Om modet.

Och om vi nu tänka på modet, är det ej alls svårt att finna det, ävensom att se, på vilken plats denna egenskap finns, som ger staten rätt att kallas modig.

Huru då?

Vem skulle väl, då han kallar en stat feg eller modig, tänka på någon annan del av staten än den, som försvarar den och kämpar för den?

Nej, det är sant.

De övriga medborgarna må vara fega eller modiga, det betyder ingenting, tror jag, om man vill göra staten till vare sig det ena eller det andra.

Nej.

Modig är således staten tack vare en del av sig själv: denna del har förmågan att under alla omständigheter bevara den föreställning om det farligas natur, som lagstiftaren har meddelat i sin uppfostran. Eller kallar du inte detta för mod?

Jag fattade ej riktigt dina ord. Säg det än en gång!

Jag menar, att modet har ett slags bevarande karaktär.

Vad menar du med bevarande?

Det bevarar den föreställning, som lagen genom uppfostran har givit beträffande det farligas natur. “Under alla omständigheter“ yttrade jag, därför att den bevaras och ej uppgives, vare sig man lever i sorg eller i glädje, i begärelser eller i fruktan. Om du så önskar, skall jag framställa saken i en bild.

Det önskar jag.

Du vet således, att när färgarna vilja färga ull äkta purpurröd, utvälja de först bland så många olika slags ull en särskild sort, den vitfärgade. Sedan behandla och bereda de denna med stor omsorg, för att den så mycket som möjligt må taga åt sig purpurfärgen i all dess glans. Först sedan börjar färgningen. Och om man går tillväga på det sättet, blir färgen hållbar, och ingen tvättning, vare sig med eller utan lut, kan taga bort dess glans. Men om man ej bereder ullen på detta sätt, vet du hur det går, och det vare sig det gäller purpurfärg eller andra färger.

Ja, jag vet, att färgerna bli urtvättade och rent löjliga.

Tänk dig nu, att vi ville efter bästa förmåga göra något liknande, när vi utvalde våra krigare och uppfostrade dem i musik och gymnastik. Tro inte, att vi ha annat i sikte än att de måtte med djupaste övertygelse mottaga våra lagar som en färg, för att deras föreställning både om det farliga och om allt annat måtte bli varaktig och hålla färgen, just tack vare deras goda natur och uppfostran, och för att ej färgen må utplånas genom så kraftiga tvättmedel: genom njutningen, som har kraftigare verkan i den riktningen än all lut och aska, eller genom sorg, fruktan och begär, som är kraftigare än all världens såpa. En dylik förmåga, som under alla omständigheter bevarar en riktig och lagmässig föreställning om vad som är farligt eller ej, vill jag kalla mod, om du ej har något att invända däremot.

Nej, alls inte. Ty jag antar, att när det är fråga om en riktig föreställning på detta område, vilken ej är frukten av bildning och uppfostran utan har en djurisk och slavisk karaktär, anser du den ej alls för lagmässig och ger den ett annat namn än mod.

Alldeles riktigt.

Då går jag med på, att din förklaring av modet är riktig.

Medgiv då också, att det är en medborgerlig dygd; du skall ej behöva riskera att ta fel. Men därom skola vi bättre kunna tala en annan gång, om du så vill. Ty för ögonblicket söka vi ej efter mod utan efter rättrådighet. På denna punkt ha vi väl således, tänker jag, sagt nog.

Du har rätt.