Möjligheten av förslaget undersökes.

Skola vi ej nu först avgöra den frågan, om saken är möjlig eller ej? Böra vi ej låta vem som det vill, han må vara skämtsam eller allvarlig, pröva om kvinnans natur är i stånd att deltaga i männens alla värv? Kan hon det kanske ej alls? Eller kan hon det endast delvis, och i så fall, höra krigets värv till dem, där hon kan vara med? Är detta ej antagligen den bästa begynnelsen på vår undersökning för att leda den till det bästa slut?

Jo, säkert.

Vill du då, att vi nu först taga parti för motparten emot oss själva, för att ej den andra sidan må vara utan försvarare?

Det är intet som hindrar.

Låt oss säga i deras namn: “Sokrates och Glavkon, det behövs ej, att några andra säga emot er. Ty alldeles i början, då vi grundlade er stat, medgåvo ni själva, att en var bör sköta en enda syssla i enlighet med sin egen natur.“

Ja, det gjorde vi. Förvisso.

“Och är ej kvinnans natur mycket olik mannens?“

Jo visst.

“Böra vi ej då anförtro dem olika sysslor alltefter vars och ens natur?“

Jo visst.

“Men då måste ni väl nu ha misstagit er och råkat in i motsägelser, då ni nu påstå, att män och kvinnor, som dock ha olika naturer, böra förrätta samma sysslor.“ Har du, min ärade vän, något att anföra till försvar mot detta?

För ögonblicket är det ej lätt. Men jag ber dig enträget att anföra även de skäl, som tala för vår sak.

Det är dessa och många andra liknande invändningar, Glavkon, som jag länge hade förutsett och som gjorde mig rädd och ängslig för att befatta mig med lagen om att förvärva och uppfostra kvinnor och barn.

Vid Zevs, saken förefaller ej lätt.

Nej, sade jag. Men det är ju så, att vare sig man faller ned i en bassäng eller mitt i havet, måste man simma.

Alldeles.

Därför måste också vi simma och försöka rädda oss upp ur denna svårighet. Låt oss hoppas, att någon delfin1 tager oss på ryggen eller att vi på något annat underbart sätt må räddas.

Ja, gärna det.

Låt oss nu se, om vi finna någon utväg. Vi ha ju kommit överens om, att olika naturer böra sköta olika sysslor, och att mannens och kvinnans naturer äro olika. Men nu påstå vi, att olika naturer böra sköta samma sysslor. Det är ju detta, som man förebrår oss för?

Alldeles så.

Det ligger dock, Glavkon, en märkvärdig makt i disputationens konst.

Hur så?

Jo, svarade jag, jag tror, att många alldeles mot sin egen vilja råka ut för den. De tro, att de ej disputera utan diskutera; de kunna nämligen ej fullfölja undersökningen genom ett särskiljande av de olika begreppen, utan de finna en motsägelse i själva orden; det blir en ordstrid och ej en logisk undersökning.

Så är det säkerligen fallet med många. Men har det verkligen sin tillämpning på oss i föreliggande fall?

Ja, alldeles. Det är fara värt, att vi mot vår egen vilja råka in i en ordstrid.

Huru så?

Att olika naturer ej böra ha samma sysselsättningar, det ha vi helt manhaftigt och stridslystet sökt förfäkta enligt de rena ordalagen. Men vi ha ej på minsta sätt tänkt på, vilka olika slag av likhet eller olikhet det var fråga om, eller i vilken betydelse vi togo det, när vi tilldelade olika naturer olika sysselsättningar och lika naturer lika sysselsättningar.

Nej, det ha vi ej tänkt på.

Vi kunna ju således, förefaller det, förelägga oss den frågan, om flintskalliga människor ha samma och ej en annan natur än de hårbevuxna; och om vi äro ense om, att det är en annan, få vi således, om de flintskalliga syssla med skomakeriarbete, förbjuda de hårbevuxna detta arbete, och tvärtom.

Det vore dock löjligt.

Ja väl, men endast därför, att vi nyss ej tänkte oss uttrycket “samma och olika naturer“ utsträckt till alla områden, utan blott höllo fast vid det slags likhet och olikhet, som hade avseende på själva sysselsättningarna? Så till exempel sade vi, att en läkare och en läkare hade samma natur?

Ja.

Men en läkare och en timmerman olika naturer?

Alldeles.

Om således männens och kvinnornas kön visar olikhet med avseende på deras lämplighet för ett visst yrke eller en viss syssla, så skola vi säga, att detta yrke eller denna syssla bör lämnas endast åt det ena könet. Om de däremot befinnas vara olika endast däruti, att mannen avlar och kvinnan föder, så måste vi säga, att det ej alls därmed är bevisat, att kvinnan är olik mannen i det avseende, som vi nu tala om, utan vi skola fortfarande tro, att våra väktare och deras kvinnor böra uträtta samma sysslor.

Riktigt.

Därefter skola vi uppmana vår motpart att undervisa oss, för vilket yrke eller för vilken syssla i staten kvinnan ej har samma natur som mannen.

Det är rätt.

Kanske skulle därvid en eller annan svara med dina egna ord nyss, att det för ögonblicket ej är så lätt att säga det, men om han finge tid att tänka över saken, vore det ej svårt.

Ja, kanske det.

Tycker du emellertid ej, att vi skola bedja denna vår motpart att göra oss sällskap, för att vi må kunna visa honom, att det ej alls finns i staten någon syssla, som är speciellt avsedd för kvinnan?

Jo visst.

Vi vilja således säga till honom: Svara mig nu, menade du — när du nämnde, att den ene hade och den andre saknade anlag i en viss riktning — att den ene har lätt och den andre svårt att lära sig vad som hör hit? Att den ene efter kort lärotid själv på egen hand når vida utöver, vad han lärt, under det att den andre efter mycken undervisning och stor möda ej ens håller i minnet det, som han har lärt? Och att hos den ene kroppen är ett gott stöd för själen, men hos den andre är ett hinder för den? Finns det några andra drag än dessa, medelst vilka du skiljer den som har och den som saknar anlag i ett visst avseende?

Nej, några andra kan man ej nämna.

Känner du någon mänsklig verksamhet, där ej det manliga släktet har alla dessa egenskaper i högre grad än det kvinnliga? Eller behöva vi uppehålla oss vid att tala om några undantag som t. ex. vävning, bakning och kokning, där kvinnan tycks hava en viss färdighet, och där hon skulle bli till ett riktigt åtlöje, om hon behövde vika för mannen?

Du har rätt i, att mannen i stort sett har en avgjord överlägsenhet över kvinnan. Men många kvinnor äro emellertid i åtskilliga avseenden överlägsna åtskilliga män. I stort sett är det dock så, som du säger.

Det finns således, min vän, ingen enda statlig verksamhet, som uteslutande tillhör kvinnan i hennes egenskap av kvinna, eller mannen i hans egenskap av man. Utan naturens gåvor fördela sig på bägge könen, och kvinnan har enligt sin natur del i alla sysslor alldeles som mannen, ehuru kvinnan i allt är svagare än mannen.

Alldeles.

Skola vi då lämna alla uppdrag åt männen och inga åt kvinnorna?

Nej, hur skulle det vara möjligt?

Det finns väl, tänker jag, kvinnor, som äro speciellt ägnade för läkarekonst eller för musik, och andra, som ej äro det.

Ja visst.

Och vissa, som lämpa sig för kroppsövningar och krig, och andra, som ej lämpa sig för detta?

Det tror jag.

Och den ena kvinnan är filosofiskt lagd, en annan icke; en kvinna är modig, en annan icke.

Ja, ävenledes.

Den ena kvinnan är således också lämplig att vara väktare, den andra icke. Eller ha vi inte också beträffande männen fastslagit vissa naturanlag, som göra dem lämpliga till väktare?

Jo.

Kvinnan och mannen ha således samma naturanlag beträffande statens vakthållning, utom att den förra är svagare än den senare.

Det är tydligt.

De kvinnor, som ha sådana anlag, böra således utväljas för att bo tillsammans med likadana män och deltaga i deras vakthållning, eftersom de duga till det och äro männens likar i anlag.

Ja visst.

Och åt samma naturer bör man giva samma sysslor?

Ja.

Vi ha således nu gått runt och kommit tillbaka till vår utgångspunkt. Vi äro ense om, att det ej strider mot naturen att åt väktarnas kvinnor giva undervisning i musik och gymnastik.

Alldeles riktigt.

Den lag, som vi stiftade, var således ej omöjlig eller att förlikna vid fromma önskningar, ty den var överensstämmande med naturen. Snarare tyckes det bruk, som nu råder, vara mot naturen.

Det tycks så.


1Syftar på sagan om Arion, som räddades genom en delfin.