Om ålderdomen.

Han svarade: Vid Zevs, Sokrates, jag skall säga dig min tanke om saken. Vi bruka ju ofta komma tillsammans, jag och några av mina jämnåriga, följande det gamla ordspråket: lika barn leka bäst. De allra flesta av oss pläga därvid klaga och jämra sig; de längta efter ungdomens njutningar, de återkalla i minnet kärlekens fröjder, de erinra sig dryckeslag och gästabud och allt vad därtill hör. De äro förargade alldeles som hade man tagit ifrån dem något stort och rikt — förr, det var ett härligt liv — nu, nu är det ej en gång värt att kallas liv. Somliga beklaga sig även över den föraktfulla behandling, som de nu i sin ålders dagar få röna av sina närmaste. Och så uppstämma de klagolåt över allt det onda, som ålderdomen bereder dem. För min del, Sokrates, menar jag emellertid, att dessa ej nämna den verkliga anledningen. Ty om ålderdomen verkligen vore anledningen, skulle ju även jag vara utsatt för samma missöde, liksom alla andra i samma ålder. Nu har jag emellertid träffat på åtskilliga, med vilka detta ej har varit förhållandet. Jag nämner särskilt skalden Sofokles. Han fick en gång den frågan ställd till sig: “Hur är det, Sofokles? Tillåter din ålder dig att ännu överlämna dig åt kärlekens njutningar?“ Och han svarade: “Tyst, människa! Med största glädje har jag lämnat dem, liksom man lämnar en vild och hänsynslös husbonde.“ Redan då tyckte jag, att detta var väl talat och den meningen har jag kvar ännu. När man blir gammal, blir man helt och hållet fri från dylika ting, och man finner frid. När begären avtaga och dö bort, då blir Sofokles’ ord till hel och full sanning: vi befrias från skaran av alla dessa hänsynslösa tyranner. När det gäller dessa ting, ävensom de nyss nämnda husliga förargelserna, ligger skulden, Sokrates, ej i ålderdomen utan i karaktären. Äro människorna milda och måttfulla, är ålderdomen dräglig nog; men för motsatta naturer, Sokrates, bli både ungdom och ålderdom till en börda.

Jag lyssnade till hans ord med förtjusning. Då jag gärna ville, att han skulle fortsätta, yttrade jag: Kefalos, jag misstänker, att folk i allmänhet ej dela denna din uppfattning. De tro nog i stället, att anledningen, varför du bär ålderdomen så lätt, ej ligger i din egen karaktär, utan i den stora förmögenhet, som du äger. Ty de rike, heter det, ha många tröstemedel.

Ja, folk vill ej gärna dela min uppfattning, det har du rätt i. Och något ligger det också i vad de säga, om också ej på långt när så mycket, som de själva tro. Jag skulle vilja citera Temistokles, när han blev smädad av en person från Serifos, som påstod, att Temistokles hade sin berömmelse ej på grund av egna förtjänster utan endast tack vare sin fädernestad. Temistokles svarade då: Det är sant, att jag ej hade varit berömd, om jag varit från Serifos — men du hade lika litet varit berömd, om du hade varit från Atén. Samma svar kan man ge dem, som ej äro rika och som finna ålderdomen tryckande: den vise, som är fattig, har kanske ej så lätt att bära ålderdomen — men lika litet kan rikedomen utan vishet skapa frid och lycka.