Nionde boken

Inledning

Av den systematiska framställning, som utlovats i den åttonde boken, återstår nu endast att tala om, huru den “tyranniske“ mannen framgår ur den “demokratiske“, och huru han är beskaffad. Detta sker i samband med en framställning om de olika begärens natur. Under det att hos den “demokratiske“ mannen alla olika slags begär fingo full frihet, blir det hos den “tyranniske“ särskilt ett begär, en viss väldig lidelse av lägsta art, som blir ledare och anförare, omgiven av de övriga begären som av en livvakt; och finns det hos honom ännu kvar några ädla känslor, så dödar han dem. Och så lever en dylik tyrannisk natur fram sitt liv utan några som helst hänsyn och sölar sin själ med brott utan tal.

Hur är det med en dylik tyrannisk människas lycka? Människan har ju sin motsvarighet i staten: den tyranniskt styrda staten är den olyckligaste av alla, och likaså är det också med den tyranniska människan. Och allra olyckligast är den människa, som ett oblitt öde verkligen gör till tyrann. Däremot är den aristokratiske (eller konungslige) mannen, som är den rättrådigaste av alla, också den lyckligaste; och lyckan avtager sedan för människorna, allt efter som de befinna sig lägre ner i det uppgjorda schemat.

Den sats, som Sokrates härmed uppställer, att människans — liksom statens — lycka är helt beroende av och sammanhängande med den rättrådighet, som hon utövar, bevisas nu ytterligare. Själen har tre delar, motsvarande de tre klasserna i samhället. Den första delen är den, med vilken människan lär sig; den andra är den, med vilken hon vredgas; den tredje är den, där de lägre begären, och särskilt förvärvslustan eller vinningslystnaden, höra hemma. Allt efter som i människornas sinnen den ena eller andra delen är förhärskande, finns det tre olika klasser av människor: vishetsälskande, stridsälskande och vinningslystna. En medlem av en viss klass prisar alltid just livet inom denna klass som det bästa och lyckligaste. Men både på grund av sin större erfarenhet och sin högre omdömesförmåga står den vishetsälskande avgjort över de bägge andra. Ja, hans lust och lycka är den enda, som är riktigt sann och ren, de övrigas lust är blott en skugga.

Sokrates försöker nu vidare att rent matematiskt (jmf. företalet till den åttonde boken) bestämma, huru mycket lyckligare den “konungslige“ eller “aristokratiske“ mannen är än den tyranniske. Han kommer till siffran 729, som samtidigt svarar mot människolivet på det sätt, att 729 dagar och nätter äro = ett år; huru denna siffra även, enligt vad Sokrates säger, motsvarar månader och år, är svårare att utfinna; det troligaste torde vara, att Platon härvid syftar på ett s. k. “stort år“ av 729 månader och på en stor årscykel av 729 år.

Efter detta övergår samtalet till att behandla den redan förut (i andra boken) framkastade satsen, att det skulle vara nyttigt att vara orättrådig, om man blott hade anseende för att vara rättrådig. Denna sats vederlägger nu Sokrates med utgångspunkt från en bild: han tänker sig en sådan där sammansatt varelse som de gamla myterna äro så rika på — t. ex. Skylla, Kerberos, Kimairan och andra vidunderliga blandningsgestalter — och han påvisar därvid, att orättfärdighetens herravälde skulle innebära, att det låga och djuriska i själen finge välde över det ädla och gudomliga, och att detta för människan skulle innebära den största olycka.

Boken avslutas med en skildring av den rättrådige och hans liv.