga sin själ ett svårt fördärv. Nej, vi böra i stället uppsöka sådana yrkesmän, som äga den lyckliga gåvan att kunna uppspåra det sköna och harmoniska. Då kunna våra unge män, liksom bodde de i en sund och hälsosam trakt, hämta gagn och hjälp från alla håll, och till deras ögon eller öron skall tränga fram intryck från ädla gärningar, liksom en vind från frika trakter, som kommer med hälsa, och ända från barndomen leder dem detta intryck fram helt oförmärkt till att söka efterlikna det goda och till att älska och sympatisera med detsamma.

Ja, på det sättet skulle de säkerligen få sin allra bästa uppfostran.

Och av detta skäl, Glavkon, sade jag, är väl uppfostran i musik av den största betydelse, just emedan rytmen och harmonien lättast tränga in i själens djup och mäktigast inverka på den, och emedan de föra med sig skönhet och göra den människa skön, som får en rätt uppfostran, och den människa ful, som får en dålig uppfostran? Och den som är uppfostrad, som sig bör, har väl även den skarpaste blicken för allt vad som brister, för allt vad som är fult i naturens eller konstens skapelser. Och skall han ej just i rättvis harm över detta prisa det sköna, glädjas över det, upptaga det i sin själ och suga näring därav, så att han därigenom blir ädel och god, under det att han däremot med samma rätt klandrar det fula och hatar det — och detta redan från unga år, innan han är i stånd att ha insikt i grunderna därför. Men när så denna insikt kommer, skall han igenkänna den som en vän och frände och hälsa den med glädje.

Ja, jag är verkligen av den uppfattningen, att ungdomen bör fostras i musik, och det just av dessa skäl.

Tänk endast, fortsatte jag, hur det är, när vi lära oss läsa. Vi bli ej fullärda i läsning, förr än vi äro helt förtrogna med alfabetets bokstäver, — fåtaliga som de äro, men i alla deras olika sammanställningar; de må intaga en stor eller liten plats, vi få ej förakta dem, som om vi ej behövde bry oss om dem, utan överallt måste vi söka att ge akt på dem. Ty förr kunna vi ej anse oss skickliga i läsning.

Det är sant.

Och om vi möta bilder av bokstäverna i vatten eller i en spegel, kunna vi ej igenkänna dem, förr än vi känna bokstäverna själva; därtill fordras väl dock samma skicklighet och samma övning?

Ja, alldeles samma.

Vid gudarna, kan jag ej med samma rätt påstå, att vi aldrig skola kunna bli musikaliskt bildade — varken vi eller de väktare, som vi ha att uppfostra — innan vi ha lärt känna formerna för besinning, tapperhet, ädelmod, högsinne och alla därmed besläktade egenskaper, liksom även deras motsatser, överallt var de förekomma? Och att vi likaledes måste lära oss att upptäcka både dessa egenskaper själva och deras avbilder, var helst de möta oss, och ej ringakta dem, varken i stort eller smått, utan tro, att de alla fordra samma konst och samma övning.

Jo, det är alldeles nödvändigt.

Om vi således möta en människa, i vilkens själ skönheten bor och hos vilken samtidigt kroppen harmoniserar med själen och har samma karaktär, kunna vi väl säga, att detta är en den skönaste syn för den, som har ögon att se?

Ja, i hög grad.

Men det skönaste är väl också det älskligaste?

Ja visst.

En musikalisk person måste väl således älska just dylika harmoniska människor? Men däremot kan han väl ej älska dem, hos vilka en dylik harmoni fattas?

Nej, det kan han ej, såframt felet ligger hos själen. Ligger det åter hos kroppen, kan han finna sig däri och älska lika fullt.

Jag förstår, sade jag, att du har eller har haft en älskling av detta slag. Ja, jag håller med dig. Men svara mig nu på en fråga: har ett övermått av njutning något gemensamt med besinning och måttfullhet?

Nej, för ingen del. Måttlös njutning — lika väl som måttlös sorg — gör själen utom sig.

Har den då något gemensamt med någon annan dygd?

Ingalunda.

Men kanske med övermod och besinningslöshet?

Ja, i högsta grad.

Kan du säga någon njutning, som är starkare och kraftigare än den sinnliga kärleken?

Nej, det är den häftigaste och måttlösaste av alla.

Men i den sanna kärlekens natur ligger väl att på ett måttfullt och harmoniskt sätt älska det hovsamma och sköna?

Ja visst.

Ingenting måttlöst, intet som är släkt med tygellöshet, får således närma sig den sanna kärleken.

Nej.

En älskare och hans älskling, som älska varandra på ett rätt sätt, få således ej närma sig eller ha beröring med en dylik njutning.

Nej, vid Zevs, Sokrates, det få de ej.

I den stat, som vi grunda, måste du således, förefaller det, stifta en lag, att älskaren skall med den älskades tillåtelse älska denne, umgås med honom och smycka honom, som en fader sin son, och endast för ädla syften. Han måste i allt på det sättet umgås med föremålet för sin kärlek, att han aldrig någonsin kan misstänkas att vilja gå längre än så; ty i motsatt fall skall han utsätt sig för klander, och man skall beskylla honom för brist på harmoni och finkänslighet.

Det är riktigt.

Menar du inte nu, att vår undersökning av musiken har nått sitt slut? Den har hunnit fram, dit den bör hinna. Musiken bör hinna fram till och sluta vid kärleken till det sköna.

Det är jag med om.


1Se band II, sid. 33.