Nödvändigheten av en stats enhet.

Därmed hava vi väl också nämnt den bästa gränslinjen, som våra styresmän böra bestämma för statens storlek — hur stort område de böra fastställa för att sedan låta all vidare utvidgning vara.

Vad är det för en gräng?

Hör på! Jag tror, att de böra låta den växa, så länge den kan bevaras som en enda, men ej längre.

Förträffligt.

Detta blir således en ny föreskrift, som vi giva väktarna, att de böra noga vakta på, att staten varken kommer att synas stor eller liten, utan just lagom stor, så att den förblir en enda.

Det blir antagligen en ganska enkel sak.

Och ännu enklare blir dock det, som vi i det föregående ha påmint om, då vi nämnde, att om någon son av en väktare visade sig oduglig, borde han sändas bort till de andra, och om återigen ut dessas krets föddes någon riktigt dugande ättling, borde han sändas över till väktarna. Därmed ville man visa, att man även åt var och en av de övriga medborgarna ville anvisa en enda bestämd uppgift, som han var skapad till, så att varje medborgare genom att just sköta sin speciella syssla skulle vara en och ej många — och på samma sätt hela staten skulle bli en och ej många.

Ja, detta är ännu enklare än det förra.

Det är nämligen, min käre Adeimantos, ej alls så, som en och annan kanske kan tycka, att detta är många och svåra föreskrifter, som vi ge dem. Nej, de äro allesammans helt lätta: det gäller blott, som ordstävet säger, en enda stor sak — fast jag hellre ville säga en lagom stor sak.

Vad då?