Om gudarnas natur.

Du har rätt. Men säg då i stället, vilka själva dessa grunddrag äro beträffande gudaläran.

Det vill jag säga, svarade jag. Gud bör alltid framställas sådan, som han verkligen är, och det vare sig det är fråga om episk, lyrisk eller dramatisk poesi.

Det är sant.

Är nu ej gud verkligen god? Och bör han ej framställas sådan?

Jo visst.

Men intet gott är väl skadligt?

Nej, det tror jag ej.

Och vad som ej är skadligt, gör väl ingen skada?

Nej, ingalunda.

Och det som ej gör skada, kan väl ej göra något ont?

Nej, lika litet.

Och det som ej gör något ont, kan väl ej vara upphov till något ont?

Nej, visst ej.

Säg mig nu vidare: är det goda nyttigt?

Ja.

Är det upphov till lycka?

Ja.

Härav följer, att det goda ej kan vara upphov till allt, som finns. Det är upphov till det, som är gott och lyckligt, men ej till det, som är ont och olyckligt.

Alldeles så.

Då kan således gud, eftersom han är god, ej vara upphov till allt, som finns — såsom man i allmänhet påstår — utan endast till en del. Han är oskyldig till det mesta, som händer oss. Det goda finns nämligen i mycket mindre mängd än det onda. Och till det goda böra vi ej söka någon annan orsak än gud, men till det onda måste vi söka orsaken på annat håll.

Du har fullständigt rätt, tror jag.

Vi få således ej lyssna varken till Homeros eller andra skalder, där de dåraktigt synda mot gudarna i sina dikter, t. ex. i Homeros ord:

Uppe hos Zevs två kar på tiljorna stånda i hallen,
ett med skadliga gåvor är fullt och det andra med goda
och att den, åt vilken Zevs blandar till av bägge delarna,
råkar på lyckan ibland, men lika så ofta på sorgen.
men den åt vilken han ger en bägare oblandad
drives av frätande hungern omkring på den heliga jorden.
Ej heller böra vi tro, att
Zevs är den, som fördelar det goda och onda

Och om någon skald skriver, att det var Atena och Zevs, som voro anledningen till, att Pandaros bröt ederna och fördraget, kunna vi ej gilla det, lika litet som när det berättas om, att Temis och Zevs ordnade striden mellan gudarna.

Ej heller kunna vi tillåta våra ynglingar att lyssna, när Aiskylos säger:

Gud sänker syndaskuld i mänskohjärtat ner,
när han i grund vill skövla någons hus och hem,

Men när en poet skriver om Niobes olyckor — det är ju i dramat “Niobe“ som ovanstående verser förekomma — eller om Pelopidernas öden eller om det Trojanska kriget eller något annat liknande ämne, får vi ej tillåta honom att säga, att dylikt är guds verk. Eller om han gör det, får han söka finna ungefär samma förklaring, som vi nu söka efter. Han måste alltså säga, att gud endast gjorde, vad som var rätt och gott, och att han straffade, för att de skyldige skulle ha gagn därav. Att straffet skulle vara en olycka, och att det var gud, som sände denna olycka, det få vi ej låta skalden säga. Däremot får han säga, att de onda äro olyckliga, därför att de behöva straff, och att gud hjälper dem genom att straffa dem. Men att gud, som är god, skulle vara upphov till något ont för någon människa, det måste vi på det bestämdaste bestrida. I en stat, som vill göra anspråk på att ha goda lagar, får ingen säga något dylikt, och ingen, ung eller gammal, får lyssna till sådana ord, de må sägas på vers eller prosa. De äro syndiga, skadliga och lida av inre motsägelse.

Denna lag behagar mig. Den har min röst för sig.

Låt således detta, sade jag, vara en av våra lagar och grundsatser beträffande gudarna: ingen får berätta eller dikta så, att han säger, att guden är upphov till allt, utan endast till det goda.

Och detta är också fullt tillräckligt.

Låt oss nu tänka på en andra grundsats! Tror du, att gud är en trollkarl, som tycker om att liksom ur ett bakhåll visa sig för oss under olika gestalter, så att han än verkligen förändrar sig och antager olika skepnader, än åter förvänder synen på oss och kommer oss att tro, att han är förändrad? Eller är han alltid en och densamme, så att han aldrig träder ut ur sin egen gestalt?

För ögonblicket kan jag inte svara på frågan.

Hur är det — om något förändrar sin gestalt, måste den icke då förändra sig antingen av sig själv eller under påverkan från något annat?

Jo, det är nödvändigt.

Hur är det — äro inte de ting, som äro bäst gestaltade, minst utsatta för växlingar och förändringar genom andras inflytande. Om vi t. ex. tänka på kroppen i förhållande till mat och dryck och ansträngningar eller växterna i förhållande till solhetta, vindar och annan dylik påverkan, blir väl just det, som är friskast och starkast, minst förändrat av dylikt.

Förvisso.

Och om vi tänka på själen — ju mera modig och förnuftig den är, dess mindre skakas och förvirras den väl av yttre störande inflytande?

Ja.

Detsamma gäller väl även, menar jag, om alla sammansatta ting, t. ex. möbler, hus och kläder: om de äro väl gjorda och i gott stånd, förändras de ej så mycket genom tidens inverkan eller genom andra förhållanden.

Det är sant.

Om varje föremål gäller det således, att det undergår mindre förändringar, ju mera fullkomligt det är — denna fullkomlighet må bero på natur eller konst eller på bägge i förening.

Det förefaller så.

Men gud och allt vad gud tillhör är väl i alla avseenden fullkomligt?

Naturligtvis.

Då kan det väl allra minst tänkas om honom, att han på grund av yttre inflytanden kommer att ikläda sig en mängd växlande gestalter?

Nej, ingalunda.

Men han kanske förvandlar sig själv?

Ja, det måste han tydligen göra, om han verkligen förvandlas.

Förvandlar han sig då till något, som är bättre och skönare än vad han själv är, eller till något sämre och fulare?

Givetvis till något sämre, om han förvandlas. Ty vi kunna väl ej säga om gud, att han brister i skönhet eller dygd.

Du har alldeles rätt, svarade jag. Men om det nu är så, tror du då, Adeimantos, att någon — vare sig gud eller människa — vill frivilligt göra sig själv sämre än han är?

Nej, omöjligen.

Då är det således också omöjligt för gud att vilja förvandla sig själv; då varje gud är så skön och god som det är möjligt, måste han väl alltid bevara sin gestalt i sin ursprungliga enkelhet.

Ja, det synes vara alldeles nödvändigt.

Då får således ej, min gode vän, någon av skalderna berätta om att

gudarna också som gäster sig te ifrån främmande länder,
tagande varje gestalt, där de städerna ofta besöka
ej heller får någon utsprida lögn om Protevs och Tetis. Och varken i tragedier eller i andra slags dikter får någon skald framföra Hera förvandlad till en prästinna, som tigger gåvor
till de välsignelsebringande döttrarna av den argiviske flodguden Inakos.

Nej, låt oss slippa alla dessa många lögner. Ej heller må mödrarna i tilltro till dem skrämma upp sina småttingar genom att berätta dumma historier, huru vissa gudar nattetid ströva omkring i skepnad av främlingar med högst växlande utseende. Det skulle ju vara att på samma gång smäda gudarna och skrämma upp barnen.

Nej, det bör ej ske.

Men om också alltså gudarna i sig själva äro oföränderliga — kanske de narra oss och gyckla med oss på det sätt, att de få oss att tro, att de uppträda inför dem i allehanda skepnader.

Det är ju möjligt.

Men tror du då, att gud skulle vilja ljuga i ord eller gärning genom att visa oss en skenbild av sig själv?

Jag vet inte.

Vet du inte, att den äkta lögnen — om detta uttryck må tillåtas — hatas av både gudar och människor?

Hur menar du?

Jo, svarade jag, jag menar, att ingen vill bli bedragen i sitt eget innersta väsen och i fråga om de väsentligaste ting; här framför allt fruktar man lögnens herravälde.

Ännu förstår jag dig icke.

Det är därför att du tror, att jag säger något djupsinnigt. Men jag menar blott det, att ingen finner sig i att bli bedragen och att vara okunnig i sin egen själ angående livets verkligheter; att just här upptaga och bevara lögnen vill man minst av allt finna sig i, och här hatar man lögnen mest.

Alldeles riktigt.

Med fullaste rätt kan man således ge benämningen “en äkta lögn“ — som jag nyss använde — åt denna okunnighet och villfarelse i själen. Ty den lögn, som yttrar sig i ord, är blott en efterbildning och skugga av vad som förut har rört sig i själen, och är ej den rena osanningen. Inte sant?

Jo visst.

Den äkta lögnen hatas ej blott av gudar utan ock av människor.

Det tror jag.

Men lögnen, som yttrar sig i ord — finns det ej fall, då den ej förtjänar att hatas utan rent av kan vara nyttig? Har den ej sin nytta gentemot fiender? Eller när de, som vi kalla vänner, drivas av vansinne eller oförnuft att göra något ont, kan den väl vara ett nyttigt medel för att avhålla dem därifrån? Och om vi tänka på de mytologiska berättelser, som vi nyss talade om, där vi i vår okunnighet om de verkliga händelserna i forntiden söka giva största möjliga sannolikhet åt dikten, så är väl lögnen även här till nytta?

Alldeles riktigt.

I vilket av dessa nu nämnda avseenden är lögnen nyttig för gud? Menar du kanske, att hans obekantskap med forntiden skulle förleda honom till att dikta fram händelser med någon slags sannolikhet?

Det vore ju en löjlighet.

En ljugande poet gömmer sig sålunda ej hos gud.

Nej, det tror jag ej.

Eller ljuger han kanske av fruktan för sina fiender?

Långt därifrån.

Eller på grund av vansinne eller oförstånd hos sina vänner?

Nej, ingen vansinnig eller oförståndig älskas av gud.

Då finnes således ingen anledning, varför gud skulle ljuga.

Nej.

Det övernaturliga och gudomliga är således i alla avseenden utan svek.

Ja, fullständigt.

Gud är alltså fullkomligt enkel och sann i ord och gärning. Han förvandlar sig ej själv, ej heller bedrager han andra med syner eller tal eller tecken. varken då de sova eller äro vakna.

Dina ord finna genklang hos mig själv.

Du medger således, att detta är den andra grundsatsen, enligt vilken man bör tala och dikta om gudarna: att de ej äro några trollkarlar, som förvandla sig själva, ej heller några lögnare, som bedraga oss i ord eller gärning?

Jag medger detta.

Huru mycket vi än beundra hos Homeros, böra vi ej beundra det ställe, där Zevs sänder drömmen till Agamemnon; ej heller vilja vi prisa det ställe hos Aiskylos, där Tetis säger, att Apollo vid hennes bröllop sjöng en sång

och förespådde henne mödrars högsta fröjd
att föda söner till ett långt och lyckligt liv.
“Hur gladdes ej mitt hjärta, när för mig han kvad
om ljusa öden under gudars milda hägn.
Jag arma trodde då, att endast sanningen
på Foibos’, siargudens, läppar kunde bo.
Men ack, han själv, som så vid bröllopsfesten sjöng
och spådde mig så lycklig lott — han själv det är,
som dödat nu min son.“

När någon talar på det sättet om gudarna, skola vi vredgas och ej låta honom uppföra sitt stycke. Och vi skola ej låta lärarna använda det vid de ungas uppfostran, om vi vilja, att våra väktare skola dyrka gudarna och bliva dem lika, så långt det för människor är möjligt.

Jag gillar fullständigt dessa grundsatser, och jag vill i dem se de lagar, som jag vill följa.