Personer:
Sokrates (som berättar), Glavkon, Adeimantos, Polemarkos, Kefalos, Trasymakos, Kleitofon.
Scen:
Kefalos’ hus i Aténs hamnstad Peiraievs.

Prolog.

I sällskap med Glavkon, Aristons son, vandrade jag i går ner till Peiraievs. Jag ville nämligen förrätta min bön hos gudinnan och på samma gång se efter, huru festen för henne firades — det var nämligen första gången den firades här hos oss. Jag fann också verkligen, att den försiggick på ett anslående sätt, även om den hos trakerna firas under minst lika vackra former. När vi hade slutat vår bön och åsett festen, gingo vi tillbaka i riktning mot Atén. Polemarkos, Kefalos’ son, fick emellertid se oss på avstånd, just när vi voro på hemvägen, och befallde sin slav att springa bort och bedja oss vänta. Slaven kom bakom mig, tog mig i manteln och sade: Polemarkos ber er att stanna och vänta.

Jag vände mig nu om och frågade, var hans herre fanns.

Där borta, blev svaret, kommer han efter er. Ni få lov att invänta honom.

Det vilja vi också göra, sade Glavkon.

Några ögonblick efteråt kom Polemarkos jämte Adeimantos, Glavkons broder, och Nikeratos, Nikias’ son, ävensom en del andra. De kommo tydligen alla från festprocessionen.

Polemarkos yttrade nu: Sokrates, jag tror, att ni äro på hemväg in till staden?

Det är nog ej så oriktigt tänkt, svarade jag.

Nå, du ser, hur pass manstarka vi äro?

Ja, säkert.

Således, antingen få ni själva lov att bli starkare än vi — eller också få ni stanna där ni äro!

Finns det ändå ej en tredje möjlighet: att vi övertyga er om, att ni böra lämna oss i fred?

Tror du, att ni kunna övertyga oss, om vi ej höra på!

Nej, det går inte, inföll Glavkon.

Då skola vi ej höra på, det kunna ni vara säkra om.

Adeimantos sade nu: Ni veta således inte, att det fram emot aftonen kommer att bli en kappritt med facklor till gudinnans ära?

En kappritt med facklor — det var något nytt! Ryttarna skola således mitt under ritten överlämna facklorna den ene till den andre? Eller hur menar du?

Just så, sade Polemarkos. Och därtill skola de fira en nattlig fest, som väl förtjänar att ses. Vi vilja bryta upp efter kvällsvarden för att se på denna fest. Där skola vi också träffa samman med många av de unga och samspråka med dem. Således — ni måste stanna och inte spjärna emot.

Vi måste väl det, tycks det, sade Glavkon.

Om ni således ha den uppfattningen, sade jag, få vi tydligen handla därefter.

Vi gingo således hem till Polemarkos. Där träffade vi Lysias och Evtydemos, Polemarkos’ bröder, ävensom Trasymakos från Kalkedon, Karmantides från Paiania och Kleitofon, Aristonymos’ son. Även Polemarkos’ fader Kefalos var därinne. Jag hade ej sett honom på länge, och han föreföll mig nu mycket gammal. Han satt på en stol, med en kudde under sig; han hade en krans på huvudet, ty han hade just förrättat ett offer ute på gården. Vi satte oss nu vid hans sida; där stodo nämligen några stolar runt omkring honom.

När Kefalos fick se mig, hälsade han och sade: Det är minsann inte ofta, Sokrates, som du kommer och hälsar på oss här i Peiraievs. Det borde du ändå göra. Om jag vore så pass rask, att jag utan svårighet kunde gå upp till staden, så behövde inte du komma hit. Då skulle vi komma till dig. Men nu borde du verkligen komma oftare. Med mig är det verkligen så, må du veta, att i samma grad som de kroppsliga och sinnliga njutningarna avtaga och mista sitt behag, i samma grad ökas min lust efter underhållande samtal och min njutning av desamma. Gör således som jag säger, var tillsammans med dessa unga män, betrakta oss som vänner och förtrogna och kom ofta till oss.

Härtill svarade jag: Ja, Kefalos, det är då säkert, att jag finner stort nöje i att samtala med män, som äro något till åren komna. Jag betraktar dem som vandringsmän, som ha tillryggalagt en väg, som även vi efter all sannolikhet ha att vandra, och därför menar jag, att jag bör spörja dem, hurudan denna väg kan vara beskaffad: ojämn och oländig, eller jämn och bekväm? Och även av dig skulle jag gärna vilja höra, vad du menar härom, eftersom du har kommit till den punkt i ditt liv, som skalderna kalla “ålderdomens tröskel“. Säg alltså, om du finner denna tid vara besvärlig och bitter, eller vad omdöme du vill fälla om densamma.