Om orättrådigheten.

Gott! sade jag. Och nu måste vi undersöka orättrådigheten.

Det är tydligt.

Den måste väl alltså vara en viss tvedräkt mellan de tre nämnda delarna i själen, en benägenhet hos dem att syssla med mycket och att blanda sig i varandras angelägenheter, ävensom den ena delens uppror mot själen i dess helhet, så att den vill otillbörligt härska, fast naturen föreskriver, vilken del som bör lyda och vilken som bör härska. Allt dylikt, en förvirring och oro i själens olika delar är just orättrådighet, tygellöshet, feghet, okunnighet, kort sagt varje slags last.

Alldeles så.

Och om vi således nu känna, vad rättrådighet och orättrådighet är, är det väl också fullkomligt klart för oss, vad det vill säga att göra orätt och att vara orättrådig, liksom å andra sidan att handla rätt.

Hur menar du?

Dessa gärningar likna ju alldeles det sunda och det sjuka; de äro för själen, vad dessa äro för kroppen.

Hur så?

Det sunda skapar hälsa, det sjuka sjukdom.

Ja.

Och att göra rätt skapar väl rättrådighet, att göra orätt skapar väl orättrådighet?

Givetvis.

Att skapa hälsa, det är att låta de olika delarna i kroppen på ett naturenligt sätt behärska varandra och behärskas av varandra; att skapa sjukdom, det är att låta dem på ett naturvidrigt sätt behärska varandra och behärskas av varandra.

Så är det.

Och att skapa rättrådighet, det är att låta de olika delarna i själen på ett naturenligt sätt behärska varandra och behärskas av varandra; att skapa orättrådighet, är att låta detta ske på ett naturvidrigt sätt.

Alldeles rätt.

Dygden är således, tycks det, ett slags hälsa och skönhet och välförhållande hos själen, lasten åter en sjukdom, en missbildning, ett svaghetstillstånd.

Så är det.

De goda gärningarna visa oss således vägen till att förvärva dygd, de onda till att förvärva last.

Givetvis.