Om besinningen.

Det återstår således två dygder, som det ännu gäller att upptäcka i vår stat: besinningen och — det egentliga målet för vår undersökning — rättrådigheten.

Alldeles riktigt.

Hur skola vi då kunna finna rättrådigheten utan att först syssla med besinningen.

Nej, det vet jag ej, och jag skulle ej en gång vilja, att den läte sig finna, om vi ej först finge sikte på besinningen. Om du således vill göra mig till viljes, så undersök först denna.

Ja, jag har ingen rätt att vägra.

Börja således.

Det vill jag. Och såvitt jag nu genast kan se, tyckes besinningen mera än de föregående dygderna vara lik ett slags samklang och harmoni.

Hur så?

Besinningen, svarade jag, är ett slags ordning eller ett behärskande av vissa lustar och begär. Det är väl detta man menar, då man med ett egendomligt uttryck talar om att “vara herre över sig själv“; och även andra spår av denna dygd förekommer i språket. Inte sant?

Jo, utan tvivel.

Men är icke detta uttryck “herre över sig själv“ rätt löjligt? Ty den som är herre över sig själv måste väl också vara sin egen tjänare, och den som är slav under sig själv måste vara sin egen herre. Ty det är ju alltid samma person, som betecknas med dessa ord.

Ja visst.

Men meningen med detta tal, synes det mig, är det, att i en och samma människas själ finnes en bättre och en sämre del; och när den bättre delen behärskar den sämre, kallar man detta att vara herre över sig själv, och detta användes som beröm; men när däremot det bättre (som alltid är den mindre delen) på grund av dålig uppfostran eller dåligt sällskap dukar under för det dåligas övermakt, så säger man i klandrande mening om en dylik människa, att hon är slav under sig själv, och att hon är tygellös.

Det synes verkligen vara så.

Rikta nu dina ögon på vår nya stat, och du skall där finna ett av de två nu nämnda fallen. Ty du skall med all rätt kunna kalla den för “herre över sig själv“, om man överhuvud kan använda uttrycket besinning och herravälde över sig själv om allt, där det bättre härskar över det sämre.

Jag gör, som du säger. Och jag ser, att du har rätt.

Och alla dessa många olika begär och njutningar och sorger kan man väl framför allt finna hos kvinnor och barn och slavar och hos den stora, lägre stående massan av de så kallade fria.

Alldeles så.

Men de enkla och måttfulla känslor, som styras av förnuftet och av en riktig föreställning, kan du väl finna endast hos helt få personer — hos dem, som ha de bästa anlag och ha fått den bästa uppfostran.

Det är sant.

Finner du inte nu, att det är samma förhållande i vår stat? Att begären hos den lägre stående massan behärskas av begären och förnuftet hos det i vishet överlägsna fåtalet.

Jo visst.

Om man således får kalla någon stat för herre över sina lustar och begär och över sig själv, så är det således denna.

Alldeles riktigt.

Den kan alltså av alldeles samma skäl kallas besinningsfull?

Ja visst.

Och om det överhuvud finns någon stat, där styrande och styrda ha samma mening om vilka som böra styra, är det väl just vår stat. Eller tror du ej det?

Jo, i högsta grad.

När nu medborgarna äro så sinnade — hos vilken av de två klasserna, de styrande eller de styrda, vill du då säga att besinning är rådande?

Förmodligen hos bägge.

Ser du nu, att vår aning nyss var riktig, när vi liknade besinningen vid ett slags harmoni?

Hur så?

Modet och visheten bodde i var sin klass av medborgare, och gjorde staten modig och vis. Så är det ej med besinningen. Den sträcker sig genom hela staten och åstadkommer en fullständig harmoni mellan alla dess delar: de svagaste och de starkaste och dem som äro mitt emellan, vare sig du tänker på förstånd, styrka, antal, rikedom eller något annat sådant. Och därför kunna vi med full rätt kalla denna samstämmighet för besinning — en samstämmighet mellan det sämre och det bättre om vem som bör härska vare sig i staten eller hos individen.

Jag är alldeles ense med dig.